Väntrummet är inte så glamoröst, men det finns en liten soffgrupp framför mitt (till vänster) och Ann-Sofies (till höger) rum. Mitt emot mitt rum, på andra sidan korridoren, kommer Malin att ha sitt kontor.
Ni verkade uppskatta det här med att jag beskrev lite hur ett typiskt patientfall kan se ut, och här kommer ett till nybesök som jag träffade igår.
Det var en familj som bestod av en mor, en far, en dotter på 3 år samt lilla nya tillskottet på 7 månader. Mamma, pappa och lilla bebisen var närvarande. De var där för att prata om sin äldsta dotter, 3 år, som börjar agera ut. Hon har på senaste tiden börjat trotsa, sparkas, slåss, bitas - men enbart i situationer när föräldrarna är närvarande. Föräldrarna vet inte längre hur de skall hantera de intensiva och våldsamma känsloutbrotten.
Här började vi prata tillsammans kring vad beteendet kan betyda. Jag försökte få föräldrarna att mentalisera barnets perspektiv - varför beter sig dottern på detta sättet, utifrån hennes situation?
Vi pratade sedan om hur en kan bemöta beteendet på ett sätt som är funktionellt för hela familjen. Vi gick in på funktionen med att vara lågaffektiv, att välja sina strider, möjligheten till avledning och att ge uppmärksamhet till rätt sorts beteende.
Föräldrarna kom sedan in på en personlig dispyt angående arbetstider och oenigheter kring rutiner, och där grundlade jag det viktiga i att föräldrarna sätter sig ned och kommer överens om hur det skall se ut hemma - för både sina döttrar och sin egen skull.
De råd och verktyg som de fick med sig var: 1) Håll lugnet så gott det går. 2) Distrahera och avled för att få fokus bort från konflikten. 3) Sätt tydliga rutiner. 4) Uppskatta innan - har jag kraft att ta denna konflikt just nu? 5) Mycket kärlek och egentid för dottern.
Innan vi sade adjö bokade vi ett uppföljningssamtalen månad framåt - för att se om situationen förbättrats och stabiliserats med de tips och råd som vi diskuterat under samtalet.
Annars då? Jo, ett annat besök uteblev, och jag satt och skrev/läste relevant litteratur, och åt mango.
Väldigt lycklig över min utsikt från skrivbordet också. Så himla nöjd över att få se lite träd, men också om jag kikar utåt så får jag se delar av Nyköping. Älskar verkligen mitt kontor. Får en så bra känsla här.
Just idag har, som tidigare skrivit, min första konsultationsgrupp, 09:30-11:30. Efter det tänkte jag läsa in mig mer på relevanta områden, sedan ha ett avstämningsmöte med chefen.
På fredag åker jag och Emil till Mariefred och sover över. Jag saknar farmor och farfar så. Längtar till att se dem igen.
Så kul att få läsa om ditt nya jobb också! Det märks i dina texter att du tycker det är väldigt roligt. Och har en fråga. Du verkar hantera alla dina patienter så professionellt, vilket ju inte är så konstigt då du ju är utbildad och hela biten. Men känner du dig säker i din roll att ge råd och att det är "rätt råd" du ger? Eller känner du dig lite som en fake-psykolog och undrar hur de kan lyssna på dig. Om du förstår hur jag menar.
SvaraRaderaJo, det är klart att jag gör. Under ungefär första halvan av varje besök tänker jag "vad håller jag på med? jag kan ju inte detta?" och känner mig som en riktig hycklare. Under andra halvan brukar jag ha insett att jag faktiskt har en hel del att komma med, och känna mig lite mer självsäker. I slutet av varje besök känner jag mig ofta som en jädra KUNG för att jag faktiskt fick ihop det?!
RaderaMen sedan finns det ju dagar jag är mer "på gång" och andra dagar jag känner att jag misslyckas mer och mer. Men jag försöker alltid övertala mig om att jag är bara ett hjälpmedel, ett verktyg, och att det riktiga jobbet ligger hos personen som sitter framför mig. Jag måste bara locka fram det i dem, och då känns det mindre läskigt.
Du låter som en jädra kung när du berättar om dina besök i alla fall! Därför jag började fundera på om du kände dig säker i din roll, även om såklart en del besök kan vara svårare än andra. Kan tänka mig det är lite svårare än andra jobb också på det plan att ingen patient är den andra lik. Även om du får besök av två personer som har samma problem så kanske inte lösningen ser likadan ut för dem. Så det är svårt att känna att "nu klarade jag det där så nästa gång vet jag hur jag ska göra".
RaderaHaha, söt!! Nä, jag tror det är svårt att känna sig säker i sin roll (speciellt när jag bara jobbat ett år!!!).. Kanske blir det bättre när jag jobbat 20 år? Eller kanske känns det precis lika oklart då?...
RaderaNej, du har ju helt rätt i det. Personaspekten gör arbetet mycket svårare! men också mer spännande och ombytligt.
Åh, det är verkligen så himla roligt att få ta del av ditt jobb! (Kan inte sätta nog med utropstecken här alltså, men nöjde mig med ett för den rent estetiska sakens skull.) Jag tycker verkligen att det är så spännande att få följa med i problematiken och fundera kring hur jag hade tagit mig an personen, och sedan läsa hur du tänker. Det är verkligen givande och något jag hade önskat att vi hade haft större möjlighet att göra under utbildningen. Och hoppas att vi kommer att göra mer, vilket jag tror. Tycker också att du verkar vara inne i en ny uppsvingsperiod av bloggande, med sjukt mysiga inlägg som bubblar av engagemang och skrivarglädje. Har jag rätt? Jag ska just ut och köpa några pkt blodpudding, en mer brittisk typ som jag har hittat på ett specifikt ICA nära mitt jobb, och ser fram fram emot imorgon då jag ska få möjlighet att äta den. Ikväll/i natt jobbar jag och sen är det efterlängtad helg. Vad mysigt att åka ut till farmor/farfar! Vågar jag gissa på att det blir B&J, mackor och TP?
SvaraRaderaHaha! Vad glad jag blir av att höra det, Amandah! Hur tycker du att det blir, har du lite pejl och samstämmighet i vad du själv skulle gjort, eller har du egna metoder? I så fall får du MER ÄN GÄRNA dela med dig, skall du veta, för jag vill gärna utvecklas jag med. Och jag är säker på att du har en hel del klipska idéer i ditt huvud ;) Smart-stjärt är vad du är.
Raderaoch jo, det har du nog rätt i! Det har jag inte ens hunnit inse själv. Men jo, jag är mycket gladare och tycker att det är roligare att skriva när jag har så mycket nytt att skriva om. Plus att jag har mer tid till det!
OCH BLODPUDDING <3 Jag och Emil åt det senast i tisdags faktiskt. Så ouppskattat gott!!! Men en brittisk typ, det lät spännande.. Vad heter den?
Vad jobbar du med på natten?
ÅH DU KAN OSS. B&J, mackor och TP är Mariefreds nationalsång :'3
Jag håller verkligen med Amandah angående ditt bloggande. Blir så orimligt glad varje gång ett nytt inlägg publicerats! Tack för att du delar med dig så mycket och för att vi får se och ”följa med”.
SvaraRaderaKram
Åh tack Malin!! :D
RaderaUppskattar också dessa inlägg men undrar om du inte är rädd att bryta mot tystnadsplikten med allt du berättar i bloggen? Även om du inte nämner patienterna vid namn...
SvaraRaderaJag är inte orolig då tystnadsplikten gäller att ärendena inte skall kunna identifieras (plus att bloggen är låst till ett fåtal). Men om det väcker oro utåt så ska jag givetvis inte skriva om det. :)
RaderaAbsolut inte :) Uppskattar som sagt inläggen jag med och är säker på att du vet vad du får säga och inte!
RaderaBättre ta det säkra före det osäkra! Tack för din input!
Radera