Paris: Dag 1, Revade strumpbyxor och baguettepoesi

Torsdagskvällen hade det packats, fixats och Emil hade klippt mitt hår dryga fem centimeter rakt av. Vi lade oss i god tid (efter premiären av Wahlgrens Värld, naturligtvis!), så när klockan ringde innan klockan 05 på fredagsmorgonen så kände jag mig redo.

Emil skjutsade mig till flygplatsen (vilken dröm!), och jag gick igenom säkerhetskontrollerna som den flygveteran jag nu är. Det första som hände när jag slog mig ned i flygstolen var att jag råkade riva en reva i mina strumpyxor. #argfhh

Flyget landade efter en podd och en spotifylista, och min iver växte i takt med att revan i strumpbyxorna sträckte ut sig allt längre längs benet. När jag kom fram till Paris hade revan nått vaden, och då var jag redan så lycklig att jag inte kunde bry mig mindre. Det var så länge sedan sist - nästan tre månader utan att jag varit i Paris. Sådana uppehåll har jag inte haft på väldigt länge.

Jag hade pirr i magen.

Paris, har du saknat mig lika mycket som jag har saknat dig?

Tänk att det faktiskt var såhär vackert på riktigt. Jag hade nästan glömt bort det. Eller åtminstone glömt bort känslan av insikten av skönheten (if that makes any sense).

Likt traditionen säger så styrde jag mina steg mot Loïcs boulangerie. Han skulle sluta ungefär samtidigt som jag anlände, och väl där möttes jag med en stor kram, en kopp varmt te och två nybakta, rykande varma baguetter. (Han berättade att det var därför han valt det skiftet - för att kunna välkomna mig med baguetter. Om det inte är vänskap, så vet jag inte vad?!)

Jag slet av hörnet av baguetten och betraktade hur ångan virvlade likt abstrakta trådar från brödets insida. Det är nästan så att jag ryser av välbehag. Det är så vackert, och ger mig så många minnen av sena kvällar på mitt eget boulangerie - att tjuväta varma baguetter bakom disken, att råka skära sig på baguetternas vassa snittade yta, att bränna sig på skorpan om en struntade i handskar, känslan av glutentrådarna som löser upp sig på tungan och smaken av surdeg som ger en syrligare underton till det annars salta vetet.

Ja. Franska baguetter är som poesi för mig.

Efter att Loïc slutfört sitt skift så gick vi en kvart vidare för att ta emot nycklarna och kika på studion som jag hyrt över helgen. Det var en liten studio 14 minuter från Loïcs boulangerie, också i 16:e arrondissementet (där jag bott den senaste tiden pga nostalgi och smidighetsskäl). Mötte upp värden direkt och på första våningen (dvs inga trappor!) blev jag inbjuden till detta.

Jag kan säga att det var den renaste, välutrustade och mest hemtrevliga studion jag bott i under min tid i Paris. Det kunde jag säga så fort jag gick innanför dörren. Givetvis är den liten som en skolåda (likt tidigare studios), med en dusch mitt i rummet och toaletten ute i korridoren. Men med mikro, kylskåp, frys, spisplattor, köksredskap, tv, wifi, uppfällbart bord, stor bäddsoffa och extrasaker som sylt, salt, socker, juice och schampoo, balsam, inpackning, tandkräm, munskölj, ansiktsmasker, hårfön och borste.... Ja, ni fattar. Välkomnande AF.

När jag lämnat av grejerna stod jag och Loïc utanför och han beställde en über. Vi var båda hungriga och jag hetsade italienskt (som alltid numera).

När übern kom tog den till våra gamla hoods - bland annat nära boulangeriet PAUL där jag och Loïc träffades för första gången (i och med att vi båda jobbade där - han som bagare och jag som kassörska/servitris).

Men äta lunch, det skulle vi göra på Del Papa - en italiensk restaurang bara stenkastet bort. Jag var först inställd på pizza (as per usual), men fick sedan känsla för bolognese och beställde in en välkänd klassiker.

Fint att jag har en vän som fotar mig när jag äter. Hittade en bild som var smickrande nog att visa allmänheten, trots munnen full med pasta.

Jag är alltid så framåt och obrydd när jag är i Paris. Jag märker hur jag blir så bekväm och trygg i mig själv, och inte skäms för någonting. Exempelvis frågade jag bordsherren bredvid vårt om jag fick ta en skiva bröd (så servitören glömt lämna en korg på vårt bord) och efter några minuter även om jag fick stjäla lite vatten ur hans fyllda karaff (eftersom jag inte orkade besvära kyparen). Det visade sig sedan att han var kanadensare, och jag hamnade i en fem minuters entusiastisk diskussion om hans resor genom Europa och mina besök i Paris. Fick höga skratt från både honom och något närliggande bord när jag sade "Je me suis dit que vous étiez un peu trop gentil pour un francais!" (Jag tyckte du var alldeles för trevlig för att vara fransk!).

Till slut var jag tvungen att avbryta samtalet med kanadensaren, eftersom stackars Loïc som satt mittemot inte kan engelska, och det kändes oartigt under vår måltid. Men trevlig, det var mannen!

Efter lunchen följde jag Loïc till tågstationen, bestämde dejt nästnästkommande dag (för jag ville ha lördagen helt för mig själv!) och fortsatte promenaden vidare. Stötte på en vacker fasad som jag minns så väl att Emil tycker om.

Råkade även stöta på en mini som hade EXAKT SAMMA FÄRG och EXAKT SAMMA MODELL som den vi har i Sverige?! Jag blev helt fnissig av det, och föreställde mig hur Emil, med nytaget körkort i handen, blivit lyrisk nog att köra hela vägen ned.

Jag snapade lite om det.

Fortsatte promenaden in till studion som jag bott i under flera år, under mina längsta Paris-vistelser. Det kändes udda. Men vackert. Och sorgligt.

Givetvis var jag tvungen att hälsa på min gamla chef från förra året, som expanderat sin verksamhet och köpt boulangeriet intill det första. När jag träffade Nadia vid disken blev jag bemött med glada hejarrop, bises och många frågor om Sverige och hur det är att vara psykolog.

Det första boulangeriet befinner sig nu under renovering, och skall bli helt nytt och fräscht! Det skall jag få se nästa gång jag kommer på besök; i oktober.

Så blev jag påpassad med att äta fougasser, kakor och att smaka olika brödsorter, och när jag försökte betala vägrade de öppna kassan för mig. Som sagt. Jag går ju inte runt hungrig i Paris, åtminstone.

Jag fortsatte traska, stötte på tre personer från kvarteret som kände igen mig från förra året (fick bises) och traskade på. Hela vägen ned till 15e arrondissementet.

#hänförd

I och med att timmarna gick ökade aptiten igen, och jag erinrade mig den 1½ baguette (jag hade redan slukat halva innan lunchen) som Loïc bakat till mig, och som låg på köksbänken i studion. Jag bestämde mig för att göra en riktig lyxsmörgås, och beställde tre tunna skivor cantal i ett fromagerie.

När jag kom hem hade jag gått totalt 1,8 mil. Helt okej för en halvdag i Paris!

Hemma slog jag mig ned med min baguette, fylld med fyllig cantal-ost, skinka, massor av smör och sallad. Och te. Sedan letade jag upp en serie på Netflix.

En dryg timme senare blev jag sugen på dessert, och bestämde mig för att leta upp närmaste matvarubutik. Jag gick ut i samma tid som solen ville börja gå ned, och ljuset i kvarteret var magiskt. Jag kom av mig lite grann och var tvungen att fota istället för att leta butik.

Jag stod länge framför vyn nedan och bara stirrade. Jag tog en snap och tänkte skriva något, men jag var helt tom på ord. Jag var helt stum.

 Vackra, vackra Paris. Jag älskar dig så att det svider i hjärtat. 

Hittade slutligen till ett monoprix, och letade där i bland bakverks-, godis- och glassdisken. Insåg mitt i allt att det enda jag var sugen på, det var mango. Så det fick bli mango!

Sedan lade jag mig återigen i bäddsoffan med serien, mango och te, chattade med Emil och somnade lite innan 22. Helt slut efter en dag full med kärleksfull återförening. Jag längtar redan till oktober när jag och Emil åker hit tillsammans.