Lösenord

fredag, juni 08, 2018

Red velvet-donut, röda telefonkiosker och Mac'n'Cheese-burger

Inför London-resan var vi tvungna att stiga upp runt 4-tiden på tisdagsmorgonen. Givetvis hade vi gått och lagt oss alldeles för sent, vilket gjorde att vi båda var helt utslagna på planet. Jag hade svårt att sova i de obekväma Ryanair-flygstolarna, men Emil somnade i mitt knä. 


Några timmar senare satt vi på bussen in mot London från flygplatsen, och detta var en av mina första glimtar av den brittiska staden. Emil har ju varit i London en gång förut, men för mig var det första gången. Det pirrade till i mig, för nog såg det ut precis som i de serier jag alltid trott romantiserat London?


Emil var fräschare än mig, för han hade fått sova en extra timme. Jag var fortfarande hur trött som helst. Och sjukt hungrig. Jättejättehungrig.


Snart var vi framme där vi skulle vid Victoria Station, och jag kikade upp på de höga fasaderna och fick Paris-feelings. Paris, fast mer spartanskt, tycker ni inte?


Emil var klädd i chinos och snygg kavaj, och matchade som en äkta britt. Var tvungen att ta lite stiliga bilder på herren.


Nämnde jag att jag var jättehungrig?! Eftersom hotellets check-in inte var förrän ett par timmar senare övertygade jag Emil att gå till ett donut-ställe i närheten, som jag sett att en av mina favorit youtubers testat. Nu kände jag att donuts vore den perfekta starten på en London-resa, och vi hittade dit på ett kick.


Jag var inne på att ta två var, men Emil lät sockermonstret i honom ta över och föreslog en låda på sex donuts.
Alltid när Emil pratar om att moffa godsaker, så har jag svårt att säga nej.


Och alltså.... Vi köpte sex magnifika, gigantiska, storslagna och överväldigande pimpade donuts.


KOLLA BARA IN!


Översta raden från vänster; twix, oreo/nutella, ferrero rocher/hasselnöt, nutella, crunchie/caramel och slutligen red velvet. Sedan slog vi oss ned vid ett bord i en liten gränd som ännu var öde.


Jag var absolut mest peppad på min red velvet-donut (ni vet ju hur såld jag är på den bakelsen), min favorit-bakelse blandat med donut?! Kunde inte bli annat än bra.


... Och jag kan säga att jag hade rätt. Red velvet var den otvivelaktigt godaste av samtliga, och Emil höll med (men tyckte oroa/nutella kom på delad förstaplats). Emil och jag var helt lyriska, vi mumsade och stönade och smakade av varandras och kunde inte sluta le. Hungriga och lyckliga. Äkta foodies som vi är. Det här hade varit en kanonidé.


Vi orkade inte allt, men plockade med oss de sista resterna och försökte leta upp hotellet. Insåg att London är mycket tegel. Gillade det.


Vårt hotell: The Belgrave. Pampigt! var vår första reaktion.


Lobbyn matchade exteriören, och vi var redan här ytterst imponerade.


Rummet var grönt och så himla fint. Vi bara log mot varandra, kramade om varandra och kände att jävlar, vad bra det här är. Ni vet när allt plötsligt flyter på, om man bara märker att det blir idealiskt, enligt förväntningarna, perfekt? Det är sällan, men det är en oslagbar känsla.




Vi var tvungna att vila oss ett tag, och låg i sängen och tittade på brittiska serier på storbilds-TV:n. Four in a Bed, Coast vs. Country och Come Dine With Me, om ni vet? Efter att par timmar hade vi vilat upp oss, och tog oss ut. Emil bad mig posera lite utanför hotellet i min väldigt London-iga kappa.


SÅHÄR glada var vi.


... och pussiga.


Sedan började vi traska - vi hade egentligen ingen destination, förutom att vi ville se oss lite omkring. Jag blev förundrad över vissa byggnadshörn och knäppte en bild. Råkade även få med en sockersöt tjej i rosa snickarbyxor som ville posera för sin väninna.


Emil var sugen på att gå till Harrods, då han fått höra att det var ett så pampigt och överklass-igt ställe. Ingen av oss blev slutligen så imponerade - förutom över trapphuset. Det var nämligen utformat med egyptisk prägel.


Vi gick runt ett tag - jag shoppade lite kläder på Oxford Street, och sedan ville Emil visa mig Hamleys - en spektakulär leksaksbutik. De hade hyllor fulla med teddybjörnar... 


... en hel avdelning med Star Wars... 


... och Harry Potter och Pokémon och Frozen och allt en kan tänka sig! Men jag tyckte färgerna i Jelly Bean-hörnan var finast.


Sedan ville vi givetvis posera med lite telefonkiosker. KOLLA BRITTEN. På allvar: passar han inte in läskigt bra?


och så jag! 


Nu var vi hungriga igen. Munkarna hade börjat smälta bort och jag hade timmarna innan suttit och googlat fram lite tuffa London-restauranger. Det var specifikt en vi fastnade för: Dirty Bones. Vi var riktigt peppade, men hade inte bokat bord och såg sedan att restaurangen var nästintill fullsmockad....


... men av något under så fick vi ett bord ändå! Emil och jag tittade på varandra med stor förtjusning och försökte hålla minen utan att tjuta till och göra high five (det hade kunnat bli pinsamt).


Vi var rätt på det klara på vad vi ville ha så fort vi fick se menyn.


Alltså. Jag har inte ens ord. Det är en mac'n'cheese-burgare fylld med högrev, pulled pork och barbecuesås. Till detta beställde vi in pommes toppad med tryffelcheddar och varsin shake. Jag tog en shake med vanilj/butterscotch och Emil en med choklad/banan.


Den var... SÅ JÄVLA GOD. Emil och jag satt och kikade upp på varandra mellan tuggorna, och log mot varandra på det där tysta sättet som egentligen säger "för i helvetet, så bra det här är". Vi hade inte kunnat vara nöjdare.

När vi sedan hade betalat och klivit ut på gatan insåg vi att vi klivit rakt ut på Piccadilly Circus


Nog för att Pernilla sjunger gott om det, så kan jag bara säga en sak: Piccadilly är INTE stället för mig. Brusigt, fullt med folk, sega övergångsställen, högljutt, trångt.... Nej tack. Pernilla, du har fått det här om bakfoten.

Sådana här ställen är mer ställen för mig. Sagolikt söta brittiska byggnader som tagna ur en film.


Emil och jag traskade bort mättheten från burgarna, fotograferade, höll hand, tog selfies.... 


Han tog bland annat den här magiska bilden från Park St James.


Emil försökte få kontakt med en ekorre, men det misslyckades miserabelt (fortsättning följer, ni får se mer framgångsrika försök i nästkommande inlägg!).


Solen började gå ned över London i takt med att vi närmare oss vårt hotell.


Så himla vackert. Jag har insett mer och mer att jag verkligen är en storstadstjej i djupet av mitt hjärta. Gud, så jag trivs i dessa miljöer!


När vi kom hem bryggde jag mig en kopp te (såklart hotellrummet hade dessa faciliteter), vi satte på TV:n och sedan mumsade vi på resten av våra donuts.

Det var vår första dag i London. Totalt hade vi lyckats gå 30.000 steg och 2 mil. Det var vi fast beslutna att slå dagen därpå.


6 kommentarer :

  1. Varje gång ni är på semester och jag läser dina beskrivningar så önskar jag att jag fått vara med, ni verkar ha det så himla härligt!! för att inte tala om allt gott! mums! Nu vill jag åka till London också!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad söt du är!! Denna semester blev verkligen tiptop, så mina beskrivningar är inte ens förskönade! Så himla nöjd <3
      Har du varit i London?? :D

      Radera
    2. Japp tre ggr :-) Farligt med shopping av barnkläder på Primark hehe

      Radera
    3. Hahaha! Det kan jag tänka mig! Har även hört det från andra källor (Emils bonusmor).

      Radera
  2. Jag är alldeles fascinerad över hur ni kan äta donuts till lunch och glass till frukost. Själv blir jag lite illamående av att äta socker istället för riktig mat. Men äter sedan självklart gärna det goda efteråt ;) För de där donutsen såg himmelska ut!

    När jag var i London i höstas stod det en kille och spelade säckpipa vid den lilla platån i mitten bland vägarna på piccadelly. Det var rätt häftigt. Både jag och min syster fångade honom på bild samtidigt som en av Londons röda bussar åkte förbi. Snacka om timing!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag hade svårare för det förut, men nu har jag riktigt fått in knycket ;)
      Åh wow! Den bilden hade jag velat se....

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)