Paris: Dag 4, Livets godaste vit tryffelpizza

I måndags vaknade jag likt tidigare dagar mest på grund av stampandet av tunga fotsulor och hårda dörrslag i korridoren utanför mig. Det var lite kyligt i rummet nu, och jag satte mig upp i min nyvakenyra och tryckte igen fönstret.

När jag kikade på mobilen hade Emil skickat en kärlekssnap till mig. Åh, K-brunnar. Jag går fortfarande på dem (gör ni?). En skada från barndomen. Däremot sved det lite i ögonen när jag såg att det i Nyköping skulle vara runt 25 grader och sol, och att det i Paris skulle regna och vara runt 13 grader....

Men där kom regnet. Det som jag fasat inför och förberett mig för ordentligt sedan min ankomst. Jag satt ett par minuter bakom mitt fönster och bara tittade ut, lyssnade på smattrandet och försökte urskilja dropparna mot hustaken.

Vackert, om inte annat. Strax därpå ställde jag mig duschen, vars stråle är så svag så det känns som att stå i regnet, faktiskt. Har aldrig duschat så länge i mitt liv, men det tar banne mig en halvtimme att få bort allt schampoo från håret....

Till slut var jag klar, men istället för att direkt trotsa regnet så stannade jag i viloläge i sängen, tittade på youtube och chattade med Emil. Längtar efter Emil en himla massa nu, faktiskt.

Men, så sms:ade Lolo att han strax var klar och då gick jag ut för att möta regnet. Det var blött på marken och fuktigt i luften, och skornas gummisulor gnisslade mot den våta asfalten när jag gick.

Givetvis hade jag inte tagit med mig någon halsduk eller liknande, men det blåste lite kallt mot halsen vid 13 grader och regn, så jag smög in i monoprix och hittade mig en halsduk. En superskön, gosig och len halsduk, som dessutom visade sig vara nedsatt till halva priset (vilket jag blev direkt överraskad över när jag redan stod i kassan).

Det blev redans bästa köp, ditentills!

Pilade vidare tio minuter västerut, för att möta upp Loïc på hans jobb. 

Vi möttes i en kram och sedan valde vi att ta tunnelbanan ned mot Paris centrum. Denna gång var det jag som fått välja restaurang, och pizza-galen som jag är hade jag, via instagram, för några månader sedan fått nys om en nyöppnad napolitansk pizzeria. Det passade som ett ypperligt tillfälle att testa den nu när den största hype:n lagt sig.

Pupetta! Kolla deras instagram - deras pizzor ser SJUKT goda ut! Som vanligt i Paris är lunchen som att sitta som en packad sill med massor av småbord tryckta mot varandra. Vi fick plats någonstans mitt i, Lolo och jag.

Jag hade inspekterat menyn under morgonen och velat en massa mellan den klassiska margheritan (som ni vet är min favorit) eller en tryffelpizza, som fångat min nyfikenhet. När jag skrev till Emil svarade han direkt "Ta tryffelpizzan! Du har fått dille på tryffel på sista tiden, och jag tror att du kommer ångra dig om du inte testar den.". 

Så jag beställde tryffelpizzan. 

Alltså mina ögon höll på att ploppa ut när den lades ned på bordet framför mig. Hör här: Vit tryffelpizza med färsk mozzarella, smörstekta champinjoner, tryffel, parmesan och färsk basilika. 

Den luktade gudomligt. Jag satte direkt igång att äta och jag överdriver inte ens när jag säger att det var en av de godaste pizzorna jag någonsin ätit i hela mitt liv. Mozzarellan var mild och krämig, parmesanen gav en extra sälta, champinjonerna tillförde en riklig fyllighet och tryffeln.... Tryffeln! Tryffeln bröt in med en umami-smak som erbjöd en ny dimension till pizzan, igenom alla nivåer av salt, sött och surt. Pizzabottnen var tunn men kanterna var fluffiga, ihåliga och alldeles varma och mjuka.

Jag var tvungen att fota igen för jag var helt jävla frälst. Skrev till Emil att "VI MÅSTE HIT IGEN". För den här pizzan alltså, *mwah!* #besattavtryffel (Inte nog med det så var servitrisen supertrevlig, småpratade om Sverige och att resa dit och allt möjligt). 5/5 toasters!

Aja, nog med pizzahyllande - jag lämnade av Lolo vid tågstationen, sade adjö för den här resan och fortsatte traska vidare själv. Nu hade det blivit ett uppehåll och jag kunde traska utan paraply. Jag tog mig över Seine.

Gick in på rue de Buci - min gamla gata där jag och Loïc först träffades i mitt första boulangerie-jobb, när vi båda jobbade på PAUL.

Förbi Saint Sulpice, där jag både bott några månader och sedan passerat under mitt senaste år på väg till jobbet i Paris.

Jag började gå uppåt boulangeriet jag jobbat på nu här förra året, och tog en liten genväg från parken. När jag gick förbi detta boulangerie - bara 20 meter ifrån dit jag skulle, så ser jag mina föredetta chefer stå bakom disken och samtala. (Notera "Changement de proprietaire" i högra fönstret, det betyder "byte av ägare").

Det visar sig att de - rent spontant - köpt upp boulangeriet nedför gatan och expanderar! Åh, jag blev så glad av att se dem, och dem att se mig! De bara lyste upp, jag lyste upp, vi gjorde bises och pratade i 180 km/h. De förklarade att de köpt detta, vilka tankar de hade med det, hur nöjda de var, frågade om mitt jobb i Sverige, om Emil, om vad jag gjorde här och vad jag skulle göra innan hemresa. De började presentera mig för kunderna med orden "Här är vår gamla kollega, Emelie, hon är från Sverige och jobbar just nu som psykolog i Sverige! Wow, va?!". 

Sedan ville de prompt försökte vara vänliga och ge mig saker att äta. "Vill du inte ha någonsin? Smaka på den här! Och den här!".. Och jag som precis moffat i mig världens godaste pizza.

Jag lämnade av lite svenskt godis som jag planerat att ge dem (det är min lilla tradition när jag kommer till Paris - jag hälsar på mina gamla vänner/arbetskollegor och ger dem lite svenskt godis). De blev så tacksamma och övertalade mig att ta med mig en limpa tillbaka till Sverige, som "Emil måste smaka på".

Söta dem! Jag gick som på moln efter den lilla visiten, och det hade hittills varit en toppendag! Mitt livs godaste pizza, en fantastisk återförening med mina gamla chefer... Det enda som kunde göra det bättre, det var en crêpe!

Resans första nutella-crêpe! Det var sent, va?! Tycker i alla fall jag. 

Tyvärr var den inte alls lika god som den crêpe jag brukar beställa, ur mitt favoritstånd........ Men men. Mitt i allt ringde även Nattis, och vi småpratade lite om irriterande fäder som skall ringa och störa i oanständiga tillstånd.

Men jag traskade på, hela hela vägen hem. 

Ramlade förbi affären och köpte på mig en till cola zero, lite sallad, en burk glass och en mango. 

Väl hemma sedan var det en lite kortare runda än gårdagen (då vi tagit métron till pizzerian), och blev en promenad på 4 timmar, 1,8 mil och totalt 26k steg. 

När jag kom hem skrev Malin från jobbet, och tipsade om filmen Kissing Booth som just kommit ut på Netflix. Jag laddade upp med te och min glass, och bänkade mig framför laptopen.

Rekommenderar VARMT! Den var så tjejig, tonårsaktigt men samtidigt på feelgood, härlig och mysig att se på. Riktigt njöt mig igenom hela, och det var precis den sortens film jag var sugen på.

Sedan låg jag och chattade med Emil ett tag, innan jag somnade efter midnatt någon gång.
Idag är min sista heldag i Paris.....