Lösenord

onsdag, mars 21, 2018

Livet igen och bristande tålamod

Livet igen.
Måndagen var tuff, kan jag säga. Eftersom jag har en kurs i Stockholm nu på tors-fre, så går två dagar av patientarbete bort - och med en vecka utan patienter allaredan så har jag varit tvungen att pressa in samtliga patienter denna vecka på 2½ arbetsdag. Vissa av dem kan jag inte låta vänta i två veckor, liksom.


Så måndagen var stressande. Rädd att inte hinna med, inte hunnit in i tänket, orolig att inte känna mig i fas.... Men...

Igår var allt bra igen. Igår rullade allt på, alla rutiner satt i ryggmärgen, alla besök (vissa halvt oförberedda!) gick som på räls och det kändes helt fantastiskt bra att gå hem tisdagseftermiddagen och inse att allt klickat.

Varsågod: Mitt nöjda arbetsnylle.


På kvällen åkte vi hem till Emils far, styvmor och lillebror, åt familjepizza och visade bilder från Teneriffa. Pratade om en framtida Florida-resa i två veckor och uppdaterade varandra på stort och smått. Det var himla trevligt (förutom att de i Emils familj aldrig kan avsluta ett samtal - pratet går liksom ända ut i hallen och trots att en står med stövlar, halsduk och jacka på så verkar konversationen liksom aldrig ha något stopppp. Så det slutar alltid med att jag måste bryta in *aningen otrevligt känns det* och säga "Nej, nu är det dags att gå!").

Har ni det problemet (dvs bristande tålamod i övergångssituationer). Hur fan gör man för att fortfarande vara trevlig fastän man HELST VILL GÅ när en liksom gjort sig redo????

8 kommentarer :

  1. Älskar dina reseinlägg! <3 Ni verkar ha haft det bra trots kräft-och värmeslag situationer ;* vilka ställen ni besökte! Holymoly! Den dagen ekonomin tillåter ska jag med ge mig ut på tur.

    Alltså angående detta inlägget så känner jag igen mig så väl men på ett annat sätt. När min brors tjej sätter igång så finns det INGET stopp och hon slutar inte eller förstår när man tillslut slutar svara pga orkar ej lyssna mer att det kanske är dags att vara tyst. Så himla svårt tycker jag då man inte vill verka otrevlig haha.

    Kramiluris <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. hahaha, åh, blir så glad att höra att du har liknande erfarenheter ang. det äääändlösa snacket. Känns faktiskt lite bättre bara av att få veta sådant <3

      Radera
  2. Känner väl igen känslan, framför allt när det gäller att prata i telefon, även med människor jag tycker om, men som numera bor långt bort. När vi uppdaterat om vad som hänt sen sist i livet är jag NÖJD, men !!! då börjar kallpratet. Såå jobbigt, jag blir halvt galen och måste oftast förklara att nu är det "bra" alternativt hitta på en anledning att sluta. Otålig är bara förnamnet. (Gäller även mer generellt, enligt B ;)

    SvaraRadera
  3. Jaa, så jobbigt med sådana situationer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, du är med om det också? Har du något exempel? :D

      Radera
  4. Tufft med många patienter på få dagar, bra jobbat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Charlotte! Jag gör allt mitt bästa ;)

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)