Ett spontant lånelöfte

Här iförrgår hade jag och Emil en dag ägnat åt dejtning på distans. Ni vet, det där vi utövar regelbundet på Skype. Vi började dagen med att vakna, prata, sedan ta en paus och blogga/spela, prata lite till...
 
När vi pratar numera handlar det till 98% om hur det ska bli när jag flyttar till Sverige igen. Vad vi ska göra första helgen, vilka restauranger vi ska besöka, äventyr vi ska uppleva, resor vi ska göra, maträtter vi ska laga och så hur vi ser på att eventuellt flytta till en egen bostad...

På eftermiddagen så tog jag en kort promenad runt kvarteret, pratade med farmor i telefon och köpte frukt till kvällens fruktsallad.

När jag kom hem igen fortsatte Emil och jag vår dejt (nu tillsammans med både banan, äpple, hallon och kiwi) och så lekte vi på Hemnet. Det är något vi gjort på senaste tiden, lite för att se marknaden när vi själva vill flytta till ett gemensamt, lite större boende.

Helt plötsligt finner vi en annons om en bostad som både han och jag taggar till på. Det ena ledde till det andra, och rätt som det är sitter vi och fyller i en blankett för lånelöfte hos en bank - bara för att se. Och se på fan om det inte inom minuten beviljas, och att vi nu har ett stadigt lånelöfte och kan buda på vilken lägenhet vi vill.

*det rörde givetvis upp en hel del känslor* #emoji-overload

Och så mailar jag mäklaren om nämnd bostad och Emil planerar in att gå på visningen. Se på fan.

På tal om att våga prata och satsa på framtiden... Jag menar, jag är ju (inte helt obekant) helt pangkär i Emil och det finns något med honom som gör mig modigare än jag egentligen vill vara. Att våga tro på att det faktiskt kommer att fungera. Men trots detta så tror jag inte det finns någon som är så pass romantiskt modig som han är...

Och det älskar jag med honom.