Musée Rodin och en efterlängtad baguette

I lördags var min första dag efter två lealösa dagar tillbringade i slö apati. Trots att jag egentligen var lat nog att enbart ligga i sängen även en tredje dag, så insåg jag att jag var tvungen att röra på påkarna. Plus. Det är ju Paris, hallå!

Och jag hade inte fel: Direkt när jag kom utanför porten och möttes av Paris-luften, fasaderna, ljuden... Så vaknade jag till liv och kunde inte hjälpa att fånle. En lycklig, harmonisk, lugn känsla spreds sig genom hela kroppen och jag blev återigen påmind om hur stark min kärlek är till den här staden.

Beundrade bekanta vyer.

Paris i augusti är så ofattbart tyst, och lugnt. Alla fransoser har åkt iväg på semester, och staden ligger som i lä. Det är något av det jag älskar med Paris, och påminner mig om detta citat:

"Folk frågar mig varför jag stannar i Paris under augusti; det är ju ingen där. 

- Det är ju precis därför jag stannar, säger jag."

Till slut kom jag fram till vad som skulle bli dagens aktivitet, och som jag velat göra under flera år (men aldrig tagit mig tiden till).
Musée Rodin.

Bara 20 minuter ifrån studion, och så smidigt. Dessutom gratis för mig under 26 år! Så jag kilade in och såg fram emot att beundra både trädgården och skultpörkonsten.

Hela trädgården visade sig vara full av rosor. 

Och vem tänker jag på när jag ser blommor? Jo, farmor. 

Rosor i vitt, gult, rosa, orange och så rött. 

Så ramlade jag förbi Tänkaren, minsann! Han verkade emellertid lite upptagen.... 

Jag gick runt det lugnaste och långsammaste jag kunde, andades in luften och njöt av att det var så folkglest.  

För ibland känns Paris verkligen som att traska runt bland kulisserna till en film.

Ena delen av trädgården hade redan tänkts av torra, bruna löv, och det fick mig att tänka på hösten. Igen gick jag en varm känsla i kroppen, för hösten i Paris är min absoluta favorittid. Jag lekte att det var höst.

Så skulpturerna!

... som jag inte kunde hjälpa annat än att ha lite kul åt. 

 (obs! no offense mot Rodin #respect #jaghadeintekunnatgöradembättre).

 Så fick jag inte missa att ta en stroll inne i museebyggnaden. Inte för att insidan av museer intresserar mig så särskilt (så kulturell av mig är jag inte), men jag gillar alltid arkitekturen och interiörer av mäktiga byggnader. Mer än själva konsten inuti, liksom.

Det blev en snabb visit där, där jag kollade på byster av unga kvinnor och tog en smygselfie i en enorm mäktig väggspegel med guldram.

 När jag kom ut började magen kurra - det var första gången sedan innan jag fått "the munchies" för två dagar sedan! JAG VAR ÄNTLIGEN HUNGRIG IGEN! (det är så jobbigt att trycka i sig mat när en inte är hungrig).

Och för att fira...Så köpte jag med mig en baguette hem. Åh, älskade, saknade, efterlängtade baguette!

Väl hemma hade jag och Emil middagsdejt med smörgåsar båda två, och sedan när vi lagt på så låg jag mest och såg på Netflix och saknade honom. Saknade honom så jag blev alldeles lättirriterad, rastlös och sentimental.

Runt 23-tiden ringde jag upp honom i telefon utan riktigt något att säga, men det slutade med att vi låg fram till klockan 3 på natten och hade känslosamma samtal som både rörde våra olikheter, värderingar, tidigare erfarenheter och tankar kring dessa. Hela den sista timmen låg vi endast och betonade hur mycket vi saknade varandra, och hur vi båda ser så fram emot att jag ska flytta in hos honom den 25 augusti.