Lösenord

onsdag, juli 26, 2017

Babbel om mardrömmar och vänskapsrelationer

Hej, mina vänner.

Jag känner lite för att skriva av mig. Både för er skull, för att ni ska få en inblick i denna trånga lilla skalle som sitter mellan mina axlar, men också för att jag ska få en överblick av det kaos-nystan av tankar som virvlar omkring.

I mer än en vecka har jag haft mardrömmar. Jag har mardrömmar rätt ofta, men dessa mardrömmar har varit starka, djupa och jag har samma obehagliga känsla i magen när jag vaknar (till dess att morgonens aktiviteter får mig glömma dem, eller de pussas bort). Till en viss del tror jag mardrömmarna berott på att jag ändrat miljö (Paris - Motala - Nyköping - Paris), och jag förstår att mitt huvud känns otryggt när jag inte riktigt har koll på var jag är när jag vaknar.

Inatt drömde jag en mardröm om mitt kommande psykologjobb i Nyköping. Jag fick ett jättestort kontor med en gigantisk, obehaglig och vidrig tavla, som jag inte kunde plocka bort. Dagarna fylldes således med oro och rädsla över denna tavla, som jag ständigt hade framför ögonen.


Men nog om den nu. 

Jag tänker mycket om min framtid i Nyköping. Jag har kommit till allt högre insikter framöver, och medvetenheten om min vilja grundas allt starkare. Det är Emil jag vill leva med. Jag tror verkligen på att vi kommer att fungera ihop. Under dessa veckor känner jag att jag kommit allt närmare honom, och det känns som att det blir vi. Han och jag. Jag börjar förlita mig på en person på ett sätt jag inte gjort på många, många år. Jag börjar släppa min självständighet, för jag märker att jag inte längre behöver den när han är nära. Var det nu än kommer bli, det vet jag inte ännu. Någonstans vi båda är lyckliga.

Det finns ingenting jag vill mer än att flytta ihop med Emil just nu. Jag vet att jag flyttar till en småstad där jag inte har några som helst vänner, en helt ny arbetsplats, inga rötter... Folk pratar mycket om att "skaffa vänner". Få kompisar.

Jag har alltid varit en person som har svårt att "klicka" med folk. Missförstå mig rätt: Jag är socialt kompetent. Jag vet precis vad jag ska säga för att starta upp ett samtal, jag vet vilka frågor som skapar intresse, vilka svar som bekräftar, i vilka stunder jag ska skratta efter ett skämt och när det är läge att nicka uppmuntrande. Jag kan allt det där, och jag tycker ofta det är trevligt att prata med folk.

Men det är väldigt sällan samtalet "rinner ur mig" på ett naturligt och tanklöst sätt. Min hjärna går alltid på högvarv när jag är social. Planerar nästa steg. Försöker få personen framför mig att trivas i samtalet. Leker "värdinna" för konversationen, som om den vore ett jippo. Det är kanske därför jag ofta är så utmattad efter sociala tillställningar.

Personerna som jag "direkt" klickat med kan jag räkna på min ena hand. Sådana som jag direkt fattar tycke för, kan relatera till och som jag inte behöver beräkna samtalets rytm med. Marieke. Emsi. Redoy. Marulv. Sedan kommer jag inte på fler.

Det är alltså svårt för mig att knyta an på ett ansträngningslöst och simpelt sätt. Kanske därför jag föredrar att vara ensam. Att vara en vän är, i få undantagsfall, ansträngande för mig. Därför är jag också mån om att absolut inte vårda vänskapsrelationer som inte är värda mig. Sådana i vilka personer beter sig ojust, eller behandlar mig på ett sätt som är nedvärderande eller respektlöst. Jag har nog väldigt låg tröskel på när jag tycker sådant är okej. Jag är för mån om min egen hälsa för att vara överseende med personer som inte förtjänar det.

Jag vet faktiskt inte om detta har något med mardrömmarna att göra. Jag vet inte. Jag vet inte hur det kommer gå att skaffa vänner. Jag vet inte ens om jag vill ha vänner? Jag vet att jag kommer vara lycklig i vilket fall, i mig själv.

Summan av kardemumman: Jag är lugn och förväntansfull men samtidigt livrädd och orolig. Jag vet inte riktigt vad som kan kopplas till vilka faktorer ännu. Men jag ser fram emot att ta reda på det. Jag har inte som helst tvivel på att jag kommer klara av det här, för jag har klarat av allt som tidigare varit en utmaning. Eller som man skulle uttrycka det i tonårstermer: Jag kommer äga fett i Nyköping. 

38 kommentarer :

  1. Hej! Förlåt för att jag inte har kommenterat så mycket nyligen, har haft fullt upp med jobb och semester.

    Känner igen mig så himla mycket i vad du skriver! Jag är ganska introvert och när jag flyttade till ny stad och en ny arbetsplats var jag väldigt orolig över att jag inte kände någon och att jag inte skulle få några vänner... Det gick långsamt, men allteftersom lärde jag känna mina kollegor, och genom dem blev deras vänner mina bekanta. Så det löser sig! Mitt tips är att föreslå en aw för att ses utanför jobbet, det upplever jag är det bästa sättet att lära känna sina kollegor lite bättre.

    Annars, det kan vara härligt att ha vissa bekanta som man inte alltid behöver anstränga sig för men ändå ses ibland. Njut av ditt drömjobb och din drömkille!!! Det sociala kommer i sinom tid. Kram och lycka till, tror det kommer gå så himla bra! ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du har rätt. Jag tror absolut att det kommer att lösa sig med tiden, och att jag inte behöver oroa mig. Jag tror faktiskt att jag mest oroar mig för att ANDRA vill att jag ska skaffa så mycket vänner där borta. Som sagt så vet jag inte ens om jag kommer vilja ha vänner? Så konstigt egentligen, men..

      Tack Sara, och jag ska verkligen ta ditt råd om att ta det lugnt. Njuta, det kommer jag definitivt göra! Kram på dig! <3

      Radera
  2. ÅH alltså. Du är så klok, så klok. Det slår mig att min förra kommentar om att skapa egna relationer med Emils vänner kan vara snudd på... jag hittar inte ordet, för det känns inte respektlöst. Men bara... förutsättande. Att jag förutsätter att andra vill ha det som jag. Att jag tror, för att jag själv är så mån om vänskapsrelationer, att andra också är det. Nu vet jag att vi är olika där, jag nämnde det även i min förra kommentar. Men slogs bara av massa tankar OM tankar kring normer om vänskap/sociala sammanhang när du skrev "jag vet inte ens om jag vill ha vänner".

    Tycker styckena där du pratar om din sociala kompetens och hur din hjärna går på högvarv i sociala sammanhang är särskilt spännande. Det låter som att du tar otroligt mycket socialt ansvar. Har du funderat på om det är för att du inte vill att andra ska bli obekväma/ska trivas, eller för att du själv vill framstå på ett visst sätt (socialt kompetent, härlig att umgås med etc.)?

    Fint det du skriver om Emil också, att du förlitar dig på honom på ett sätt du inte gjort på många år. <3
    Ahh ursäkta lång kommentar men tycker detta inlägg var så tankeväckande och bra!!!

    OCH JA såklart kommer du äga fett i Nyköping :')

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså My, dina kommentarer får mig att känna mig så validerad, så värdefull och så bra. Jag blir helt gojsig och tacksam för att, bara genom att acceptera mig, får mig att må så förjävla bra. Har inte ens ord!!!

      Jo, du har rätt i att jag tar socialt ansvar. Jag tror det är en kombination av det du säger - både för att jag är så rädd att den andre ska bli obekväm (hatar att andra är obekväma i situationer, för det sprider sig ju liksom) och samtidigt vill jag gärna att andra ska gilla mig. För jag vet att jag är en jävlig GILL-bar person, även om jag ibland måste göra mig till för att visa det... Eller nåt. Vafan.

      JAG ÄLSKAR LÅNGA KOMMENTARER!!! Och tack babe. Har du det bra nu, förresten??? Eller har du en tuff period?

      Radera
  3. Jag är glad över att du vill dela med dig av dina känslor till oss (så att allt vi inte ser bara är den nästintill perfekta Paris-bubblan liksom) och känner att om du har öppnat upp dig så ska du ju faktiskt få respons. Det kanske åtminstone kan få saker att kännas lite bättre?

    I våras flyttade jag hemifrån, till en ny stad, ett par mil hemifrån, där jag i princip inte känner någon (mer än kurskamrater som jag inte har närmre kontakt med men kan småprata med inne på ICA typ) och jag har ännu inte tagit tag i projeketet "skaffa vänner" här. För visst, det skulle ju vara jätteskönt att ha en nära vän som bor fem minuter bort och som jag kan spontanträffa, men precis som du skriver så är ju vänskap i många fall ansträngande. Jag är liksom extremt introvert och kan bli helt utmattad av att socialisera för mycket.

    För min del har det inte inneburit några större problem att jag ej har vänner här, mina allra bästaste vänner bor 7 mil bort och vi ses så ofta vi kan, och än så länge är jag nöjd med det. Är precis som du skriver "lycklig i vilket fall, i mig själv" och jag tror att det är en viktig grund: både i livet och för att senare kunna knyta an till andra människor som bor här, om jag skulle vilja.

    Ibland kan tjat om att "skaffa vänner" vara lite överskattat. För visst, sociala relationer är bra och viktigt, men det är ju minst lika viktigt att vara vän med sig själv.

    Är säker på att det kommer att gå jättebra för dig i höst, och att du kommer kunna åka till Stockholm och träffa vänner ibland om du vill, samt få Stockholmsbesök givetvis. Tänk liksom att du kommer ha Emil i Nyköping!

    Förlåt för svammel, hoppas hur som helst att mardrömmarna kommer att lägga sig. Och åh, kan inte du göra en guide i hur man blir lite mer socialt kompetent?? Jag är fett socialt stel IRL när det kommer till att kallprata (jag är mest bara bra på att tala om djupa, svåra och konstiga saker, typ sex) och har så svårt för "tala om vädret"-repliker :(:(:(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att få respons hjälper absolut <333 Speciellt dina kommentarer som är så genomtänkta och relevanta, och verkligen grundade.

      Det låter som att vi är väldigt lika på det planet. Introverta. Att vänskap kan ta lika mycket som det ger, och att den ansträngande biten inte alltid är värt det. Det hjälper mig verkligen att du skriver och avdramatiserar hela vänskapsbiten, för ja.. Det kanske inte behöver vara som mallen säger. Att man ska träffas flera gånger i veckan och alltid ha det nice och gött och vilja umgås. Det känns fint att du kan spräcka den bubblan åt mg <33

      En guide om social kompetens? WOW, vad spännande... Fick fler som kommenterade om det här, så det kanske vore något?? Jag kanske ska göra en videoblogg? Åh, så roligt!!!!

      Radera
    2. En videoblogg om det vore jättekul! Du får gärna göra det om du har tid över någon dag :) Så att jag kanske hinner bättra på mina sociala kompetenser tills skolan börjar i höst igen.....

      Radera
    3. Haha, jävlar #thepressure

      Radera
  4. Skönt att ha insikten att man kanske inte ens vill ha vänner. En del människor behöver inte ha fullt av vänskapsrelationer i sitt liv då det ofta (tycker jag) kan vara rätt så uttröttande. Hur är Emil? Umgås han mycket med sina vänner eller är ni lite lika där? Och kan du tänka dig att hänga med dem lite kanske? Har för mig att ni umgicks mycket med Linnea och Marcus, är de ute ur bilden eller har ni fortfarande kontakt? Ofta faller dessa bitar på plats efter ett tag, och det viktigaste är ju att du går på din magkänsla och om du inte får massa vänner i nyköping har du ju ändå många fina relationer i ditt liv, även om de inte är på samma plats som du :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Emil är väldigt social på det sättet! I regel umgås han med vänner 3-4 gånger i veckan, men han hade nog gärna gjort det varje dag om han fått? Han verkar inte alls vara lika mån om egentid som jag är, utan får energi av sina vänner. Fint, tycker jag, men jag är ju själv inte likadan.. :)

      Ja, vi umgicks mycket med dem förr, och Marcus är fortfarande vår vän (mest Emils då, eftersom de umgåtts länge), men Linnéa är jag inte vän med alls längre. Det är ömsesidigt, då jag tycker hon betett sig otroligt illa och hon antagligen tycker jag gjort detsamma. Emil är inte heller så haj på henne, och det är ingen annan av hans vänner heller...

      Och tack Elin <33 Jag ska bara ta det som det kommer. Jag vet ju att jag alltid är den som kan göra mig själv lycklig!

      Radera
  5. Åh vad jag tycker om när du skriver sådana här tankfulla inlägg! Så fint att du vill dela de här tankarna med oss <3 Du står inför stora förändringar: flytta till en helt ny stad, flytta ihop med kärleken, börja på ett nytt jobb (och med så mycket ansvar som psykologyrket innebär). Inte konstigt att din hjärna går på högvarv och till och med på nätterna! Den har mycket att bearbeta. Alla närmar sig andra människor (och potentiella vänner) på olika sätt, och det ändras även över tiden beroende på ålder och sammanhang. Vad fint det måste vara att vara din vän! För de du är vän med har du ju verkligen VALT att vara vän med, och de betyder något för dig. Kan bara instämma i att du kommer äga fett i Nyköping. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. <333

      Men åh. Jag känner mig så sedd och validerad när du skriver så. Precis vad jag behövde... Tack, Fredrika! Om man på något sätt kan klicka "virtuellt" med någon, så känns det verkligen som att vi lyckas. Dina kommentarer är alltid så spot on. Kram!

      Radera
  6. Så skönt att läsa om dina kompisåsikter och inställningar! Jag kan helt och hållet identifiera mig med dig här. Är själv väldigt social och har lätt för att få vänner. Har jag många nära vänner, nej, men de jag har är mivslånga fina vänner och vi har ett helt kravlöst sätt att se på varandra, vi är alla olika individer med olika liv men vi trivs så himla fint ihop. På senare år har jag blivit betydligt bättre på att säga nej till vänskap som allt för ofta har bottnat i krav. Ytliga vänskaper med krav och att man duger på andras villkor är inget för mig. Jag är som ddt låter som dig, Emelie, bra på att vara ensam, trygg i mig själv.
    Tack för att du delade med dig av detta, det är så skönt att höra, du är så klok!
    Ha en fin tid nu i Paris och insup allt vad Paris har att ge dig för stunden!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anna, vad fint att se dig kommentera!! :D

      Vad fint du har lyckats att skapa kamratrelationer som verkligen fungerar för dig.. Jag blir väldigt imponerad. Och tack för att du skrev och berättade om ditt perspektiv! Kram!

      Radera
  7. Så modiga och kloka tankar av dig. Inget kul med mardrömmar dock. Tänker att det är med vänskap som med kärleksrelationer, man får hitta det som passar en själv bäst. För min del känns det som att ju äldre man blir desto mer sällan hinner man träffa sin vänner, men är det sanna är de inte hur ofta som spelar roll. Jag tror att det kan vara bra att lätta sitt hjärta och jag är övertygad om att du kommer luska ut livet lika bra som du gjort hittills på det sätt som är bäst för dig!
    //Em

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Em... Jag förstår vad du menar, och jag inser ju att det kommer gå av sig själv, på bästa sätt möjliga. Inte lönt att göra sig till. Bara följa sitt eget initiativ. <3

      Radera
  8. Hoppas att du slipper få några fler mardrömmar, de är ju aldrig behagliga vad de än handlar om & kanske särskilt obehagliga när/om en inte riktigt vet vad de försöker säga en.

    Ang. vänner så verkar du redan vara så nöjd med de du redan har & hellre spenderar tid med dig själv än med andra ytliga bekantskaper som bara tar energi utan att ge något tillbaka (vilket jag verkligen kan förstå då jag själv är väldigt introvert & därmed också kan räkna mina vänner på en hand & spenderar nästan all min tid ensam, jag har oftast inte något intresse för människor heller & har svårt för att bli/förbli intresserad så jag lider ju verkligen inte av att vara ensam - tvärtom). Du kan ju såklart fortsätta träffa dem när tillfälle ges & kanske är det tillräckligt för dig. Eller så kanske du råkar träffa på några nya fina människor som du klickar med, vem vet vilka människor som gömmer sig i din nya stad eller i närheten? Men annars är det bra & viktigast att du kommer att vara tillfreds oavsett vad som händer på den fronten. :)

    Vårt samhälle är ju främst uppbyggt efter extroverta/sociala människor & då det alltid är de som syns/hörs så tror väl de flesta att alla automatiskt är likadana som dem & därmed vill träffa nya vänner om/när de flyttar någonstans, fast en kanske är helt tillfreds med de vänner en redan har eller kanske är helt tillfreds med att vara ensam & inte ens vill träffa några nya. Vi är ju alla olika personer & får helt enkelt tänka på vad som passar bäst för oss själva & försöka leva våra liv utefter det. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Malin, du har så rätt i det du säger. Jag kan aldrig förutse framtiden, och vad som än sker så borde jag inte dra mig i håret i förtid. Vill jag inte ha vänner behöver jag inte, men rätt som det är kanske någon ramlar över mig i vilket fall.
      Och som du säger... Jag kanske inte ens behöver det. Eller. Jag vet att jag inte BEHÖVER det. Men vi får se om/när jag ens vill ha nya vänner :)

      Radera
  9. Kanske låter klyschigt men tror att man kan bli bra vän med någon om är sig själv. Jag tror att riktiga vänner får man när man inte gör sig till, utan bara är. Jag försökte vara mer utåtriktad än jag normalt är ett tag men det kändes så meningslöst och falskt, verkligen inte jag. Tycker inte jag trivdes med de vännerna jag samlade på mig då heller... Ingen idé att ha vänner om det inte känns bra att vara med dem haha så ja, var dig själv och du kommer få bra nya vänner, tänker jag :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske en klyscha, men också det mest sanna som skrivits i detta inlägg hittills! Faktiskt! Samma är det väl med partners - om man inte kan vara trygg och lugn att vara sitt fula, smutsiga, ofixade själv, så kan man inte vara trygg i relationen. Och detsamma med vänner, om man inte vågar vara sitt tysta, trista, tråkiga jag, så kommer man inte finna någon man klickar med. Tack för den påminnelsen, klokt!!!

      Radera
  10. Alltså: IGENKÄNNING. Satt och diskuterade exakt det här med min pojkvän för några dagar och landade i precis samma slutsats som du. Tycker att det är SÅ svårt att klicka med människor och tycker överlag att det är ansträngande med vänskapsrelationer, just för att det sällan blir sådär kravlöst och enkelt. Hade, precis som Louise ovan, SÅ uppskattat en guide till social kompetens när det kommer till mer ytliga kontakter och konversationer p.g.a. har också supersvårt att prata om något annat än djupa saker, hehe. Fixar det ändå hyfsat men finner liksom inte så mycket nöje i det...

    Tack för att du delade med dig av detta, Emelie! Otroligt intressant och tankeväckande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh!! Vill nästan göra high-five men även det känns för olämpligt, haha. Men jag funderade på att göra en videoblogg eller liknande - som jag skrev till Louice - om det. Vore så kul att snacka om (även om jag inte ens vet vad jag ska säga?).

      Radera
    2. Haha, helt ok med high-five för min del! Och JA - videoblogg vore super på det temat! :D

      Radera
    3. SUPER! Då måste jag bara tänka över hur den skulle låta... :P

      Radera
  11. Hej! Förlåt igen för halvdåligt kommenterande. Men känner igen mig mycket i det du skriver. Är introvert och har extremt svårt att hitta vänner att vara med som gör att jag inte känner mig helt slut efter att umgåtts med. Till exempel nu i min klass, hade först två vänner jag trivdes superbra med första året. Sen kom en av dom in på ett annat universitet och flyttade och den andra fick ta uppehåll pga tentor. Hittade en ny vän som jag trivs bra med men nu ska hon också ta uppehåll och jag får återigen börja i en klass där jag inte har någon att äta lunch med. Ser inte fram emot när skolan börjar. I alla fall, fördelen med att jobba och inte plugga är ju att man inte behöver umgås dagligen med människor man inte gillar. Året jag jobbade efter gymnasiet var ett av mina bästa eftersom jag bara var med människor jag gillade. Kan rekommendera att börja med någon aktivitet exempelvis gymnastik (för vuxna) eller ridskola (häst är bäst). Tror det kommer att gå jättebra för dig i Nyköping, om inte annat så ligger det ju inte alltför långt ifrån stockholm.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har rätt, och speciellt nu när jag och Emil ska köpa bil! Då kan jag åka till Stockholm när jag vill. Jag tänkte förresten börja träna, och då kanske skaffa vänner därgenom..

      Uff. Jag hoppas verkligen det går bra för dig till hösten och att du ramlar över någon där samtalet bara flyter, kravlöst och lättsamt. <3

      Radera
  12. Du kommer äga så JÄVLA HÅRT. Kommer gå så himla bra Mlis. Och jag kände mig så rörd av att jag blev omnämnd ovan, det värmer något otroligt ska du veta. Och du har ju vänner i Stockholm inte långt bort! Men jag tror att det kommer gå fint i Nypan också, du som är så klok och härlig att vara runt. Det är ju alltid svårt att hamna i nya sammanhang och behöva "prestera" socialt, men jag tror att det är vanligt att man är för hård mot sig själv också och utvärderar varje millisekund av social interaktion som går andra förbi. Så gör jag åtminstone. Och det är lite nice att veta att man aldrig kan kontrollera hur människor tycker/tänker om en. Relax - nothing is under control! Så då kan man lika gärna leva life. 👌🏻 Pussar och kramar till dig ma chérie!😘

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack babe <33 Jag vet att jag kommer klara det. Måste bara släppa oron. Hur man nu gör det.. ;)

      Radera
  13. Känner verkligen igen mig i att liksom vara orolig fast man vet att det ska gå bra? För det kmr det ju att göra, för dig och er alltså! du klarar ju allt! Har du provat meditation? Jag har aldrig fått det att fungera men vissa säger ju att det hjälper mot ångest osv. Typ känna känslan och vara i den men inte fastna i den osv..

    ps kom hem från paris igår och förstår varför du inte kan hålla dig från att fota fasader byggnader och gator...Det är ju fint vart man än tittar????

    SvaraRadera
    Svar
    1. Meditation.. Jag vet att det funkar (jag har ju gått utbildning i det i psykologprogrammet etc etc) men jag själv blir bara stressad av det. Men lite ACT brukar jag ändå testa. Däremot tycker jag att jag utför det så mycket när jag är ute och promenerar, så jag vet inte om jag kan utöva det mer på annat sätt som hjälper? Jag menar, mardrömmarna är ju högst omedvetna och oron är ingenting jag bär med mig "dagligen" så att säga.

      ÅH JAG VET!! Berätta mer om Paris, vad du gjorde här!! <33

      Radera
  14. Jag känner mig väldigt mycket igen i det du skriver. Det är svårt att hitta vänner, att klicka med folk. Jag är bra på att lyssna, sämre på att vara intressant för människor och prata om mig själv. Detta leder tyvärr ofta till att människor som älskar att prata om sig själv och är sämre på att lyssna dras till mig. Och med såna personer är det sällan som man klickar tror jag. De är ofta för upptagna med sig själva.
    Ibland skulle jag vilja bryta de kontakter, försöka bygga nya, nyttiga, där jag får ta lika mycket plats och där samtalen är simpla. Samtidigt vet jag att om jag bryter kontakt med dem som jag inte känner mig helt trygg med, med dem som inte lyssnar på mig så kommer jag att vara ensam. Jag har kanske 3 personer som jag har klickat med, men bara med en av dem har jag en riktigt trygg relation med just nu.
    Jag tänker nu hur svårt och hur nyttigt det är att komma till den platsen där du är nu - att kunna inte spendera tid på människor som inte är värda det, att ha dem som man klickar med och är trygg med, att trivas bra med sig egen närvaro och ha tillit till sig själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wow.. Vilket dilemma. Jag har aldrig tänkt att det kan bli på det viset, men när du skriver det är det ju så självklart att det blir så. Så synd att du lockar till dig fel sorts vänner genom att vara på "ditt" sätt. Jag tror "dina" sorts vänner är mer sällsynta att hitta, precis som att du är sällsynt att hitta..!

      Radera
  15. Gud vad jag känner igen mig i det du skriver Emelie! Uppfattar mig själv som introvert och behöver ofta vara för mig själv eller med ett fåtal vänner när jag vill ladda mina batterier. Trots detta är jag väldigt socialt kompetent och har alltid klarat mig bra i sociala sammanhang, men känner att mycket av det är tillgjort liksom. På grund av detta gillar jag hellre att ha ett fåtal riktigt nära vänner än många ytliga bekantskaper. Men det känns som att samhället mer gynnar extroverta och därför har jag alltid känt att jag exepelvis måste gå på fester med mina vänner eller träffa nya människor fastän jag inte alltid velat det.
    Måste även be om ursäkt att jag inte kommenterat på din blogg den senaste tiden, men har rest runt i Europa hela sommaren så tillgången till internet har varit sådär.
    Ville även skriva att jag kom in på psykologprogrammet nu till hösten!!!! Vet inte om du kommer ihåg att jag skrev det, men har försökt komma in där i 1 helt år nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänk, att vi visade oss vara så många med liknande tankar! Så sjukt fint att läsa om!! <3

      Jag har saknat dina kommentarer, vad fint att du är tillbaka! Var det härligt i Europa? Var åkte du till för platser?

      MEN GRATTIS!!! Jovisst kommer jag ihåg att du skrev om att du ville det.. Åh, vilket universitet blev det? Igen, FÖRJÄVLA BRA JOBBAT!! :D

      Radera
    2. Jag var mycket i Östeuropa eftersom jag alltid velat utforska de länderna lite mer. Man har ju hört massa skräckhistorier om denna region och det är väl inte det typiska valet för turister men det var detta som lockade mig! Och kan ju säga att jag inte ångrade mig!
      Många av länderna var otroligt vackra och hade någon sorts charm som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Gamla smågator och gränder med 1800-tals stuk som var otroligt mysiga. Särskilt charmiga var Slovakien, Tjeckien och Rumänien!

      Jag kom in på Örebro Universitets psykologprogram. Men jag bor i Stockholm så måste flytta, vilket gör att jag har liknande tankar och funderingar som du skriver om i inlägget. Kommer jag få nya vänner? Hur ska jag anpassa mig till ett liv i en annan stad?
      Samtidigt är detta en så stor möjlighet för mig att lära mig nya saker, uppleva en ny stad och lära känna nya människor. Tror det bästa ändå är att inte oroa sig för mycket då saker och ting oftast inte är så svåra/hemska som man tror:)

      Radera
    3. Men wow.. Östeuropa, nej, det hade jag aldrig väntat mig! Kan tänka mig att det känns väldigt äkta och genuint när det är så jordnära och inte "uppiffat" för turister och dylikt.

      Örebro, åh, där gick Redoy en månad på läkarprogrammet. Jag är säker på att du kommer stormtrivas - om inte annat så med studierna, vilket är vad som faktiskt kommer uppfylla din dag ;) Plus, att psykologprogrammet är så fyllt av teambuilding-grejer och grupparbeten att du kommer tvingas på dig vänner. Så du har ju rätt. Oron är onödig! :)

      Radera
  16. Det är hemskt med mardrömmar! :( När det sker stora förändringar i livet är det inte så konstigt att hjärnan fortsätter bearbeta allt även under natten. Men ändå hemskt och tröttsamt...

    Mycket intressant att höra om dina reflektioner kring vänskapsrelationer och förväntningarna på hur dessa ska se ut. Exakt detta har jag själv funderat mycket på.

    "Jag är för mån om min egen hälsa för att vara överseende med personer som inte förtjänar det." <-- Detta beundrar jag hos dig! Det har tagit lång tid för mig att komma dit, även om jag kanske inte kommit lika långt som du. Jag har nämnt det innan tror jag, hur jag offrat allt för att hålla kvar vid relationer där den andra personen inte bryr sig. Nu väljer jag mer medvetet vilka jag vill ge av min tid och mitt engagemang till och det finns ingen som jag är skyldig att ha i mitt liv till varje pris.

    Jag har tidigare varit lite besatt av det här med att SKAFFA VÄNNER. För vänner ska man ju ha. Familjen ringer och frågar "Vilka umgås du med då? Har du vänner där nere i Skåne?" Och jag försöker bortförklara, försöker anpassa mitt svar så det blir något de accepterar. Men det här året har jag sagt till mig själv och till andra att jag vet inte om jag vill ha vänner... Om jag är på mina aktiviteter där jag träffar människor några gånger i veckan, så fylls mitt sociala behov och jag är nöjd. Allas sociala behov ser olika ut. Åter igen är det den här normen som ställer till det, att saker ska vara på ett visst sätt...

    Jag tror (och det här har jag nog också skrivit förut) att det är viktigt att finna sig tillrätta i en ny stad där man inte har några rötter och att det inte är bra att hela ens liv kretsar kring en person. Men HUR man gör detta ser olika ut. Vissa vill och behöver skaffa vänner, vissa väljer att hitta en egen fritidsaktivitet, vissa behöver mycket egentid och andra kanske mår kanonbra av att göra allt tillsammans med sin partner. (Det kanske bara är jag som skulle kvävas i det där sistnämnda, haha..)

    Du kommer hitta din väg. Mardrömmarna och oron sliter och drar, men det tonar ut och försvinner till sist. Tack för att du delar med dig <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Malin, SÅ HIMLA KLOK. Så himla, himla klok! På riktigt, din kommentar gav mig verkligen någonting: en gnista, en insikt. Speciellt stycket om att du måste "hitta på" saker som din familj accepterar. Känner igen mig så himla väl. Hur folk börjar "tycka synd om en" när man inte säger att man umgås så mycket, eller inte vill ha vänner. Som att de tror att vi inte kan, eller inte får några vänner. Så jävla förnedrande.

      Tack igen, Malin, dina kommentarer är så wow!

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)