Lösenord

söndag, juni 04, 2017

Svullen tjej äter karamellcrêpes

Hej, här är jag! Jag mår himla bra, faktiskt. Att vara i Paris igen är som att verkligen kunna andas, och just nu går jag bara runt och längtar längtar längtar till att göra denna bild komplett. Den 25 juni kommer Emil ned, och ska ha semester med mig här i tre hela veckor. Tre hela veckor av morgonmys, baguettefrukostar, promenader, hånglande, crêpes-smaskande, piquenique:ar, handhållande, filmtittande och annat skojs. Men. Man ska inte gå handlingarna i förväg.


Det här är på en av mina långa lunchraster, när jag bestämde mig för att ta en finlunch.


Jag gick till mitt efterlängtade crêperie, och beställde "det vanliga". 


Så himla fint att ha "det vanliga". Med en extra kula glass - helt utan kostnad. Sedan drack jag min äppeljuice, skrev i min dagbok och betraktade min omgivning. Fram till dess att det var hög tid att gå tillbaka till jobbet och jobba fram till kvällskvisten. Då fick jag en rykande, nybakt baguette med mig hem att smaska på.

Jag borde ju inte precis klaga. Eller jo! En sak har jag faktiskt som känns jobbig. Jag är toksvullen. Sådär sladdrigt brösten-hoppar-låren-skaver-kläderna-sitter-åt-rumpan-gör-ont-svullen. Och jag vet inte vad det beror på. Men skitjobbigt är det. Känner mig stor och dallrig och bara i vägen för mig själv.

Nog för att jag nog gått upp en del under denna vecka jag varit i Sverige med Emil, men tankarna rullar omkring och jag blir galen på alla samhällsideal som gör att jag inte känner mig nöjd just nu. Blä.

Men egentligen. *försöker intala mig* Vad är det när allt kommer omkring?  Jag vet ju att detta är ett världsligt ting och ingenting i jämförelse med allt det fina jag har i livet. Men jag ville bara ventilera lite komplex jag har, så att ni vet att allt i mitt huvud inte är sockervadd och perfektion.

Men vet ni? Jag är fin och du är fin och vi är så sjukt sjukt fina, svullen 2k eller ej! PUSS!

Ps. Blev så himla himla rörd av alla era fina kommentarer på mitt kärleksbrev att jag inte ens vet vad jag ska svara... Men svar kommer, så fort jag får tillbaka orden..! Åh, ni är så underbara!

21 kommentarer :

  1. Alltså åh. Detta kommer ju låta hur konstigt som helst, MEN så glad jag blev av att läsa detta inlägget. För jag känner nämligen precis likadant. Jag har aldrig haft problem med lår som skaver eller att vanliga linnen i storlek större har suttit åt. Men jovisst. Dagen är kommen och vi får bara anta att våra kroppar vill vara där. Men känslan är ovanlig och blir fruktansvärt jobbig ibland. Igår hade jag lust att slänga alla mina kläder pga vågar inte prova om något passar. Tror det är mest en ovan känsla och hade det varit några år sedan så hade jag gjort något åt det men nu är det bara att acceptera och försöka intala en själv att man är fin som man är! Visst är det obekvämt med skav på låren men ännu värre är det när höftbenen värker och skaver pga inga kärleksfamntag ;)

    Du är helt fantastisk Emelie!! <33

    SvaraRadera
    Svar
    1. åh!!! Så skönt att inte vara ensam om det. För verkligen, det känns as-jobbigt ju.. Och du har helt rätt, jag är också i den där acceptansprocessen och jag närmar mig, men det är ju en omställning...

      Tack babe, du är så himla bra!! <3 <3 <3

      Radera
  2. Samtidigt tänker jag mig för att det väl oftast ska till ganska mycket för att man ska gå upp i vikt, att lite extra onyttigheter under en vecka ju troligen inte leder till någon märkbar viktuppgång, så tänker att svullenheten kanske har med hormoner eller liknande att göra? Det bästa med svullenhet är ju dock att det bara är en själv som tänker på det, så är säker på att alla i din omgivning tycker att du är lika snygg som vanligt <3 Men du får gärna hålla oss uppdaterade kring huruvida svullenheten avtar eller ej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det vet jag ju också. Men något kilo det nog lett till, och resten är mensvikt och vattenvikt. Men sjukt påfrestande ändå, trots att jag kan resonera logiskt kring det. Tack för din klocka och grundade kommentar, sådana behövs! <3

      Radera
  3. Åh, jag känner (tyvärr) igen mig lite. För mig brukar det dock inte vara kroppen så mycket utan ansiktet/håret. Går omkring och känner mig ful liksom. Brukar precis som du tänka att det är en världslig sak och det finns så mycket i livet som jag älskar att göra och personer som jag gillar som gillar mig tillbaka ändå. Kanske är det såhär för alla ibland? Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch. Hatar den känslan. Ful-känslan. Som att man dragit på sig fel hud på morgonen och inte kan ta av sig det...
      Och ja, det handlar nog i det stora hela om självacceptans och försöka se bortom sin egen hud. Som de människor som gillar att smeka den. :'))

      Radera
  4. Semester med sin stora kärlek i Paris, bättre sommar än då kan man väl inte få! :)
    Förstår att du njuter till fullo av att vara på din favorit plats.

    Angående svullen och sladdrig, känner igen mig! ( men så himla onödiga känslor, som troligtvis inte stämmer ändå). Livet är värt så himla mycket mer när man kan äta, må bra och vara glad och dagens ideal gör oss bara sjuka, trötta och missnöjda. Lycka är mer värt än vilken kropp som helst! <3


    Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det tror jag verkligen inte heller! UNDERBART är vad det ska bli! :')

      Du har rätt... Det enda ställe det stör på, det är ju i mitt huvud och i mitt tankesätt. Jag försöker acceptera och se bortom det, och det är ju en process. Men nog kommer jag dit snart med. Så himla bra bra bra kommentar, Carro! Klokt och tankeväckande och klockrent sant. KRAM! <3

      Radera
  5. Det är himla jobbigt, det där att inte känna sig hemma i sig själv. Jag tycker också att det är fruktansvärt, och då oavsett om det är för att jag känner mig svullen, eller om det är något annat. För ett tag sedan krympte mina kinder väldigt, och det var så himla obehagligt! Inte för att jag egentligen tycker så himla mycket om mina kinder utan för att det är obehagligt när inte kroppen är pålitlig, och man känner den, så att säga. Sen är det såklart extra känsligt att känna sig stor och svullen med tanke på din historia, tänker jag mig? Väcker det gamla associationer/tankar/beteenden?

    Tänker på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan jag verkligen förstå! Det är ju något med att vara bekväm med hur man ser ut, hur man rör sig.. Och är man van att vara på ett visst sätt, trygg i det, så är det svårt, oavsett hur förändringen yttrar sig.
      Och nog väcker det gamla tankar, men tack och lov inte så som det en gång varit. :) Stor kram!

      Radera
  6. Denna dök upp i mitt facebookflöde idag haha! https://www.metro.se/artikel/emelie-25-%C3%A4r-polyamor%C3%B6s-vem-har-sagt-att-den-monogama-normen-%C3%A4r-den-ultimata-sanningen

    SvaraRadera
  7. Som aktör i en annan åldersklass - och viktklass ;) - kan jag bara be dig att ta det lugnt. Sånt är livet. Både jag och B var trådsmala för 40 år sedan, mycket p g a oro och förvirring över våra känslor bl a, men när vi sedan hittade rätt och fann ett lugn, tja - då började "trivselvikten" . Det finns så mycket glädje i njutbara stunder, mat är en källa till samhörighet. Givetvis är det kanske onyttigt ibland, men jag tror att oro över utseende etc är minst lika skadligt. Vi älskar varandra med våra magar, som skapats under så många härliga stunder tillsammans. Ärret efter kejsarsnittet är väl inte heller någon dekoration direkt, men vaddå? Det gav oss vår son, som är en otrolig gåva. Det är inte skönt att känna sig svullen, nej, men man kan anpassa kläderna efter läget. Går t ex aldrig långpromenader i Paris i kjol ;) Låren ropar "nej"! Och du, du är ju faktiskt smal!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äsch, det handlar väl kanske inte om smal och tjock, liksom att vara bekväm i din kropp. Och jag vet ju att allt du säger har en vishet i sig som jag med tiden kommer anamma också :))))

      Radera
    2. Nja... Inte exakt allt kanske.... Men det var en trevlig tanke :))

      Radera
  8. Emelie! Du är så otroligt fin person - både på utsidan och insidan! Tyvärr så lever vi i ett samhälle som gör att nästan alla har någon form av komplex över sin kropp. Men kom ihåg - du är en smart, rolig, snäll tjej! Låt inte utseendet och viketen stoppa dig! :)
    Det låter helt underbart att Emil kommer och ska vara i Paris hela 3 veckor!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det är ju så... Komplex är en del av livet Men tack, U, för allt fint du skriver om mig och jag blir så rörd att du bryr dig <333

      Radera
  9. Vet exakt vad du menar med att känna sig i vägen för sig själv haha... Tror att det bara är att acceptera att man ibland är lite svullen eller väger något kilo mer eller mindre. Tänker att kroppen är som humöret, den pendlar lite. Känner mig tjock och dålig lite då och då men tror ingen utomstående tänker på det, det är mest man själv som känner det... Jag trodde att jag bara kunde vara lycklig om jag vägde 47 kilo, idag väger jag nästan 10 kg mer och visst kan jag fortfarande tycka att det är "skönare" med mindre lår, bröst etc... Men jag vet att min kropp fungerar bättre nu (mens, tänkandet, orkar mer), så då är det okej om det är lite sladdrigt ibland ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja... Det är ju så. Men fy, vad jobbigt det ska vara att acceptera, alltså :P Jag brukar sällan vara svullen dessutom. Men du har ju helt rätt. Ett lyckligt liv är värt perioder med svullnad! :D Med RÅGE.

      Radera
  10. Alltså det där är nog den värsta känslan jag vet, det enda jag vill göra då är att krypa ur alla kläder, sätta upp håret i toffs, sminka av mig och gå i morgonrock/alternativt de mjukaste mest lössittande kläder jag kan hitta och sedan lägga mig under en filt och bara låta känslan bero och kolla på serier för att fokusera på annat. Den brukar - om än inte helt gå över - ändå mildras något när det värsta obehaget lagt sig. Men jobbigt är det. Brukar alltid komma lägligt några dagar innan mens också, när pms:en härjar som mest och man faktikt på riktigt börjar bli svullen p.g.a. svällande livmoder och allmän vätskeansamling (vilket jag får iaf...) Hua!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men hola, girl! Jag brukar sällan vara svullen själv, så detta är lite mer chockerande.. Men det är så typiskt att det ska vara så, att det kommer samtidigt som pms. Som att gud vill straffa en, liksom :P

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)