Lösenord

tisdag, juni 20, 2017

Crêpes och creepy kyrkogårdskonst

Häromdagen hade jag en ledig dag, och vaknade upp med ett oerhört crêpes-sug. Ett sådant där "jag måste ha crêpes NU tack men helst i förrgår". Speciellt en sådan där favorit, med saltad karamell, pralinkrokant och vaniljglass.

Så jag tog mitt lilla korsord och gick och satte mig på mitt favoritcrêperie - Saint Malo


Där blev jag serverad mitt "vanliga" med en extra kula glass, pillade på mitt korsord (och blev påmind än en gång om att jag borde börja lösa korsord på franska) och snickesnackade med kocken och hans fru. Lite sorgligt samtal eftersom de var rätt sorgsna över att kunderna bara minskar och minskar - detta på grund av bristande turism. Suck. Så synd.

Det, tillsammans med ett väder som från gårdagen skiftat från 27 grader och sol till 22 grader och mulet, så valde jag att ta mig en kyrkogårdspromenad.


Paris kyrkogårdar är så vansinnigt mäktiga. 


Liksom, allt detta; allt kraft och tid, alla människor, all sorg.. Dolt bakom stenkreationer med gravyr. 


Sedan finns det också vissa icke-konventionella gravstenar, kan jag säga er. Gick förbi denna och fastnade helt. Vad fasiken är detta?!


En anka? En glas-fjäril? Ett skelett? KAN NÅGON SVARA MIG?!


Det fanns bara en sak jag kunde benämna den på med säkerhet: creepy af.

.. Eller som typ denna? Jag undrar vems mormor denna hedrar. 


Det vackraste med att gå i kyrkogårdarna tycker jag nog, knasigt nog, är de vackra Paris-klassiska byggnaderna som kikar fram över murar och trädkronor.


Som denna.


Eller denna. En får aldrig glömma bort att en är i Paris. 


Efter drygt en timme på kyrkogården i långsam promenad kände jag mig klar. 


Jag började långsamt gå hemåt - hade inte riktigt lust med mer promenad - och tillbringade resten av dagen i sängen framför den ena filmen efter den andra. Det var just en sådan dag.

2 kommentarer :

  1. Jag blir ofta vemodig av att promenera på kyrkogårdar och jag känner lite av det vemodet bara av att titta på dina bilder. Tänk att där ligger det en massa människor som var sorgsna och glada och dumma och snälla och huvudlöst förälskade och bottenlöst förtvivlade och nu är det bara gravstenar kvar. En dag ligger jag där själv...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo... Jag tror jag fick en sådan känsla när jag gick där också. Kanske därför jag gick hem och lade mig i sängen resten av dagen, teh...

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)