Lösenord

tisdag, maj 16, 2017

Rue de Buci, intervju och korsisk pizza med Loïc

Häromdagen vaknade jag upp under av veckans två lediga dagar, och klädde mig i klänning. Så fin kände jag mig faktiskt. Eftersom jag nu inte heller hade rapporten hängande över huvudet, så valde jag att efter morgonbloggande ta mig ut på en promenad.


Det var visserligen rätt mulet och grått, men vädret var varmt och behagligt och det var inte alls så där kvalmigt som det ibland kan vara. Plus - Paris var lika vackert som vanligt.


Mina nostalgihoods innebär 100% rue de Buci. Gatan där PAUL ligger, där jag jobbat två somrar på raken, där jag haft avskedsmiddag båda gångerna med mina kollegor, där jag träffat 90% av min Parisiska umgängeskrets, där det alltid brusar och låter, där gångtrafikanterna makar långsamt på framför bilarna, där turister flockas likväl som de lokala stammisarna tar sin espresso.


Onödig trivia: Bar du Marché ligger för övrigt mittemot PAUL och där fanns det en snubbe som i en sommar i sträck försökte ragga upp mig och ta mig på en dejt. Jag var inte intresserad, inte någon av gångerna. Det berodde egentligen på hans attityd, och hans stil. Han hade lite av den här supa-och-skita-i-ansvar-auran över sig som jag blir otroligt avtänd av. Utseendemässigt var han tatuerad över hela kroppen, hade halva huvudet rakat, näsringspiercing och uttöjningar i örat. Ingen värdering i det - det är bara inte min kopp te (även fast jag vet att vissa tjejer skulle dött för en sådan stil).


Dessutom kom han med dejtingargumentet att "jag var ju så himla himla söt". Vilket är rätt roligt - i dåtid har det väldigt ofta varit "tuffa" killar i extrema stilar som dragits till mig. Är det för att de attraheras av motsatser, och därför tycker om den "sockersöta, oskyldiga" tjejen? Någon som har en teori?

Det verkar dessutom vara allas första intryck av mig. Söt, naiv, oskyldig. 

Slut på onödig trivia. Mer Paris-bilder.


Tog en sväng förbi Jardin de l'Atlantique för första gången, som ligger precis vid Montparnasse. Det var ingen jättehit i parkväg, men ändå helt okej att traska runt försiktigt i. Hade däremot extrem huvudvärk hela denna delen av promenaden, så upplevelsen var tyvärr inte som den borde varit.


Och så en av mina favoritvyer mellan Montparnasse och min lägenhet. 


När jag kom hem vilade jag benen i en halvtimme, och sedan knackade Loïc på vid 16. Jag hade övertalade honom att komma tidigt, eftersom jag skulle ha en intervju med honom!


Så han satt likt en försökskanin i stolen medan jag ställde de frågor som teruko föreslagit, och även några bubblare som Emil lagt till i sista stund. Riktigt rolig intervju, och jag fick reda på saker om honom jag tidigare inte visste. Jag ska översätta intervjun och posta den när jag är klar!

Sedan var vi hungriga - dags för middag! Det spöregnade, åskade och blixtrade ute, så Loïc och jag fick gömma oss under mitt paraply fram till métron och åka till restaurangen. Jag hade bokat bord på den korsiska pizzerian som jag och Emil testat (men inte råälskat). Jag ville verkligen ge den en chans till.


Loïc studerade menyn. Matval är viktigt.


Jag hade tänkt ta på en klassisk margherita, men eftersom jag redan bestämt mig äta middag redan dagen därpå så tänkte jag vara lite wild and crazy. Jag tog en pizza med soltorkade tomater, rå buffalomozzarella, pesto och prosciutto.


Hej här är jag igen!


Loïc tog en med rökt burrata och prosciutto, och hans instagrambild var to die for.


Pizzan var god! Men den slår inte en riktig margherita, så det så. Tur att jag skulle äta en redan dagen därpå.

Där satt vi och diskuterade att Orlane under gårdagen flyttat till Bordeau och hans tankar kring det, om det faktum att jag åker till Sverige på fredag (!!!) och tar min psykologexamen, om alla äventyr jag och Emil planerat under min vistelse (den är ju ändå 10 dagar lång!) och om pizzan.

När vi ätit upp hade ovädret lättat, och vi valde att gå hem. Voilà!


När jag kom hem fick jag panik. Jag insåg nämligen att jag tappat både paraplyet och - det värsta - min extranyckel till lägenheten. Vid research insåg jag att detta var en skyddad nyckel och skulle alltså kosta mig en rejäl hacka. Plus att det fanns risk att hyresvärden skulle bli otroligt besviken på mig.

Jag tillbringade kvällen med att ringa restaurangen, métrobolaget och Loïc och se om de sett till nyckeln. De hade de inte, så jag hade ångest hela kvällen och insåg att hela lediga morgondagen skulle spenderas med att leta efter den.

Fortsättning följer..!

23 kommentarer :

  1. Låter som en bra dag bortsett från nyckeln som tappades. Vill ändå tro att denna cliffhanger löste sig till det bästa!

    SvaraRadera
  2. Vad roligt att se den pizzerian här! Var där med min kompis sist jag var i Paris och vi älskade den! Tyckte det var så mysigt och jag åt en svingod pizza. Kommer inte ihåg vilken den var, men den var dränkt i ost :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad kul!!! Dränkt i ost? Åh, var det kanske Quatre Fromaggio ??? Jag vet inte, men allt som är dränkt i ost är alltid tokgott.

      Radera
  3. Hoppas nyckeln kommer tillrätta! Avslutet tyder på ett visst hopp ändå?
    Klänningsväder, pizza och trevligt sällskap lät annars väldigt trevligt (här i Värmland är det just nu 5 grader och jag går ut i vinterjacka).
    /Minna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det får du läsa och se, min vän..! ;)

      MEN FY. 5 grader??? Här är det nu upp mot 30 och jag håller på att svettas ihjäl på jobbet. Det är inte nådigt.

      Radera
  4. Hoppas också på en lycklig upplösning på nyckeldramat! Hemskt när sådant händer... Ser givetvis fram emot intervjun med Loïc också :)
    Tror du kommer till sommarväder i Sverige! Ryktet säger att det ä n t l i g e n lär vara dags.(För vår del blir det Kroatien en vecka, känns helt OK)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack.. :) Och ja, jag tror du kommer gilla intervjun!
      Men Kroatien - wow! Ser fram emot många fina bilder på facebook och instagram ;)

      Radera
  5. Håller tummarna för att det blir en lycklig fortsättning! ;) Kul med intervjun förresten, det skall bli spännande att läsa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Emma! Jag hoppas ni kommer gilla den! Kommer ta lite tid att översätta allt ordentligt, och kommer antagligen bli efter min Sverige-vistelse... Men jag ska göra mitt bästa! :)

      Radera
  6. Du har alltid så härliga klänningar! Och härligt att överhuvudtaget ha möjligheten att bära klänning, själv överväger jag nästan långkallingar här uppe i Norrland #frusen Ser fram emot "fortsättning följer" och hoppas såklart att det blir ett happy-ending (and dont get me wrong! Eller såklart får du tolka det hur du vill ;))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, alltså fy, igår var det VÄRMEBÖLJA här. Runt 28 grader (och ännu varmare i bageriet) och jag höll på att dö. Sov med vidöppet fönster helt naken utan täcke och svettades. Alltså finns det alltid något negativt med det positiva (men som sagt, bör ju inte klaga)...
      Och jag gillar att du är nyfiken!!! Cliffhangers är alltid roliga!

      Radera
  7. Usch vilken otur med nyckeln! Hoppas innerligt att det löser sig.

    SvaraRadera
  8. Men nej! Ångesten i att tappa något så värdefullt! (Tänker på nyckeln och inte paraplyet, haha) (Men lite paraplyet också) Har för mig att du tappade din plånbok någon gång också... Vad är värst? För några år sedan hade jag en inneboende som tappade bort sin nyckel till lägenheten. Hon väntade en vecka innan hon berättade för mig och jag såg till att byta lås genast. (Hon fick betala kalaset så klart) Den ångesten... Tänk om någon bryter sig in i lägenheten... Vet inte hur sannolikt det är men orolig blir jag. För några månader sedan kunde jag inte hitta min nyckel och fick PANIK. Efter kanske en halvtimme hittade jag den bakom hyllan där jag alltid brukar lägga den (mellan hyllan och väggen liksom). Visade sig att katten hade lyckats ha ner den när han sprungit och hoppat omkring i hela lägenheten precis som han alltid gör efter att han har bajsat. Lättnaden när man hittar nyckeln och paniken släpper..! Hoppas verkligen du hittade din nyckel!

    SvaraRadera
    Svar
    1. JA, FY FAN. Jag blir så sjukt jävla panikslagen när sådant händer. Verkligen. Alltså BLÄ. Jag tror nycklarna denna gång var värre, eftersom nycklarna i grunden inte är MINA. Plånboken är ändå min och jag kan liksom stå för att jag gjort fel (MOT MIG SJÄLV), men mot någon annan är det värre. och att stå där och säga "jag har tappat DIN nyckel"... Även fast jag betalar är det så sjukt sjukt jävla jobbigt.
      Sicken tur att du hittade din nyckel! Kommer också ihåg hur sådant känns - lättnaden gör liksom att allt i hela kroppen SLÄPPER och man kan helt plötsligt andas igen <3

      Radera
  9. OMG!!!!! Vilken cliffhanger!!! Hoppas innerligt att du hittade den :O Ser så fram emot intervjun med Loic också :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja, jag publicerar den så fort jag kan - men med översättning osv osv finns det risk att det blir om typ två veckor.. Hoppas du håller ut!!!

      Radera
  10. Under en studiedag tog sig någon in i vårt arbetsrum på skolan och stal bl a min ryggsäck. Med pengar, bankkort, körkort, glasögon, nycklar till skolan och vårt hus samt bilnyckel. Snacka om problem och ångest... Låsbyte direkt på huset (då tjuven, säkert en f.d elev lätt kunnat ta reda på adressen), 20 mils bilfärd t o r till närmaste auktoriserad bilverkstad för att få en ny nyckel till det kodade billåset, beställa nytt körkort, kontakta försäkringsbolag om glasögon och kontantförlust etc etc. En jäkla mardröm!
    PS! Även skolan bytte lås, då det troligen var en nyckel dit som på något vis kommit i orätta händer...
    PS 2! Har även blivit bestulen i Parismetron, men det är en annan historia :-/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Uff, så hemskt... Din Paris-historia har jag redan hört, men det blir inte roligare av denna.. Fy, vad du varit med om!

      Radera
  11. Det där med vad som är ens kopp te och inte hos en eventuell partner - så sjukt spännande. Innan trodde jag att jag hade något som var min "typ", gemensamma drag hos de jag föll för. Men sedan har jag vid ett par tillfällen blivit förälskad i personer som inte alls stämt med mallen så nu vet jag inte. En sak jag i alla fall är säker på är att jag tycker att det är väldigt avtändande med dåligt självförtroende (men även med alltför bra självförtroende, som han som stötte på dig verkar ha haft). Har du någon "typ" du faller för?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har varit med om exakt samma sak, faktiskt. Egentligen spelar inte alls lika stor roll som personlighet eller attityd, men det är ju ändå ett första intryck man initialt blir eller inte blir attraherad av (om du förstår vad jag menar).

      Min typ har alltid varit en lång, smal kille med mörkt hår (gärna lite lockigt), glasögon och fina käklinjer. Roligt, med tanke på att min första pojkvän var kort, kraftig och blond. Och sedan även Redoy, som var kortare, kraftig och mörkhyad - med skägg. Men jag har ju inte attraherats eller älskat dem mindre - attraktionen färste snarare vid personligheten.. ;) Med Emil har det dock varit bådedelar, att jag blev sjukt attraherad av hans utseende först, och sedan fastande för personligheten. Roligt hur saker kan te sig!

      Hur är din typ?? Jag håller absolut med dig om självfötroendeaspekten. Det kan göra så stor skillnad om killen är helt otrygg med sig själv och även uppblåst..

      Radera
    2. Gick lite snabbt där. Menar givetvis i andra meningen att *utseende* inte alls spelar lika stor roll som personlighet eller attityd!

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)