Lösenord

fredag, april 14, 2017

Jag kan allt, helt själv.

Ikväll, under min kvällsdejt med Emil på Skype, så började vi att prata om min kärlek till Paris. Jag började länka olika inlägg som jag skrivit år 2013, 2014 och 2015, om min resa, min tid som au pair, min dröm om att flytta permanent till Paris som bara växte sig starkare och starkare.

"Du är så driftig, Emelie. Du vill någonting, och så gör du det." hör jag Emil säga.

Då väller tårarna upp i ögonen och jag känner hur hela mitt innandöme reagerar. Känslor av överväldigande och okontrollerbar lycka pressar sig ut i varje del av min kropp, en sorg över en svår ungdomstid, tacksamheten över var jag är idag, och mest av allt; stolthet.

Jag börjar berätta om hur det känns. Om hur jag inte kan beskriva tacksamheten jag känner inför det liv jag lever idag, och stoltheten jag bär för mig själv över att ha åstadkommit det. Stoltheten över att ha varit en liten, rädd, övergiven flicka. En flicka som inte kände sig älskad av sin mor, som blev övergiven av sin far, som kände hopplöshet över sin systers öde, som inte kände att hon hade ett hem, som fick ångest av att äta, som var för mager för att få vara med på idrotten i skolan, som grät sig själv till sömns om nätterna och önskade inget hellre än att få skapa sig ett eget liv.

Jag skaffade mig ett jobb vid 16 års ålder. Jag pluggade ihop alla MVG vid 18 års ålder. Jag fixade lägenhet och flyttade hemifrån vid 19 år. Kort därefter friskförklarades jag. Jag lärde mig betala försäkringar, lärde mig ta hand om mig själv, lärde mig deklarera, lärde mig leva. Jag kom in på psykologprogrammet, den yngsta i hela klassen. Jag närde en dröm om Paris, och efter tre år tog jag ett sabbatsår och flyttade dit. Jag skaffade mig ett jobb i Paris, lämnade vänner, familj och hem bakom mig och kastade mig ut. Drömmen växte och blev starkare. Jag flyttade tillbaka till Stockholm för att avsluta psykologprogrammet.

I juni tar jag examen. 

Jag har fixat allt. Jag har skapat ett fantastiskt liv åt mig själv. Och jag är så lycklig, så tacksam, och så stolt. Jag hade ingen aning om att jag någonsin skulle lyckas. Jag hade ingen aning om att jag någonsin skulle klara någonting så svårt. Lilla jag. Lilla jag som inte kunde någonting.

Tårarna rinner nedför kinderna, blir till en pöl i halsgropen där jag ligger, jag snörvlar och skrattar mitt i gråten. Jag gråter av lycka, tacksamhet och stolthet. Jag kan knappt förstå hur allt detta gått till. Hur jag lyckats återskapa ett liv, ett så fantastiskt lyckligt liv.

Nu kan jag allt. Jag sade det till Emil: "Jag är inte längre rädd för någonting, för jag vet att jag kan. Jag kan allt - helt själv."


30 kommentarer :

  1. Du är grym!! ♥♥♥

    SvaraRadera
  2. Verkligen fantastiskt!! Du kan du! <3 Heja dig!! Klart du ska vara stolt!!!!

    SvaraRadera
  3. Blir alldeles varm i kroppen av att läsa det här. Sträck på dig och var stolt - du är så himla bra! <3

    SvaraRadera
  4. Vad rörd jag blir av att läsa detta! Du är en sådan stark individ med sådan självinsikt och klok som en uggla är du! Du har verkligen världen framför dina fötter och i dina händer! Du är grym Emelie! Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Cilla, tack!!! Detsamma - jag blir rörd av dina ord! Stor kram tillbaka, min fina vän <3

      Radera
  5. Vilken revansch på livet! Heja dig och klart du ska vara stolt!! Jag är imponerad över din livsresa hittills jag :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, det är jag också, ska du veta.. Och tack för dina hejar-ord, det förstärker min stolthet några snäpp! :')

      Radera
  6. Du är fantastisk!!!

    SvaraRadera
  7. Alla har olika startlägen men tror alla kan få det liv de drömmer om - om man vill och kämpar tillräckligt mycket. Du verkar ha gjort det och det är grymt!! Du kanske har skrivit det tidigare men när började du intressera dig för Paris? Och varför? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig fullt och fast! Allt handlar om ihärdighet och kämparanda i slutändan...

      Paris började jag gilla runt 12-års-ålder, när vi valde tredjespråk i skolan och jag valde franska. Blev helt plötsligt kär i det franska språket. Första gången jag var där var när jag var 15 år, men då var min familj bara på Disneyland och knappt alls i Paris (och när vi väl var där i tre timmar bestämde pappa att vi skulle äta sushi på en japansk restaurang.. *suck*). Själv åkte jag dit vid 20 år, och då blommade min kärlek ut på riktigt! Jag vågade dock inte drömma om att flytta dit förrän jag blivit 22.... :') *fina minnen*

      Radera
    2. Mm men tror det är helt normalt att känna sig ledsen och gömma sig under täcket vissa stunder också... Ingen kan vara glad och motiverad 24/7 alla dagar om året :)
      Alltid roligt att höra när och var människor hittar ett intresse! Tycker också väldigt mycket om Paris men blev inspirerad av filmer... Fick filmen Anastasia (prinsessan som flyr från St Petersburg till Paris) när jag var sju och sen några år senare såg jag Amélie från Montmarte och var helt såld ;)

      Radera
    3. Nej, det vore omänskligt. Och kanske inte heller så bra, eftersom glädjen då skulle blekna i brist på konstrasterande känslor. :) Det är ju variationen som gör saker spännande!

      Anastasia har jag alltid betraktat med som ryskt än franskt, faktiskt, haha. Kommer mer ihåg St Petersburg från den filmen än något annat. Men Amélie... Amélie, där har vi en film!!! För att inte tala om Moulin Rouge och Intouchables - bland de bästa filmerna på franska. Eller Le Prénom, också en hejare..!

      Radera
  8. Så mycket kärlek till dig ❤️ Du är ofattbar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det kan jag säga, att det är du med, fina Sara..!! <3

      Radera
  9. Fy f*n vilket härligt inlägg! Man får intrycket att dina motgångar på sätt och vis har gjort dig starkare och fått dig att uppskatta de ljusa stunderna mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men det är verkligen precis så det känns!!! Allt det fina blir liksom FINARE i relation till allt det mörka jag tidigare upplevt mig leva i...

      Radera
  10. Imponerande hur du alldeles själv vänt på ditt liv till ett det positiva där du känner att du klarar av allt - för du är så stark! Heja dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Karin! Jag känner mig verkligen stark i allt detta. :'D

      Radera
  11. Säger som alla andra här - det är en stor styrka du visat prov på! Jag upplever dig inte bara som stark vad det gäller driftighet, utan också som en person med starka känslor i det mesta, vare sig det gäller glädje, sårbarhet eller kärlek. Du har ett brett register <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är helt sant i det. Jag har ofta otroligt starka (ibland överreaktiva) känslor, och det ser jag som något riktigt positivt! :)

      Radera
  12. Jag säger ju det, din drivkraft är beundransvärd! Det ger mig så mycket att få läsa såna här inlägg. Tack för att du delar med dig av alla nyanser av livet. Det finns så mycket ytlighet på sociala medier där man bara får se en nyans. Det fina, det lätta, det felfria. Om jag bara matar mig själv med det mår jag inte bra. Jag tänker "varför är inte mitt liv så?". Självklart förstår jag att alla människors liv har fler nyanser än en. Men när jag får se glimtar av människors kamp och problem känns det positiva som visas upp mer äkta, om du förstår hur jag menar? När jag läser din blogg känner jag aldrig "vad värdelöst mitt liv är i jämförelse". Istället blir jag glad och inspirerad. När jag får läsa om hur du hanterar svåra saker blir jag smittad av din styrka i våga känna alla känslor och din drivkraft i att skapa det livet du vill ha. Framför allt så får du mig att reflektera över mina egna framsteg. Och jag är, precis som du, så jävla stolt över mig själv. Och det ska vi vara! Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är stolt också så stolt över dig, Malin, och du gör mig så glad!!! Din kommentar är så klok, så ärlig, så fin och bara så... underbar. TACK <333 och kram!

      Radera
  13. :''')!!!!! (Kan eventuellt ha grinat lite av detta inlägg)
    Jag är så imponerad av dig, Emelie. Du ska inte känna annat än stolthet och att du klarar allt, för det gör du fan!
    Tack för att du delar med dig av så mycket, transparent! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ååh, tack bby!! <333
      Jag satt faktiskt och läste min gamla text "En skog och en äng" och då tänkte jag direkt på dig. Hur du nämnde den i början när vi träffades, och att den berört dig. Det betyder så himla himla mycket för mig, ska du veta... Och själv är jag minst lika imponerad av dig, som tampas med dina tvära kast och ändå håller dig upprätt? Du är en fucking queen, My!

      Radera
  14. Vilket gripande inlägg. Du är en riktig kämpe. Bra jävla jobbat!

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)