Jag kan allt, helt själv.

Ikväll, under min kvällsdejt med Emil på Skype, så började vi att prata om min kärlek till Paris. Jag började länka olika inlägg som jag skrivit år 2013, 2014 och 2015, om min resa, min tid som au pair, min dröm om att flytta permanent till Paris som bara växte sig starkare och starkare.

"Du är så driftig, Emelie. Du vill någonting, och så gör du det." hör jag Emil säga.

Då väller tårarna upp i ögonen och jag känner hur hela mitt innandöme reagerar. Känslor av överväldigande och okontrollerbar lycka pressar sig ut i varje del av min kropp, en sorg över en svår ungdomstid, tacksamheten över var jag är idag, och mest av allt; stolthet.

Jag börjar berätta om hur det känns. Om hur jag inte kan beskriva tacksamheten jag känner inför det liv jag lever idag, och stoltheten jag bär för mig själv över att ha åstadkommit det. Stoltheten över att ha varit en liten, rädd, övergiven flicka. En flicka som inte kände sig älskad av sin mor, som blev övergiven av sin far, som kände hopplöshet över sin systers öde, som inte kände att hon hade ett hem, som fick ångest av att äta, som var för mager för att få vara med på idrotten i skolan, som grät sig själv till sömns om nätterna och önskade inget hellre än att få skapa sig ett eget liv.

Jag skaffade mig ett jobb vid 16 års ålder. Jag pluggade ihop alla MVG vid 18 års ålder. Jag fixade lägenhet och flyttade hemifrån vid 19 år. Kort därefter friskförklarades jag. Jag lärde mig betala försäkringar, lärde mig ta hand om mig själv, lärde mig deklarera, lärde mig leva. Jag kom in på psykologprogrammet, den yngsta i hela klassen. Jag närde en dröm om Paris, och efter tre år tog jag ett sabbatsår och flyttade dit. Jag skaffade mig ett jobb i Paris, lämnade vänner, familj och hem bakom mig och kastade mig ut. Drömmen växte och blev starkare. Jag flyttade tillbaka till Stockholm för att avsluta psykologprogrammet.

I juni tar jag examen. 

Jag har fixat allt. Jag har skapat ett fantastiskt liv åt mig själv. Och jag är så lycklig, så tacksam, och så stolt. Jag hade ingen aning om att jag någonsin skulle lyckas. Jag hade ingen aning om att jag någonsin skulle klara någonting så svårt. Lilla jag. Lilla jag som inte kunde någonting.

Tårarna rinner nedför kinderna, blir till en pöl i halsgropen där jag ligger, jag snörvlar och skrattar mitt i gråten. Jag gråter av lycka, tacksamhet och stolthet. Jag kan knappt förstå hur allt detta gått till. Hur jag lyckats återskapa ett liv, ett så fantastiskt lyckligt liv.

Nu kan jag allt. Jag sade det till Emil: "Jag är inte längre rädd för någonting, för jag vet att jag kan. Jag kan allt - helt själv."