Lösenord

lördag, april 01, 2017

Att släppa min dröm

Det finns så mycket virrvarr i min kropp just nu, av känslor som både är sprudlande glada, varma och trygga men också skräckslagna och oroliga. Jag vet inte riktigt hur detta ska gå till, men jag ska försöka sätta ord på det, och samtidigt få det att låta begripligt - för både mig och er.

Okej, så här ligger det till...
Jag har drömt om att flytta till Paris permanent i mer än fem år. I mer än fem år har det varit min största dröm; mitt syfte; min destination. Det är det som drivit mig vidare, det som pushat mig framåt, som hållit min motivation uppe. Det har varit min mening med livet, skulle man kunna säga. I dagens läge har jag bott i Paris i 1 år och 7 månader totalt, och jag vill det inte mindre - bara mer.


Samtidigt träffade jag Emil. Åh, Emil. Emil som vände mitt liv upp-och-ner, som fick mig att bli blixtförälskad och falla så hårt, så fort, och inte tveka på att börja ett liv som monogam. Emil har fått mig att känna på ett sätt som jag inte kan förklara eller begripa, och för första gången har Paris inte längre känts som mitt självklara val. 

Om saker och ting sker som jag önskar så kommer jag få en tjänst i Nyköping till hösten, och jag kommer att flytta ihop med Emil. I så fall kommer vi bo tillsammans i ett år medan jag jobbar som ptp-psykolog, och efter min legitimation är jag fri att arbeta som psykolog vart jag vill i hela Europa. Härefter har mina planer alltid underförstått varit att jag ska flytta till Paris, men nu... Ja. Det är här jag börjar bli rädd. 

Emil pratade lite lätt om hur vi skulle göra om vi skulle flytta ihop - om vi skulle köpa en bostadsrätt i Nyköping, investera i ett hem, påbörja ett nytt liv tillsammans. Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Jag kände mig helt plötsligt så rädd, så vilsen och så förvirrad.

En del av mig vill inget annat än att äntligen kunna flytta till Paris; mitt hem, min drömstad... Allt jag strävat efter. Men en annan del av mig vet att jag aldrig kommer kunna lämna Emil bakom mig, så som jag känner nu. Samma del vet också att om jag bor ett år tillsammans med Emil och mår bra... Så kommer jag inte vilja flytta iväg. Min dröm kommer aldrig gå i uppfyllelse. Och den vetskapen gör mig så fasansfullt ont.

När jag försökte sätta ord på det i Skype för Emil började mina tårar rinna nedför kinderna. Det sved och rev på insidan av mig, och jag kände hur känslorna spelade som en orkan inuti bröstet. De tystnade inte, de ljöd bara högre och mer överväldigande och jag kände mig så maktlös. Jag försökte andas långsamt och djupt för att inte börja hyperventilera och istället låta känslorna ta den plats de önskade utan att försöka tygla dem. 

Jag inser att jag måste släppa min dröm. Och på ett sätt känns det nästan som.. att jag måste döda en av mina allra närmaste vänner. Den vännen som varit min motivation, min energi, min lycka och min mening fram till nu. 

Emil försökte prata med mig och trösta mig bäst han kunde... Han ville inte att jag skulle känna såhär.
"Emil, jag vet att du är värd det. Jag känner inom mig att jag kommer välja dig... Men samtidigt.. Så gör det så ont. Det gör så sjukt jävla ont. Det är en process. Det tar tid. Jag gör verkligen mitt bästa, jag försöker gradvis släppa den här drömmen.... Och jag vet att jag kommer det. Men jag har inte gjort det än. Jag är inte redo. Men jag ska. Och det gör ont. Och jag sörjer det faktum att jag måste släppa den."

"Men du måste inte släppa den.."

"Jo, det måste jag. För att leva med hoppet utan att förverkliga drömmen.. Det är en långgående smärta som är värre än att ha riktigt jävla ont en kortare period."

Och jag är livrädd, för egentligen vill jag inte släppa min dröm. Men jag vet att jag ännu mindre kan släppa Emil. Och att behöva välja mellan två saker jag älskar så högt - min dröm och Emil, det är en så smärtsam känsla att jag inte vet var jag ska ta vägen.... Så nu måste jag eliminera en av dem. Och jag sörjer förlusten av något som hållit mig vid liv så länge. 

Och jag vet - jag har alltid sagt att jag inte behöver ta detta beslut än, och jag har tid på mig, men... Det är inte rättvist. Jag kan inte flytta ihop med Emil med premissen "fast jag kanske lämnar dig om ett år". Jag kan inte påbörja ett liv med Emil i Nyköping, och sedan inte ha bestämt mig för om jag ska satsa på oss eller inte. Jag måste våga erbjuda honom hela mitt hjärta, hela min själ, hela mig. 





Och nu, älskade, underbara, fantastiska vänner.... Jag behöver verkligen ert stöd. Era tankar. Era åsikter. Hur ska jag tänka? Hur ska jag göra? Ska jag våga satsa fullt ut på ett helt annat liv än som jag strävat efter i fem år? Hur hanterar jag den här smärtan? Hur dödar jag en dröm? Snälla, ge mig ett par meningar, några ord, kanske bara en liten emoji för att visa att ni finns där på andra sidan. 

Snälla. Jag behöver er. 



59 kommentarer :

  1. Emelie, fina du.. jag kan inte förstå hur det på riktigt känns och jag kan bara känna att det är otroligt smärtsamt! Om jag kan hjälpa dig vet jag inte eftersom bara du kan veta. Vill inte säga vad jag tycker eller vad du borde göra men här är mitt perspektiv som utomstående ..

    Ni är nykära, på gott och ont ska sägas.. självklart känns Emil som prio ett eftersom han får dig att må så bra och det kan ju faktiskt vara så att ni kommer att spendera resten av era liv tillsammans! Det är inte något man vill ge upp i första taget.. om du nu flyttar till Nyköping och in med honom kommer ni under året få känna efter hur en vardag tillsammans är, först då kanske du kan avgöra vad som känns mest rätt. Sporadiska helger tillsammans som ni har nu är alltid underbara!

    För Paris, wow din dröm! Det som gjort mig så fascinerad att du vågar och verkligen gör det som driver dig framåt. självklart ska du få leva din dröm. Den är så nära och kan tänka mig hur frustrerande det är att behöva ge upp den nu..
    om man nu ser det som att du ger upp den, kanske en annan dröm uppfylls istället? Att få leva ett fint liv med en man du älskar.

    Samtidigt! Några frågor jag tycker att du bör ställa dig;
    1. Varför känner du att du ger upp en dröm? Vad gör att du/ni inte kan leva Paris längre fram i livet..
    2. Hur trivs du i Nyköping? Kan du se dig lycklig där? Genuint Parislycklig
    3. Vad har Emil för drömmar? Är de mer värda än dina? Stävar ni mot samma mål i livet?
    4. Kan ni kompromissa?

    Det finns nog inget rätt eller fel här, det är nog ett av de svåra beslut som livet ger prov på men oavsett vad så tycker jag (ja nu använder jag ordet tycker) att du är fantastisk. Mycket hinner ändras på ett år, det löser sig.. du måste inte ha svaret idag.. men tills dess se till att njuta av den här otroliga upplevelsen du befinner dig i just nu!

    Det viktigaste förhållandet man ändå har i slutändan är det förhållande man har med sig själv. DU är viktigast för dig själv.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nina, din kommentar erbjuder så mycket! Du har både en realistisk syn på saker och ting, förmedlar empati för mina känslor men samtidigt ger mig alternativa tankar att tänka igenom. Och dina frågor.. <333 Speciellt frågan om Emils drömmar gav mig verkligen en tankeställare, eftersom jag i mycket av detta virrvarr glömt bort att fråga honom om vad HAN helst av allt vill, tänker och tycker. Hans dröm är minst lika viktig som min, och kanske inte ens helt frånskild vad jag vill?

      Så tack för en så himla himla smart och jordnära kommentar. Tack tack tack <3

      Radera
  2. Min tanke: även när "vanliga" par (dvs de som bor i samma stad etc) flyttar ihop brukar de väl inte börja med att köpa en lägenhet tillsammans? Förståeligt om ni skulle vilja hyra en annan än den Emil bor i nu, både pga plats men även för att göra den till "eran", men att köpa en lägenhet direkt känns kanske lite drastiskt? Jag tycker absolut du kan gå in helhjärtat i ert förhållande i höst, men precis som andra par veta att samboskap kanske inte blir som ni tänkt er. Att inte se det som ett års "prövotid" - men samtidigt är det lite det. Ni är nykära nu, och jag hoppas hoppas ni är lika kära om ett år och om tio - men samtidigt måste ni låta förhållandet mogna lite innan ni investerar i fastigheter tillsammans. Kanske låta året gå, och därefter köpa lägenhet ihop?
    KRAM!
    Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har helt rätt i det, Anna, och det är klart att det är svårt för mig och Emil att se nu när vi är så nykära. Allt känns så rosenrött och fluffiga moln och regnbågar, fastän det är viktigt att ha i åtanke att vi inte ens vet hur saker kommer att bli i slutändan. Tack för att du bidrar med en lite mer realistisk syn på saker och ting, och stor kram!

      Radera
  3. Emelie... vad svårt. Har också släppt stora drömmar pga kärleken. Träffade en kille under en resa i Indien, blev kär men var för rädd att bli sårad (hade just gått igenom ett väldigt jobbigt förhållande och uppbrott) och var dessutom inte säker på om jag ville ge upp mina drömmar, mina planer. Så jag sköt kärleken åt sidan pga mina rädslor. Tio månader senare insåg jag att det kanske var ett misstag, två månader senare var jag hos honom, i Israel, för att ge det ett försök.

    Idag, nästan fyra år senare, fortfarande i Israel och i sommar gifter vi oss! Visst har jag sörjt mina släppta drömmar, men det har varit värt det.

    Det enda råd jag vill ge dig är att följa ditt hjärta, vill du satsa på Emil, gör det, vill du vara i Paris, var det. Låt bara inte rädsla i någon form hindra dig från det du verkligen vill. Och, det är inte så farligt att släppa en dröm, det betyder inte att den inte kan gå i uppfyllelse ändå.

    Kram! Marlene

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså wow. "Det är inte så farligt att släppa en dröm, det betyder inte att den inte kan gå i uppfyllelse ändå"... OM DU BARA VISSTE hur den där meningen satte sig i mig? Sedan jag läste den igår har jag inte kunnat sluta tänka på det, för den liksom lättade en stor sten från mitt hjärta. Jag vet inte hur du lyckades, men just den meningen.. Wow. Du är en sådan stor inspiration, Marlene. Tack <3333

      Radera
  4. Du kommer nog inte gilla det här svaret men jag tycker att du ska försöka låta bli att tänka så långt framåt. Just nu är du i Paris och njuter av det. Just nu satsar du på att få PTP i Nyköping och bo ihop med Emil under tiden. Det är allt du behöver veta. Släpp inte Parisdrömmen, men låt den vila lite. Ingen vet vad framtiden har att erbjuda. Saker som man aldrig hade kunnat förutse dyker upp, man utvecklas som människa och ens tankar och känslor kan förändras på oväntade sätt. Du KAN erbjuda Emil hela ditt hjärta och din själ men bara i nuet. Just nu vill du vara med honom. Det räcker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fredrika, Fredrika, Fredrika... Precis som du sade inte alls det jag ville höra, men inte mindre sant för det. Och du kanske har rätt - jag kan erbjuda Emil hela mig utan att lova honom hela resten av våra liv. Jag glömmer bara bort det ibland. Tack för den påminnelsen.

      Radera
    2. Vad bra att du inte blev irriterad. Du hade ju skrivit "jag vet att jag inte måste fatta detta beslut nu MEN..." och så kommer jag och skriver typ "du måste inte fatta detta beslut nu". Jag tycker om dig (trots att jag aldrig har träffat dig) och hoppas att tanketrasslet lägger sig lite snart <3

      Radera
    3. Klart jag inte blir det. Jag vet att du har rätt och jag kan inte bli irriterad när jag vet att jag frågar om ett svar som inte finns, hehe.... Och Fredrika, om du visste att jag tycker om dig med...! Alltid när jag ser att du kommenterat och jag pratar med Emil säger jag "ÅH MIN HOMIE FREDRIKA HAR KOMMENTERAT". Du har alltid så genialiska saker att säga...!

      Radera
  5. Jag förstår verkligen att detta är en jobbig situation, att du slits mellan två olika världar, och jag tänker att om Emil är det alternativ som du väljer kanske du helt enkelt får försöka att få in så mycket Paris som möjligt i det livet liksom? Jag tänker, Emil verkar ju också ha blivit lite Paris-frälst, så många av era framtida semesterresor kan ju säkert gå dit, och i och med att du har bekanta i Paris kanske du t o m skulle kunna bo hos någon av dem om du hälsar på - vilket gör att du kanske skulle kunna åka oftare? Bara för att du väljer Emil behöver du ju inte välja bort Paris helt, du kommer ju fortfarande kunna åka dit ibland.

    Jag tycker att du ska göra det som är bäst för dig, det som får dig att må bäst. Men förstår verkligen hur du känner och tycker verkligen inte dina ambivalenta känslor är fel. Är hur som helst lycklig över att Emil får dig att bli så lycklig, det känns som att det verkligen har strålat om dig på bloggen sedan du träffade honom, och att din kärlek till denna pojke till och med märks genom en datorskärm tycker jag är ett tecken på att du ska hålla fast vid honom (även fast visserligen din kärlek till Paris märks den med!! tro inget annat) <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä... Jag vet. Det är bara jobbigt när "så mycket Paris som möjligt" inte känns tillräckligt... Men du har ju rätt, och jag kommer nog inte alltid känna att Paris på heltid är mitt enda val för att bli lycklig i tillvaron. För så vet jag ju att det inte är.

      Och dina ord om Emil gör mig helt helt varm och gosig på insidan. <333 Jag älskar honom verkligen så så högt, och ett liv utan honom känns just nu omöjligt.

      Radera
  6. Låter som du redan gjort det värsta på ett sätt, att du vet vad du vill, tagit beslutet? Jag tänker att det blir en sorg, som när någon dör. Det är ingen person som dör men det är din dröm och det du tänkte var din framtid. Även om det är du som väljer så försvinner det ju ändå lika mycket som om det hade ryckts ifrån dig och du har samma rätt att bli ledsen och arg och förvirrad över det.

    Jag känner igen lite, men inte samma press på beslut då jag inte har en relation nu. Men jag flyttade till en annan del av Sverige för att gå en utbildning och min plan var hela tiden att flytta tillbaka sen, till min stad, mina vänner, mitt liv. Men. Jag är kvar. Staden och vännerna finns ju kvar och jag saknar den och dem så jäkla mycket så att det gör ont ibland. Samtidigt så har jag byggt upp ett liv här, med jobb och människor och hus som jag inte är beredd att lämna... Det är mitt val att stanna kvar men jag saknar ju lika mycket för det och är ledsen ibland. Men mitt beslut var rätt långsamt, och det är ju inte som att det inte går att ändra.

    Ja, jag vet inte om alla mina ord hjälpte så mycket... men de betyder i alla fall att jag läst och förstår att det är svårt. <3
    Kram! från Minna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dina ord hjälpte mycket, för de gav mig verkligen en känsla av gemenskap och det märks verkligen att du förstår det känns... Speciellt delen om att det är som att någon dör. För så känns det verkligen....

      Hur är det med dig nu? Hälsar du fortfarande på i din gamla stad?

      Radera
    2. Ja, jag hälsar på ibland, men rätt sällan faktiskt. Första halvåret åkte jag varannan vecka, känns som jag bodde på ett tåg... Nu blir det kanske 3-4 gånger per år främst för att träffa vänner. Den där övertygelsen om att jag ska flytta tillbaka bleknar lite för varje gång, jag ser allt jag inte tycker om och jag ser allt bra som finns här. I början när jag flyttade så var det exakt tvärtom, jag hörde inte hemma här alls och allt kändes tillfälligt. Vet inte hur det gick till riktigt, en lång process antar jag. Jag hade en väldigt tydlig dröm som hör till min gamla stad om var jag skulle bo och hur jag skulle bygga upp livet, den bilden har jag nog inte riktigt släppt än.

      Det går inte veta vad en kommer känna ett år framåt. Kanske är det mest det jag vill säga. Livet och en själv ändras hela tiden. Men jag vet, jag vill också veta, bestämma, planera.
      Minna

      Radera
    3. Ja.. Vi är rätt lika på den punkten, att vi alltid vill veta i förväg... Men det är riktigt intressant och spännande det du berättar, och jag förstår att den långa processen in i att du inte flyttar tillbaka innebär motstridiga sensationer - tanken om att du alltid VELAT men känslan att du kanske inte VILL. Det måste vara riktigt förvirrande..!

      Radera
  7. Du kan verkligen konsten att få en att nästan börja gråta när en läser vad du skrivit. :')

    Jag har tyvärr inga tips på hur detta ska gå till då min egen fascination av Paris (som inte är lika stor som din men) var anledningen till att jag först hittade dig & din blogg. Men efter ett tag så började jag såklart bry mig mer om DIG än om staden Paris. Så jag & alla andra kommer såklart att finnas med dig oavsett vart du väljer att bo, vet inte om det är till någon tröst men. Paris kommer alltid att finnas där, du/ni kommer alltid att kunna åka dit & hälsa på osv. Men Emil & den kärleken du känner finns ju just nu & förhoppningsvis hela ert liv men som du själv säger, känns det som att du gör rätt i att planera en framtid med honom & inte runt en viss stad, även om jag förstår hur jobbigt det måste vara att välja bort något som du verkligen jobbat mot under en så lång tid.
    Vi kan nog inte göra så mycket annat än att finnas här för dig & med dig. <3 Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men åh... Och du fick ju mig helt gråtig nu?! Det roliga var att Emil satt och läste samtidigt som mig, och sade "det är ju lustigt hur hon säger att du nästan får henne att gråta, när du själv blir helt tårögd av hennes kommentar".. :')

      Jag känner verkligen att du är här med mig <3

      Radera
    2. Men åh. :') KRAM! <3

      Radera
  8. Tror att du själv vet svaret på all undran, innerst inne? Det svåra är att våga följa den känslan. Men så är livet!
    Det går inte att ge råd. Det enda jag tänker är att din Parisdröm, som du upprepat lever om och om igen, är just en dröm som inte går att kombinera just nu med ett liv ihop med Emil!
    Du måste bestämma dig och ärligt talat känner jag stor sympati med Emil (om han nu läser din blogg....) Du måste välja, Emil som du säger dig älska och som verkligen måste älska dig såvitt jag förstår, eller en dröm som innebär vad? Paris består. Släpp drömmen och tänk verklighet. Vad väger tyngst?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Underbara, kloka, jordnära, men framför allt RAKA och ÄRLIGA teruko. Nog har du provocerat mig ibland, trampat mig på tårna med kommentarer och utsagor men samtidigt har du varit så sann och gett din raka åsikt. Det är något jag verkligen, verkligen uppskattar med dig. Jag tycker vi ska kunna ha oenigheter och säga ifrån den andra ibland, men aldrig vara rädda att säga vår åsikt - ingen av oss menar ju något illa, och allt går att lösa bara genom att diskutera det.

      Emil sade "hon säger ju rätt och slätt hur hon tänker i alla fall!" med ett mycekt positivt eftertryck. Tack. För jag vet verkligen vad du menar, och den realistiska och icke-naiva sidan (som jag ibland tappar i min Paris-förälskelse) behövs höras. Jag vet att du menar att jag kanske inte ens vet vad jag drömmer om gällande Paris, eller att drömmen inte alls är vad jag tänkt när jag väl kommer dit - och det vet ju inte jag heller. Men jag vet åtminstone precis vad Emil erbjuder mig, och ett liv med honom gör mig så vansinnigt lycklig just nu.

      Radera
    2. Tack för dina ord, Emelie. Jag är glad att du uppfattar det jag säger som den omtanke det är, om än en realistisk sådan. Du träffar nog rätt i prick när du kallar mig "rak och ärlig", du är inte ensam om att ha kommit fram till det ;) Det är inte alltid uppskattat, det förstår jag, men jag har bara väldigt svårt för att enbart stryka medhårs för att det är bekvämast. Då mår jag inte bra själv... Tycker verkligen att du fick många fina synpunkter från alla och det riktigt viktiga är ju att inte ha så bråttom och tro att det du gör är "hugget i sten", som någon skrev. Se tiden an och p r o v a att bo ihop det år du ändå ska vara i Sverige. Sedan blir det läge för en ny funderare! Njut nu, för oss alla, av våren i Paris! Kram <3

      Radera
    3. Ja... Jag vet. Jag vet det ju egentligen, även om vetskapen inte går hand i hand med mina känslor alltid. Stor kram till dig, och vi ses i juli! :)

      Radera
  9. Fina du. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver; att uppleva att man måste göra ett omöjligt val. Jag förstår verkligen hur du resonerar och vet att det är lätt att hamna i ett svartvitt tänkande (vilket inte är konstigt - våra hjärnor vill ju kategorisera information för att inte överbelastas) där det är allt eller inget som gäller. Har Emil helt och hållet bestämt sig för att han inte vill flytta till Paris? En idé är ju annars att ni satsar på att ta er till Paris tillsammans om ett år, så har ni ett gemensamt mål att sträva efter. Ni kan ju fortfarande bygga upp ett fantastiskt liv tillsammans, men det är ju inget som säger att det livet är låst till Nyköping bara för att ni startar där. Jag tror verkligen att det är viktigt att bejaka sina egna drömmar och att varken du eller Emil kommer må bra av att du försöker eliminera dem. Att du vill till Paris betyder inte att du vill eller behöver satsa mindre på ert förhållande. Och Paris finns alltid kvar, oavsett vad. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, precis... Jag har ju verkligen fastnat i det "ena eller andra"-tänket, vilket väldigt sällan är produktivt eller sanningsenligt.
      Och nej, Emil har ju faktiskt inte sagt nej till Paris helt och hållet, så det är förhastat av mig att döda min dröm bara på grund av det... Men... Ja.. Tack <3333

      Radera
  10. Det fixar sig kära Emelie ❤ Jag tror på att livet och drömmar växer kring vägens gång och jag tvivlar inte en sekund på att du och Emil kommer ta er genom dessa förändringar längst vägen. Det löser sig och det som är meningen blir. Jag förstår att det är svårt att bara släppa och tänka lite mer i nuet. Men i just denna situation är det verkligen något jag själv försökt. Du är inte ensam och jag känner på mig att oavsett hur framtiden fortskrider, så kommer ditt nu vara bland de mest vällevda, väluppskattade och med mest livsnjutning. Du bara har det inom dig och lyckas sätta glitter, glans och glamour på allt i din närhet. Ta vara på Paris och din tid där just nu ❤ kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, ja... Jag vet ju att allt kommer lösa sig i framtiden... Men jag ska försöka leva i nuet. Stor kram, Sara! <3

      Radera
  11. "om jag bor ett år tillsammans med Emil och mår bra... Så kommer jag inte vilja flytta iväg". OM du mår bra och inte vill så är ju det jättefint o du ska du såklart inte flytta då, men vill du - GÖR DET. Emil kan flytta med dig efter ert första år i Nyköping om allting känns bra. Inget behöver ske om ett år heller, hallå, du kan jobba fleraflera år i Sverige, få arbetslivserfarenhet, bygga bo och ett liv ihop med Emil o ni båda kanske känner att Paris är världens bästa ide när ni är äldre, ni e ju unga fortf! Inget tvingar en fast i något bara för man byggt upp det på ett vis tillsammans, det vore ju jättetråkigt. Släpp INGA drömmar Emelie!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ALLTSÅ ALLTSÅ Amanda... Din kommentar fick mig så så så glad? För den känns liksom REALISTISK och UPPNÅELIG men samtidigt LYCKOBRINGANDE? Jag har liksom inte vågat tänka så förut, men det du skrev kändes bara så så så lättande. Emil sade efteråt att "Amandas kommentar är den jag kan relatera mest till, den som beskriver mest hur jag känner"... Och jag ska inte släppa drömmen. Inte helt. Tack!!! <3

      Radera
  12. Emelie... Jag har inte varit en flitig kommentator de senaste åren, även om jag nog kommenterade här så mycket under våra första år att jag säkert ligger på något slags total topplista ändå ;) Läst har jag dock alltid gjort, sedan dess, och jag har verkligen glatt mig åt att få ta del av dina berättelser och tankar. Sedan du skyddade bloggen har den återfått sin forna personlighet och jag gläder mig alltid åt att kunna läsa. Det gör mig ont att läsa om din ångest inför detta beslut och hur ont det gör dig att behöva släppa din dröm. Jag kan verkligen känna igen mig i den här inre kampen, hur man nästan slits åt olika håll och det är så orimligt svårt att kunna förhålla sig till det, också för att det är svårt att värdera de olika krafterna. Vem drar hårdast och varför? Vad kommer hända nu? Vem blir jag när jag väljer det här? Är det rätt val? Osv. Du har gjort ett val, fattat ett beslut, och jag vill inte säga alltför mycket om att hålla dörrarna öppna eftersom det inte verkar vara det du behöver höra nu. Samtidigt vill jag inte skriva det här som om du aldrig kan göra något annat än att t ex bo i Nyköping, för det är inte alls säkert att det är så det kommer behöva vara. Så jag tror att jag helt enkelt håller mig undan konkreta råd och den konkreta situationen. Det råd jag har är egentligen att du ska försöka hitta stöd hos dem du älskar, känna livligt men aldrig släppa Paris, din kärlek. Stan finns kvar, din kärlek till stan finns kvar och den får och ska finnas kvar. Du kan besöka Paris när du vill och du kommer sannolikt alltid att ha ett rum för Paris i ditt hjärta, och så får det också vara. Och det får göra ont. Det är ju delvis så du vet att det är på riktigt, och att du värderar såväl Emil som din stora dröm så högt. Och det är klart att du älskar Paris. Paris har ju givit dig riktning, syfte och mål i en viktig del av ditt liv, när andra saker inte har kunnat ge dig den riktningen. All kärlek, Emelie.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oroa dig inte, Amandah, du är aldrig bortglömd <3
      Din kommentar fick mig att börja gråta, så fin den var. Du beskrev mina känslor så klockrent, så träffsäkert, och jag kände mig verkligen sedd... Så himla himla vackert. Tack, Amandah. <3

      Radera
  13. Så fruktansvärt jobbigt beslut för dig. Men är det inte fantastiskt hur kärleken kan slå ner och ändra hela ens tankesätt och syn på livet? Från att vara polyamorös och målet inställt på Paris, till att vara monogam och eventuellt stanna i Sverige?! Allting kan hända, men det viktigaste är att du mår bra. Var rädd om dig fina emelie!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det är verkligen fantastiskt. På gott och ont.. Tack, det ska jag! :D

      Radera
  14. Hej Emelie, det var ett tag sedan jag kommenterade. Men jag kände att jag vill lämna min synpunkt på det här. Först och främst, vilken oerhört trist situation. Jag hade troligtvis också känt som du om det var min situation. Men som utomstående så kanske jag kan komma med en annan input; jag tror att du oroar dig för mycket ang framtiden. Du vet inte vad som kommer hända under det årets gång eller hur du kommer känna därefter. Jag tror inte att du som är nykär vill höra detta, men ert förhållande kommer att förändras, speciellt om ni blir sambos (detta kommer från erfarenhet). Nykärheten lägger sig, och samboskapet är verkligen inte en dans på rosor alla gånger. Många unga går isär på grund av sånt, och skulle detta av någon anledning hända, ja - då är ju Paris fortfarande ett alternativ? Det är därför jag tror att du inte ska oroa dig nu. Se var du står om ett år och ta det därifrån. Newt Scamander i Fantastic Beasts-filmen (hello Harry Potter-nörd) säger att "worrying is to suffer twice" och jag tror att det stämmer. Och om du nu skulle hålla ihop med Emil och bli lycklig med honom, vilket jag såklart hoppas, så fick du ändå 1 år och 7 månader med din dröm, och det är mer än vad många någonsin får. Och vem vet, ni kanske flyttar till Paris i framtiden, om än bara för ett par år? Uppoffringar behöver ske från bådas håll i ett förhållande. Oavsett så ska du se att det löser sig, det gör det ALLTID. Varsågod för roman-kommentar, haha. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag uppskattar verkligen dina ord och att du kommenterar, och hur jag än är nykär nu så förstår jag ju att det ligger sanning i vad du säger, och att jag aldrig kan säkert veta hur framtiden kommer bli. Men det hindrar ju inte min hjärna från att frenetiskt försöka hitta en lösning som nu inte är möjlig att hitta.
      Tack för att du skrev, Sarah. Kram!

      Radera
  15. <3 Det är svårt, och att säga att det ligger så långt i framtiden att du inte behöver bestämma än hjälper ju inte att det alltid finns där. Man blir alltid, alltid påmind om sina mål, man drömmer, planerar och det går inte att bara släppa tankarna för att det ju kommer lösa sig med tiden. För det gör det ju! Men det löser sig för att man har tänkt och funderat och finurat aktivt och passivt under väldigt lång tid. Jag förstår vad du säger om att behöva ge upp Paris för Emil, men jag tror att det inom det ligger något i att ge upp ett drömliv för ett liv som leder till hur man "ska" leva, med man och hus och barn och fast anställning. Jag har sett så många som lever drömlivet i "ska"livet, det är svårare att pussla för att det inte redan finns en mall som berättar hur det kommer bli, men jag vill tro att det går att göra precis som man vill bara man vågar satsa på något onormativt. Ni kan hyra ut er bostadsrätt och era ungar och hundar och allt vad ni nu har i "ska"livet och flytta till Paris halvårsvis om det funkar för er. Settla inte! Om du lyckades se Paris bakom höstterminens råplugg kan du se Paris tillsammans med vilket liv du nu vill ha med Emil. Paris finns alltid kvar, drömmen du har om livet där kanske förändras men jag tror att den dröm som du haft så länge alltid kommer finnas kvar till någon del. Det finns alltid vägar dit. Ät lite fransk glass och massa bakelser! (PS heter bakelser som du äter med Emil baekelser?)

    SvaraRadera
    Svar
    1. EBBSIS, min vitsiga och bakelsekära bloggväninna! På riktigt, vad din kommentar fick mig att fnittra och fnissa.
      Först och främst: Älskar din grundade beskrivning. Du gav mig liksom en tankeställare med dina referenser till "ska"-livet... Det är ju så sant, det du skriver, och jag känner INGET behov att leva normativt (lyckligt, däremot!). Och du har rätt - jag kan nog aldrig döda Paris-drömmen helt. Någon gång i livet vill jag verkligen bo här... Tiden får utgöra när.
      HAHA, japp, bakelser med Emil kallas baekelser. Eller babycakes <3

      Radera
  16. Åh vilket dilemma... Lider med dig som står inför dessa beslut. Min tanke är att även om du väljer att flytta ihop med Emil i höst, allt funkar bra och ni trivs ihop och ni väljer att fortsätta att bo i Nyköping efter det året så innebär det inte att hela livet är utstakat. Tänker att ni kommer att utvecklas tillsammans och väljer att bo i Paris senare, eller att andra saker kommer emellan och att du ändå flyttar till Paris? Vet inte riktigt Emils tankar om att bo i Paris, men det jag menar är att bara för att ni flyttar ihop nu så väljer du inte bort Paris. :/ Det är nog så jag tänker om det. Hoppas det hjälpte något <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det gör ju faktiskt inte det... Du har ju rätt. Det behöver inte vara ena eller det andra. Och jag hoppas verkligen jag får Paris i framtiden, med Emil. <3 Och ja, att du säger det hjälper. Att höra att det inte är svart-vitt hjälper faktiskt en hel del...!

      Radera
  17. Nu har jag inte kommenterat på ett tag MEN: Heey guurl du måste inte välja forever, jag menar, även om du inte jobbar som spykolog i Paris så kan du ju ändå resa dit!! Semester, kanske fortsätta jobba på ditt café/bageri om du vill och sen så är det ju faktiskt inte så att ni ska flytta ihop NU. Ta det som det kommer, andas, du KAN välja båda. Inget är skrivet i sten ;* Hade jag varit du så hade jag försökt njuta i nuet, sen om ni nu flyttar ihop så som sagt du har iaf 75 år på dig minst att åka till Paris. Det är MÅNGA år kvar att vistas där 😉 Du kommer göra många beslut men i slutändan så kommer allt bli bra! För du är bra! Emil är bra! Och paris är bra! Och du kommer få det att gå ihop! Jag bara vet det. Men som sagt älta inte vad som kommer att hända sen, för nu är nu och sen är ett annat kapitel. Men du har all tid i världen att fortsätta vistas i Paris, hur det än blir. Stor kram Emelie, och glöm inte att ha så kul som möjligt! ❤️💖💪🏻😎

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag vet ju det, men det känns så otillräckligt med semester i Paris.. Suck... Men du har rätt i att jag är ung och har lång tid på mig att flytta dit senare, med eller utan Emil (förhoppningsvis med!!!). Och tack söta söta du...! Jag ska verkligen njuta av den här tiden jag har nu <3

      Radera
  18. EMELIE! Paris finns alltid kvar, du behöver inte släppa drömmen, bara låta den vila lite. Det är inte alltid det ena eller andra (inte för all framtid i alla fall). Paris finns kvar! Allt kommer bli bra <3 <3 <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh baby <33 Jag börjar nog äntligen äntligen äntligen inse det, lite i taget.....

      Radera
  19. Åh Emelie! Jag tror du bara behöver gråta ut över det här ett tag och sen kommer du garanterat se mer "nyktert" på det! Känns som det här liksom legat uppdämt i dig ett tag och liksom byggts upp till ett stort mörkt monster som man liksom inte vill nudda vid ens (eftersom du mått konstigt osv). De oroliga känslorna kommer gå över och som alla säger Paris finns kvar! Och man behöver inte tänka så långsiktigt (men det är svårt jag vet jag är likadan) för man vet ALDRIG vad som händer om ett år! och som någon sa - skulle dick vänta med att köpa något ihop! Första året är ju en prövoperiod tänker jag, hur kära man än är! Nä men nu måste jag sova, vet inte om jag fick ur mig något vettigt....men jag är här, läser och stöttar! KRAM!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du kan ha rätt i det. Jag har liksom kokat upp en hel känslokastrull inom mig som bara virvlar och det är svårt att tänka klart när man känner så mycket. Men gudars, vad jag har gråtit, ska jag säga... Herrejösses. Visserligen har det känts bättre efteråt - men ännu mer har nog era kommentarer hjälpt, faktiskt! Ni har skrivit det nyktra perspektivet på näsan på mig, och jag tror verkligen att jag har behövt det.. Och tack!! KRAM!

      Radera
  20. Åh, Emelie. Jag kan förstå din smärta. Och din tanke på att behöva leva med en långvarig molande smärta under en längre tid, det är som du skriver faktiskt värre än att det gör jätteont bara ett kort tag.
    Men jag skulle vilja säga till dig att det inte handlar om det ena eller det andra, Emil eller Paris. Vad är det som säger att dessa två inte skulle kunna gå att kombinera? Det är fint att du och Emil planerar för er om du får din tjänst i Nyköping i höst [vilket btw är grymt av dig i så fall, som en parantes ska du veta att jag verkligen ser upp till dig!! <3], men ingen av er kan ju veta exakt hur era känslor ser ut efter det året. Det kanske går att bo i Paris på deltid? Som jag vet en del som gör, har två bostäder i två olika länder som man växlar emellan. Det ska såklart lösa sig praktiskt med, men det viktiga här känns som dina känslor. Emil kanske kommer vilja flytta till Paris ett tag? Och även om du inte bor där på heltid kommer du aaaaalltid kunna åka dit!! Du förlorar inte hela Paris om du stannar i Sverige. Vad jag har förstått verkar inte Emil tycka att Paris är så dumt han heller. Sen handlar det ju om sacrifices från bådas håll i ett förhållande. Emil verkar väldigt förstående, och det är viktigt tror jag att ni kompromissar ordentligt när Paris är så viktigt för dig.
    Jag tror verkligen inte att din dröm behöver dö för att du nu har Emil. Nu har du istället två saker som du är så förbaskat kär i. Det är ju faktiskt fantastisk! Inte två personer som du behöver välja mellan, utan två olika ting; en människa och en stad. Det ena utesluter absolut inte det andra. Ni är två personer, ett par, och ni har hela världen att ta del av, inklusive Paris.
    Jag känner igen mig i din vilja att veta och ha kontroll över hur det ska bli och hur det kommer se ut, men en sak jag verkligen lärt mig är att det sällan blir som man tänkt sig. [Där är Emil ett bra exempel, så som han kpm in i ditt liv helt oväntat.] Jag har lärt mig att ta framtiden som den kommer får mig att inte vara lika rädd att det inte ska bli som jag hoppats. Jag har genom detta förhållningssätt ändrat flera av mina värderingar som idag hjälpt min psykiska ohälsa åt rätt håll. Det är inget som går över en natt, men att ha det i åtanke att du inte behöver veta idag hur du känner, var du är eller vad du gör om ett ett halvår, ett år, två år faktiskt kan vara befriande.
    Jag hoppas du vågar lita på att på ett eller annat vis kommer det lösa sig. Du kommer känna dig trygg. Och du kommer inte förlora Paris.

    STOR styrkekram till dig och hoppas att det jag skrivit maked någon slags sence.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh... Majsis... Du gör mig helt gråtig, jag kan.. Så himla himla fint skrivet, och så klockrent, och så talande, och rörande.. Jag vet inte vad jag ska säga, förutom att du har SÅ RÄTT. Och jag vet att du har så rätt - jag måste bara få känslorna att hålla med om de också (de är lite tröga på den fronten)... För du har ju det. Det finns massor av olika lösningar men ingen går att finna i nuet. Men jag måste se till att allt blir bra, för det ligger i min makt.

      Tack och världens världens största kram tillbaka!!! <33333

      Radera
  21. Men åh, detta har jag helt missat. Men Emelie som många säkert skrivit, du behöver inte ge upp Paris. Det finns inget som säger att det inte kan finnas längre fram i framtiden, senil (damn you autokorrekt!) Emil har ju faktiskt sagt att det inte är en omöjlighet. Drömmen är inte borta, bara en annan version och kanske längre bort. Och det låter som en dröm att flytta ihop med livets kärlek i Nyköping också. Livet är ju så, föränderligt. Njut av nuet och förhoppningen om ptp till att börja med!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha! Ja, senil är ju faktiskt inte helt stängd för Paris, och det hjälper mig att släppa mitt svart-vitt-tänkande... Och jo. Emil är faktiskt en dröm, bara en ny sådan.. <3

      Radera
  22. Är lite sen med kommentar till detta inlägg men måste säga att detta var så rörande och fint skrivet! Jag förstår verkligen den vilsenhet du känner för jag känner ofta samma sak. Det är så skönt att läsa din blogg för du är så öppen, ärlig och söt! Jag känner att du skapat ett litet forum för oss bloggläsare där vi kan dela med oss av våra tankar kring ämnen som man vanligtvis inte diskuterar. Så först ett tack för din fina blogg Emelie!! :) <3
    Som tidigare nämnt så tycket jag absolut inte att du ska släcka någon av drömmarna! Jag tycker att du ska göra det du känner just nu, för allt vi har är nu. Lite klyschigt men så är det. Njut av ha en kille som älskar dig och att du nu bor i Paris. Du har det bästa av två världar just nu och vad som händer om ett år går inte att bestämma idag. Emil vet hur du känner om Paris och han vill ändå träffa dig här och nu. Detta kanske är lite sorgligt exempel men mitt före detta pojkväns pappa sparade pengar hela sitt liv för att njuta av sin pension och fem år innan han skulle bli pensionär får han en hjärtattack och dör. Som sagt, förlåt för grovt exempel men brukar tänka på honom när jag börjar oroa mig för framtiden för mycket. Lev nu och gör det som känns bäst i stunden, för det är den som är viktig och inte vad som händer sen! Många kramar :*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men fina fina fina du, Hanna! <33 Blir ju helt rörd...! Och jag är så glad att jag lyckats göra det, för att dela saker med er och höra era tankar och era erfarenheter tycker jag är så otroligt viktigt. Och vackert.
      Jo, exemplet var tragiskt men otroligt kraftfullt. Jag förstår verkligen vad du menar. Stor kram till dig, Hanna, och tack så hemskt mycket för att din kommentar <3

      Radera
  23. En annan Hanna5 april 2017 17:11

    Åh kära Emelie!! Jag vet vilken smärta du går igenom. Jag var den som släppte kärleken för min dåvarande dröm (som jag nu lever, numera olyckligt förälskad dessutom)och som du redan nu förtår av mitt ordval var det INTE värt det.

    Jag lever ett liv i ett kollektiv i Stockholm, pluggade när det begav sig den sista terminen till sjuksköterska och visste att jag ville arbeta i akutpsykiatrin efteråt. Hade dessutom ordnat ett arbete efter examen. Så var planen och jag var lycklig där och då - enda tills jag insåg att lycka är inget en-dimensionellt tillstånd. Det finns så många bottnar och nyanser! Plötsligt slogs jag (okej, det krävdes en två veckors semester samt en grund av 16 års vänskap) av den djupaste lycka jag någonsin känt. Det var utan tvekan en kärlek av den sannaste sort som jag numera kände inför min bästa vän (jag kallar henne för S i kommentarens fortsättning).

    Men ingen kärlek utan problem. S var i och för sig lika kär som jag. Det tog några veckor innan vi klarade att förklara detta för varandra, men till slut vågade vi båda riskera vår vänskaps tidigare natur. Dock fanns så otroligt många andra problem. Bland annat att S är bosatt utomlands (dock inom EU) sedan 11 år tillbaka och går sin universitetsutbildning till psykolog där. Just att applicera utländsk psykologutbildning till svensk ansökan om legitimation är betydligt svårare då man först efter 5 års studier får (om man har högsta betyg på alla kurser) genomföra sin kliniska praktik. Därtill skulle S behöva göra test av svenska språkkunskaper (ett språk hon kan prata till vardags, men definitivt inte på en fackmässig bas) innan den svenska legitimationen skulle vara utfärdad. Till saken hör dessutom att S, genom sin familj som skatteflydde Sverige, alltid fått höra allt negativt det går att säga om ett land. Med andra ord, S planer innefattade INTE Sverige som boplats och hon skulle troligen behöva vara med om en lång process av byråkrati innan hon skulle kunna arbeta med det hon utbildat sig till.

    Men S ville leva med mig också. Hon tyckte därför att jag istället kunde komma till henne. Svenska sjuksköterskor har inga svårigheter att få arbete utomlands. Arbetsspråket skulle dessutom fördelaktigen vara engelska. MEN här krockade vi. Jag älskar S, men jag älskar inte Storbritannien och jag skulle aldrig komma att känna mig hemma i att arbeta på engelska, jag som lärt mig och förfinat min psykiatriska teknik i Sverige! Dessutom skulle jag känna mig hemskt långt ifrån min familj i Sverige och dessutom VAD skulle jag ta mig till om S plötsligt skulle vilja flytta till något annat land (hon har anknytning till ytterligare ett EU-land), mina rädslor började vid det här laget bli väldigt tydliga.
    Vi beslöt oss i det här stadiet att ha ett långdistansförhållande istället och se tiden an. Jag tyckte det var okej, men S klagade mer och mer under våra samtal på att det var långt mellan oss samt antydde att hennes bror minsann gjort slut med sin tjej just pga distansen. Jag å min sida försökte förklara att jag tyckte det viktigaste var att vi var just ett par och att vi anförtrodde oss åt varandra så skulle den fysiska närheten få finnas där när vi sågs (en gång i månaden precis som ni), men meningsskiljaktigheterna började här bli allt mer påtagliga och efter ett år av otaliga försök att hålla det vid liv avbröt S förhållandet med orden, det är bättre att jag är fri och att du får leva dina drömmar istället.

    Det tog mig väldigt hårt och idag ångrar jag bittert att jag inte gav UK-livet en chans samtidigt som jag kan känna att hon också prioriterade sina drömmar. Jag lever fortfarande min dröm, men det är ingen drömtillvaro direkt, jag fick diagnosen depression kort efter uppbrottet och jag saknar min kärlek och bästa vän något enormt. Vi kommer aldrig få tillbaka ens vår vänskap – för S är rädd att ”hamna där igen”.

    Så snälla ni, satsa på ett liv tillsammans oavsett vad era tidigare strävanden har bestått i tidigare! Lyckan är flerdimensionell och den dimension ni upplever tillsammans är just er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wow, Hanna... Den här historien är så stark, så äkta, så kraftfull... Jag blir helt rörd. Fina, fina, fina du.. <3 Jag känner med dig så starkt, och samtidigt är jag så otroligt rörd och tacksam att du är villig att dela med dig av denna historia. Jag har verkligen fått en insikt, och det är hemskt att du ska ha gått igenom något sådant för att lära dig det du nu berättar för mig...

      Men jag hoppas att du kan hålla modet uppe, och att du vet att ingen känsla är för alltid. Allt kommer att ordna sig. Bara du tar hand om dig själv, och gör de valen som känns rätt för dig, så kommer allt leda sig rätt till slut. Jag är så hemskt ledsen att du fått genomlida allt detta, och jag önskar dig lugnet och tryggheten att jag bryr mig, om jag kan göra något så säg till, och jag vill dig allt allt allt gott. <3

      Radera
  24. Först och främst: vilka kloka läsare du har! Så berikande att läsa kommentarsfältet. Några tankar från mig:

    Jag har (mer än en gång) (tyvärr) (ibland måste man begå samma misstag två gånger innan man lär sig) lämnat allt för att flytta till någon jag älskar. Väl där i den nya staden har hela mitt liv kretsat kring den personen. Sen när relationen gick åt helvete var jag fast i en stad utan sammanhang. Om man ska flytta till en annan stad för att satsa på en relation är det viktigt att ha sitt eget liv och sammanhang, så man inte står helt handfallen i fall relationen tar slut. Det är också viktigt att inte känna att man offrar något för den andra personen. Det leder lätt till att man håller det emot den andra personen. Man blir bitter och ångrar sig och tänker att det är den andra personens fel att man var tvungen att offra. Det är bättre att tillsammans kompromissa för att relationen ska fungera. Det är ju en gemensam sak att investera i. Och när man ger upp något/anpassar något för relationen gör man ett medvetet val. Det får man själv ta på sig ansvaret för.

    En del drömmar måste döden dö för att man ska kunna gå vidare i livet. Exempel: i hela mitt liv har jag drömt om en pappa-dotter relation som jag relativt nyligen börjat acceptera är helt och hållet omöjlig. Det ligger utanför min kontroll, jag kan inte påverka situationen över huvud taget. Jag kan inte förändra någon som inte vill förändras och som tror att han är felfri och som bara bryr sig om sig själv. Han "bryr sig om mig" enbart när han själv har något att vinna på det. Nu blir det personligt här, men jag tänker att du är så personlig i din blogg, så jag vågar nog vara lite personlig jag med...

    Men i ditt fall Emelie, så tror jag inte att några av dina drömmar behöver döden dö! I alla fall inte just NU. Jag är perfektionist och har ett stort kontrollbehov och uppfattar att du är lite likadan... Precis som många har skrivit behöver det inte finnas en motsättning mellan din dröm att bo i Paris och din dröm att vara med Emil. Mitt liv har tagit så många vändningar så jag har lärt mig, att hur mycket jag än försöker kontrollera allt och hur mycket jag än försöker ha en klar målbild och gå raka vägen fram till den utan hinder och omvägar, så går det inte. För livet är oförutsägbart. Vad som helst kan hända. Därför behöver du inte slänga någon av dina drömmar i papperskorgen. Det finns inget nederlag i att låta de vila i skrivbordslådan ett tag. Självklart ska man inte låta alla sina drömmar samla damm i en låda hela livet. Du har ju en drivkraft som jag beundrar, så det är nog heller ingen risk att det händer dig. Men om man låter drömmarna ligga i skrivbordslådan ett tag, kommer de att växa och förändras. Kanske kommer de att försvinna en tid för att ge plats åt andra drömmar. Och det är ju läskigt. Vad lättare allt skulle vara om det fanns en garanti för att någonting ska hålla livet ut så man kan låta sig vaggas in i trygghet. Men så är inte livet. Man lever och utvecklas tillsammans med sina drömmar. Det kan göra ont ibland, men det kan också vara spännande. Så modig som du är Emelie så vet jag att du kommer klara det, vad du än bestämmer dig för! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Älltså underbara, underbara Malin - jag har inte ord! Jag har inte ord hur rörd och tacksam jag blir för att du vågar skriva och dela med dig om dina personliga upplevelser och tankar, och att jag får vara med och ta lärdom av dem. Det är så värdefullt.

      Jag kan verkligen se vad du menar med att "om det inte håller har man ingenting kvar sedan". Jag tänker precis som du att man aldrig ska offra saker från sig själv för en annan person. Kompromiss är en sak, men en uppoffring är en helt annan. Och jag vet med mig att om jag flyttar till Nyköping, så ska det vara för att JAG vill och inte enbart för att Emil vill. Annars kommer jag aldrig bli lycklig i vilket fall.

      Och ja... Jag har börjat inse det, och jag håller nog kvar vid drömmen, lite på sidan om. Jag har dörren öppen för att min dröm kan bli sann, men jag planerar inte dess förfarande längre på samma sätt. Jag ska.. som du säger, låta drömen vila lite. Och du.. Igen.. tack tack tack tack <333

      Radera
  25. Hej Emelie! Förlåt att jag inte har skrivit förrän nu. Men jag läste det här inlägget, och jag gick runt och funderade mycket på det. Nu har inte jag så värst mycket livs**visdom** ch jag kommer förmodligen inte heller komma med något nytt (har inte läst dom andra kommentarerna), men såhär tänkte jag:

    Jag kan bara tänka mig (obs!! tänka mig) hur kluvet det här måste kännas för dig. Vilken smärta och så många funderingar det måste ha orsakat.
    Utifrån det jag har läst så verkar din kärlek till Emil verkligen vara genuin och stark, och ni två som sambos skulle säkert vara värsta power-teamet!
    Jag tänker såhär; att Paris inte försvinner. Paris kommer alltid vara Paris, och det kommer alltid vara en möjlighet för dig. Det kommer alltid att finnas där för weekends och långsemestrar, oavsett om du skulle bo i Stockholm eller Norrköping. Som psykolog i Norrköping kommer du ändå kunna resa dit, tillsammans med Emil. Din feta psykologlön kommer ju iaf tillåta det ;)))) höhöh.
    Och OMOMOMOM. det skulle ta slut med Emil och du inte vill vara kvar i Sverige - kommer Paris finnas där. Det kommer ju inte att försvinna, inte heller drömmen du har. En vet aldrig hur framtiden kommer se ut, men Paris kommer finnas kvar.

    Förlåt att min kommentar inte blir så lång, jag skulle vilja skriva så mycket mer och längre och utförligare (jag är deprimerad och min hjärna är **mos**).. Men det är ungefär så jag tänkte, när jag gick runt och funderade.

    Kram Emelie! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är så himla klok, Emma. Och ju mer jag läser desto mer uppenbart är det att det verkligen är Nyköping som är bästa valet. Att satsa. Testa. Våga! Kasta sig ut, liksom. Och som du säger... Ingenting behöver skrivas i sten och Paris kan upplevas senare om det nu skulle viljas...

      Och raring, oroa dig inte! Deprimerad? :( Åh... Jag önksar jag kunde göra något <333 Tack så hemskt mycket för att du tog dig tiden att skriva några rader. Stor, stor, stor hjärtlig kram, min vän! <3

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)