Lösenord

lördag, mars 18, 2017

En brusig promenad, frihetskänsla och René Viviani

Åh, vilken underbar respons ni gav till Emils inlägg under! Han verkade bli så otroligt glad, och ni verkar ha charmat honom rejält nu, mina fina vänner..! Tror ni snart har en ny rekryt till #emeliesfanclub #bloggVIP, eller vad säger ni? Kanske kan vi få honom att skriva mer här i framtiden? *blink blink*


Ps. Han säger även att jag ska tacka er så mycket för alla fina gratulationer!


Nu till saken. I fredags var jag helt ledig, och tillbringade dagen i vårvärme och hängselbyxor. Jag vaknade redan 08 för att sätta mig och skriva texter till analysen, för att hinna bli klar med dagens pluggsession innan solen tittade fram ordentligt. Det är nu jag och Christoffer jämför vad vi båda kommit fram till, sätter samman våra resultat och betonar det som vi båda anmärkt på (för det är extra relevant om vi båda sett samma mönster). Sedan satt jag och skrev, men det blev mest en översiktsbild och ju mer jag skriver desto mer inser jag att jag har att skriva...

Klockan 12:30 var jag klar för dagen och skulle äntligen få ta mig ut på en promenad.



Jag valde att gå norrut denna dag, över Seine och längs Boulevard Haussman. Fast den blev så brusig och det var alldeles för mycket folk vid gallerian Printemps, så jag smög in på en bakgata och gick längs Rue de Provence en bra bit istället.


Något av det mest pittoreska jag vet med Paris är de små hörn-brasserierna. Jag dör på dem. 


Uteserveringarna som till en början var tomma blev snart helt fullproppade med folk som satt med solglasögon, klinkade besticken mot tallriken, rökte och pratade på snabb franska.


Jag märkte en otrolig skillnad när jag gick och trängdes på en central gata, till när jag smög in på en bakgata och fick gå helt fritt på trottoaren. Det var en sådan stark frihetskänsla, och jag kunde helt plötsligt andas på ett helt annat sätt. Det är nog en av anledningarna till att jag föll för Paris. Att kunna se Paris, bara Paris.


Efter att ha börjat traskat söderut igen, gått förbi Hôtel de Ville och sett en vuxen man blåsa gigantiska såpbubblor på torget, så gick jag över till vänstra banken och in i den lilla parken René-Viviani (som jag nu enbart förknippar med Emil).


Därifrån har man en otroligt vacker vy till katedralen Notre Dame med körsbärsblommorna som ram. 


Insåg att den här parken kommer bli ett alternativ till brunch-pique-nique i sommar. 

Detta var en rutt på tre timmar, och därefter gick jag hem och lät låren vila lite. På kvällen kilade jag ut med Loïc och åt dessert till middag, och lyckades få till några extralinjer på kartan. Slutligen blev dagen alltså som följande:


Fast om min och Loïcs middagsvårdslöshet, det får ni läsa imorgon!

4 kommentarer :

  1. Vår! <3 Så vacker bild med notre dame i bakgrunden och de utslagna körsbärsträdens blom! Jag börjar allt mer förstå talesättet "att möta våren i Paris" (om det nu är ett vedertagligt talessätt)!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tyckte också den bilden blev SÅ fin. Sagolikt fin faktiskt.

      Haha, Cecilia, jag tror faktiskt att det är det? Så klyschigt men så sant..! (även om jag då föredrar hösten i Paris).. ;)

      Radera
  2. Jag gillar också fotot av Notre Dame inramad av körsbärsblom! Så fin som header också. Vad bra för oss fototörstiga läsare att du har så tåliga lår som ställer upp på de där mastodontpromenaderna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag föll också för bilden som en fura (därav header-valet).. Haha, och det känns inte så mycket i låren längre! Det är en så lågintensiv träning att det känns som att jag kan gå i timvis, timvis, för vyerna förtrollar mig och får mig inte ens trött förrän efteråt?!

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)