Lösenord

söndag, mars 26, 2017

Dagen vi insåg att vi ville flytta ihop

I lördags sov vi båda relativt ytligt, och låg vakna redan vid halv sju och småpratade i sängen. Kändes helt overkligt att han låg där bredvid mig, och att vi kunde ligga tätt intill varandra och bara... vara tillsammans. Vi drog oss ett tag innan dess att vi klev upp och gick och handlade frukost, redan klockan halv åtta! Tillbaka kom vi med baguette, croissant och en torsade au chocolat. 


Efter frukost tog vi oss ut redan vid 10-tiden, och prognosen talade om 19 grader och strålade sol. Och prognosen ljög inte, ska jag säga! Det passade perfekt, eftersom jag och Emil hade planer på att besöka Triumfbågen!




... Promenaden dit innebär oavbrutet handhållande, kyssar vid varje röd gubbe och flertalet selfies.


Plus Emil som tog toksnygga bilder.... *all cred till honom*


Och vips så var vi framme, vid den stora ståtliga bågen framför en klarblå, molnfri himmel. 



Vi ställde oss i kön, kirrade biljett och sedan traskade vi upp trapporna för att se ut från toppen. Jag, som klättrar mina sju trappor flera gånger om dagen tyckte inte alls att det var så jobbigt som jag trott! 

Utsikten däremot... *mwah!*


Det blåste som bara attan, men solen sken, temperaturen var sommarvarm och vi såg hela Paris framför oss. 




Efter ett tag gick vi ned samtliga trappor, och började gå vidare på Paris gator. Emil var redo med kameran.


På vissa ställen hade det börjat grönska, och på andra ställen var det fortfarande lite kalt. Vi fick sådan vår-feeling och valde att ta en selfie över en gröntäckt yta.


Så höll vi hand. Och kysstes. (om jag nu varit otydlig på den punkten?)


I och med att det blåste så mycket så sökte vi skydd nere vid flodbanken, där det helt plötsligt blev helt vindstilla. Utan ett enda moln i sikte.
"Emil, det här är ett sådant snap-moment." sade jag skämtsamt.
"Ja, det är det verkligen", svarade han. Så gjorde jag en snap om det (den kan ni se i slutet av inlägget om ni är nyfikna).

Det har kommit till den gränsen när jag både skräms och roas av mitt eget sociala-medie-beroende. Men jag kan i alla fall skämta om det.


Halsduken åkte rätt av, jackan åkte av, till och med koftan åkte av! Så frågade Emil om vi inte skulle sätta oss ned på en bänk vid vattnet, så det gjorde vi.

Strålande sol, jag i ärmlös klänning och han i t-shirt. Han lade sig ned på bänken och jag satt och smekte honom över ansiktet medan vi pratade om saker vi tänkte, kände och tyckte. Vi varvade kyssar med prat om Emils två sommarveckor i Paris; hur vi längtade, vad vi skulle göra, hur vi skulle njuta av tiden och jag hade ett konstant kärlekspirr i hela magen. Det kändes som livet, livet, livet i hela magen.

"Emil, gissa vad jag är sugen på nu!" tillade jag.
"Crêpes?"
"... Japp. Alltid crêpes."

Så då gick vi och åt crêpes.


Nutella för min del, och nutella/banan för Emil. Fast han fick choklad över hela händerna, och jag skrattade ondskefullt eftersom det vanligtvis är jag som får det. Fast över hela ansiktet, då.

Men nu var vi trötta, ska jag säga, efter en fyra timmars solpromenad. Vi valde att gå hem och vila oss; satt i sängen och lät mobilerna plinga varma av nypåslaget wifi, och snapade med våra vänner. Som kaniner. Som man gör. 


Och som andra mellanmål fick jag äran att besmaka Emils nya kakexperiment. Han fick nämligen nyligen en idé - att testa baka Emil-kakor fast med saltad karamell istället för nutella. Kan ni förstå?!?! Jag som är tokig i saltad karamell. Känns nästan lite som att den här kakan är *tillägnad mig*....!

Emil hade bakat dem dagarna innan avresa, men när han testade dem live i Skype så sade han att de inte blev bra - att de blev för söta. Trots det tvingade jag honom ta med sig en sats för att jag skulle få prova, och alltså......


Enligt mig så hade han helt fel. Alltså, de var ju hur jävla goda som helst. Jag som hade förväntningar nere på noll blev otroligt förvånad, slickade mig om fingrarna och insåg att... Jag tycker bannemig dessa är godare än originalet. Att det ens var möjligt?! (Ps. Ett inlägg tillägnat dessa nyfunna godsaker väntar....).

Sedan var det dags att ta sig ut för middag. Jag var inte alls hungrig (på grund av frukost-crêpe-kaka), men på något vänster övertalade Emil mig att smaka på lite extra gott innan middagen. Medan vi stod i kön för att köpa macarons till Emils vän Sofia selfie:ade vi på samma gång. 


En choklad och en hallon till henne, en saltad karamell till mig och en hasselnöt till Emil. Mycket goda!

Klockan 19 hade vi vår reservation vid en av mina favoritrestauranger i Paris, som tyvärr är i dyraste laget. Däremot hade jag berättat om denna för Emil veckorna tidigare, och han var taggad på att testa. Han beställde in deras paradrätt - biff med aligot (ost-potatismos), och jag tog klassikern fransk löksoppa. 


*obligatorisk fotografering*


Och Emil verkade älska sin rätt! Jag blev så otroligt glad över att han uttryckte sitt tycke, och jag kände mig både *stolt* och *lyckad* som fått visa en av Paris guldkanter. Ni vet, jag blir alltid helt lycklig när jag kan få dela något som jag älskar så mycket, med någon jag älskar så mycket. Att visa Paris för Emil känns nästan som att visa mamma något jag gjort i syslöjden. Bara liksom *ÖNSKAR* med hela mitt hjärta att han ska gilla det.

På tal om hjärta, så talade vi om ett ämne jag väntat med att ta upp förrän nu - nämligen hösten. När jag återvänder till Sverige. Vi pratade om att jag börjat söka jobb, och allra särskilt i Nyköping, och vad som skulle hända om jag faktiskt fick jobb där. Och vi insåg, att i så fall, så... skulle vi vilja flytta ihop. 

[insert stämningsfull video om dagen här]



Alltså jag är så kär i den här personen att jag faller av stolen, tror jag. Eller, visserligen satt jag i en soffa, men ni vet vad jag menar... 

Efter middagen gick vi hem, och jag ritade upp dagens rutt på kartan. Så här blev det! 


Medan jag satt och pillade med bilderna för dagen och ritade upp dagens rutt frågade jag Emil:
"Du, Emil... Vad ska den här dagen heta?"
"'Dagen vi insåg att vi ville flytta ihop'."
Mitt svar blev en kyss.

Innan vi kommit hem hade vi hunnit förbi Paris bästa gelato, och vi köpt hem tre smaker till kvällsfilmen. Choklad med hasselnötter, yoghurt med majskex och chokladbitar plus saltad karamell. 


Vi såg klart filmen och sedan låg vi och kramades ett långt tag i sängen.
Emil tittade in i mina ögon och innan vi somnade så sade jag "Du vet, det här är min dröm".


(Ps. Om jag inte vore i det här förhållandet hade jag spytt på oss. Alltså förlåt alla utomstående, men jag är så kär.) 

23 kommentarer :

  1. Hahaha, fullkomligt älskar din PS-kommentar på slutet! Så glad för er skull! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, åh, tack!!! Hoppades bringa ut ett litet leende i alla fall :DDDD

      Radera
  2. Instämmer med Emma ovan ;) (Ni känns såå gulligt kära <3...)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack teruko!.. Vad det glädjer mig att höra! Jag bara väntar på att den där gulligheten ska tippa över och bli äckelgullig, men jag håller tummarna för att ni står ut ett tag till...

      Radera
  3. Hahaha jag spyr inte alls på er! Tvärtom blir jag själv som smått nyförälskad när jag läser dina beskrivningar (du skriver så bra!) :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nämen! Vilken komplimang - att lyckas överföra lite av allt mitt pirr genom skärmen! Tack tack tack, Julia :D

      Radera
  4. Jag tycker inte alls du ska ursäkta dig (även om det självklart kan tyckas tröttsamt och provocerade kanske till och med för någon som inte är i ett förhållande men önskar att hen var). Jag känner precis som du, och då har jag och min kille ändå varit tillsammans i snart två år och bor ihop. Tar det bara som ett otroligt bra tecken att man ibland känner sig så där äckel-nykär ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad glad jag blir för din skull!!! Då kan vi njuta tillsammans, fast på håll, hehe.. :D <3

      Radera
  5. Alltså jag kommer aldrig tröttna på förälskelseinlägg. Aldrig. Vet du förresten vad jag läste häromdagen? Att anledningen till att människor gillar att kyssas är för att rörelsen påminner så mycket om den man gör som nyfödd när man ammar...! Du som nästan är psykolog, är det sant?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Maw!!! <3
      Vilken intressant läsning! Då kan jag börja såhär: Jag kan förstå det logiska resonemanget i det. Man tänker sig att, omedvetet, den trygghetskänslan som infann sig när man var spädbarn finns i kroppen och man erinrar sig den när man kysser någon, vilket återkallar samma trygghet fast i annan form. MEN... Helt ärligt tror jag att det är freudianskt bogus. Mycket som har med "undermedvetet" och "omedvetet" kan ha bas, men just detta har liksom ingen stabil sådan.
      Till exempel jag. Jag har aldrig ammat (min mor hade diabetes, jag fick flaska) och trots detta älskar jag att kyssas? Och det finns många fler exempel på personer som aldrig ens fått flaska, men som älskar att kyssas i så fall. Då känns det närmare vara en social konstruktion - att vi lär oss från ung ålder att "kyssas är mysigt" och att vi anammar detta som en del av egen preferensram?
      Eller bara helt enkelt att läpparna är en otroligt erogen zon som, likt genitalierna, gillar att bli stimulerade (men att läpparna är mer socialt accepterat stimulerade offentligt).. ;)

      Radera
    2. *BOLL TILLBAKA* Vad tror du? ;)

      Radera
    3. Tack för dina synpunkter! Hmm… Om man ser det ur ett evolutionsperspektiv skulle det ju kunna vara så att människor är genetiskt programmerade att gilla att göra kyssande/sugande rörelser med munnen eftersom vi då har gillat att amma som spädbarn och haft större chans att överleva. Och så har det fått som bieffekt att vi även gillar att kyssas. Lite som att vi är programmerade att gilla söta smaker (och särskilt sött i kombination med fett) eftersom det har fått oss att äta och att vi gillar sex för att det har fått oss att fortplanta oss. Men en sådan teori är nog väldigt svår att bevisa…

      Radera
    4. Haha, fast.... Inga djur, som ammar, gillar ju att kyssas med andra djur? Känns det inte mer som en social konstruktion i så fall?

      Radera
    5. Plus att det faktiskt inte ÄR samma rörelse att amma (det påminner väl mer om att suga?) som att kyssas. Nä hörru, vi skrotar den där teorin!

      Radera
  6. Hahah men nääädå inte spyr man!! Blir bara jätteglad, pirrig och lite förväntansfull, för din skull! Så kul att du hittat så rätt :) <3

    SvaraRadera
  7. Åh jag sitter här med ett stort fånigt smile! :D Jag är så glad för er skull och älskar hur öppenhjärtigt du låter oss ta del av så mycket i och av ditt liv! PS. Den där frukosten ser ut att vara worth to kill for!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ceciliaaaa <3 Vad du skriver fint, så fint att jag bara sitter och ler själv!
      Och det är tack vare er - tack vare att jag låste bloggen och att ni kommenterar så fint, som jag vill dela med mig.
      Och frukosten av toookgod..! :D

      Radera
  8. Älskar utsikten från triumfbågen! En av mina favoriter. Har du något/några favorit ställen/utsiktsplatser i Paris du kan tipsa om? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är min favorit!! Speciellt under sommaren. Mina absoluta favoritutsikter är
      1) Triumfbågen
      2) Notre Dame
      3) Sacre-Coeur
      4) Eiffeltornet

      Vad finns det mer? Har ännu inte varit i Montparnasse, dock, det kan ju vara något..! Vad har du för favoriter? :D

      Radera
  9. Alltså Mliiii!! Jag dööör på det här inlägget! Hur ska man beskriva er annat än 'goals'?! Myyys på er!!
    Saknar lite det där med att gå o köpa det färska brödet på morgonen..men när jag hade varit i Aix i nästan fyra månader så saknade jag annat bröd. Jag var typ..trött [?] på baguetter. Hmm..det har aldrig hänt dig antar jag 😁
    Är så glad för din skull att du funnit en sådan kärlek! Sån tur att han kom och räddade dig från ditt tidigare jobbiga känslotillstånd. <3 Häftigt att gå upp i Triumfbågen!

    Amd can we please take a moment...att bara hedra salt karamell. Det.finns.inget.bättre. Jag som inte är supergalen i nutella började dregla när jag såg Emil-kakor med salt karamell! Alltså alltså alltså. Du måste äta åt mig med ;) Åter tillbaka till Aix, det var när jag var där som jag kom i kontakt med och pladask föll för salt karamell. Är det franskt? Var det i Paris du kärade ner dig i det? :) Just can't get enough. Salted caramel..skulle inte skrivit om det så mycket för nu tusan blev jag sugen, heh.

    Kram på dig och fortsätt vara fantastisk!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså, Majs... Dina kommentarer: <333333 HAR INTE ENS ORD!

      OCH SÅ GOALS. Allt med denna dag var goals! På riktigt alltså. HAHA, nej, jag har faktiskt aldrig blivit trött på baguetter... Hur kan man bli det?? (Sedan finns det ju massa annat bröd att äta här också, bagerierna har ju mängder med brödsorter!).

      Ja. Min Emil <3

      Salt karamell. Ha-Le-Lu-Jah. Håller med dig till hundra procent. Saltad karamell kommer egentligen från Bretagne, som är en fransk provins, ja! Speciellt crêpes med saltad karamell är därifrån. Det är sedan jag började äta det här, plus i Nyköping med Linnéa (som är tokig i det!) som jag började gilla det. Men det är som en drog. till slut är man hooked.

      Stor kram, och jag tycker så mycket om dig! <3

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)