Lösenord

onsdag, februari 01, 2017

Sista kvällen i Sverige med semmelfika och Emil-avsked

Nu ska ni få höra om igår, mina fina vänner, som var en salig blandning av lyckorus, sorgsenhet, kärlekspirr, förhandssaknad, hångel, melankoli och avskedsångest. Det var nämligen min allra sista dag i Sverige, och såg ut likt följade.

Jag började dagen med att packa iordning allt inför resan dagen därpå. Förvånande nog hade jag dagen innan fått höra att jag blivit uppgraderad, från SAS Go Light till SAS Plus! Det vill mena: tre extra bagage, gratis mat på planet, mer benutrymme, tillgång till loungerna samt priority boarding. Vilken dröm! Därför haffade jag två extra väskor att åka med och checka in.



Snapade ymnigt samt såg på nyaste säsongen av Gilmore Girls medan jag packade. Åh!


Sedan... Sedan hände det som inte fick hända.
För att göra en lång historia kort: Min dator gick inte igång. Min dator, min lilla vita underbara asus, den vägrade fungera. Jag gjorde allt i min makt för att se om det var datorn, batteriet eller laddaren som strulade, men ingenting fungerade. Och jag menades resa utomlands dagen därpå och skriva examensuppsats... Utan dator?! Jag fick panik, kastade på mig kläder och åkte in till stan direkt och spontanköpte en ny (som Emil tipsade om via chatt). För jag kunde ju inte åka till Paris utan dator. Totalkaos.

Jag blev ändå riktigt nöjd och fick en adrenalinkick av det dyra och lyxiga köpet. Ni vet, som en får ibland om en köper en ny och glansig pryl? Lite ytlig köplycka sådär.

Hur som haver. Därefter var det bara några timmar kvar innan Emil skulle komma med tåget från Nyköping. Vi hade nämligen planerat att tillbringa en sista kväll tillsammans innan min resa dagen därpå, och hade mellan 17:20-22:45 att umgås.




Flera aktiviteter stod på agendan. Först ut var en bucket list-punkt som jag velat testa sedan det blev en explosivartad nyhet för 2-3 år sedan. Semmelwrappen från Tössebageriet. Jag for dit precis innan jag skulle möta upp Emil och köpte med mig två stycken!




Sedan mötte jag upp Emil på centralen så fort hans tåg ankommit. Tänka sig, att två dagar kan kännas som en sådan evighet. Att se honom gå mot mig *dressman-style* och sedan ta tag i mig och kyssa mig sådär som får mig helt knäsvag. Jag fylls alltid av vad jag beskriver vara en vitstrålande, varm och explosivartad knottrig känsla som gör mig helt kittlig på insidan.

Vi slog oss ned, beställde varsin kopp te och åt semmelwrappen jag köpt. Premiär!





Vi hånglade och selfie:ade oss. 

Alltså jösses, vad jag var lycklig över att se honom igen. Vi började med att prata igenom våra dagar, jag berättade om datorkaoset och han om sin arbetsdag. Semmelwrappen var god - inte lika god som en vanlig semla, men det var mest för att jag tyckte tunnbrödet kändes lite torrt.. Som obakad pepparkaksdeg, ungefär. Fast ändå god såklart.

Nästa äventyr bestod av att åka buss genom ett kvällssvart Stockholm. Vi hoppade på min favoritlinje och åkte en bra sträcka.






Vi åkte från Norrmalm, genom Västermalm, Södermalm och över Skanstullsbron, svängde tillbaka och åkte genom Södermalm igen och hoppade sedan av i Västermalm pga akut kissnödighet från min sida. Visserligen hade jag druckit två koppar te, men också kissat två gånger innan bussresan?! Helt sjukt så liten blåsa jag har, blir galen.

I alla fall innebar det en promenad tillbaka in mot Stockholms kärna. 


Det var mörkt och kyligt ute, men samtidigt lagom färskt och fräscht för att jag skulle njuta av det. Emil satte på sig sina vantar, men sedan gick vi hand i hand genom hela Västermalm.


Med paus för att stanna och ta bilder, givetvis. 


(detta är bilden han tog i bilden över. *inception-foto*)


Denna vy hade vi medan vi gick över bron mot centralstationen. Stadshuset Tre Kronor i all sin glans.


Vilket betydde att vi inte var långt ifrån vår middagsdestination. Innan avresa föreslog Emil att vi skulle äta en sista gång på Pizza Hut. Vi kom dit vid nio, tog en tokfin bild i deras spegelvägg och slog oss ned.




Middagen var väl det enda som inte som inte blev helt optimalt. Jag drog en onödig kommentar, varpå denna berörde en värdering kring vilken vi har olika erfarenheter, och sedan blev det rätt tung och uppgiven stämning mellan oss ett tag där. Jag hamnade lite i konflikt med tankarna "men Emelie, släpp det bara, det är din sista dag, se till att ha det mysigt nu bara!!" till "men jag är sårad och måste prata igenom det för att kunna gå vidare..."... Känner ni igen det?

I vilket fall som helst talade vi igenom respektives perspektiv av det hela, vilket underlättade för mig. Vi betalade notan och gav den (eventuellt?) nyktert trevliga kyparen (too soon?) i dricks innan vi begav oss mot busstationen där Emil skulle vinkas av klockan 22:45.

... Här kommer den svåraste biten. 
Vi satte oss till en början lite avskilt i centralstationen, där jag hade möjlighet att sitta i hans knä och omfamna honom ordentligt. Jag trodde inte att det skulle kännas så tungt, men när jag grävde in ansiktet i hans axel kände jag bara hur magen knöt sig och helt plötsligt insåg jag att det var på riktigt. Att jag faktiskt skulle flytta dagen därpå. Att jag inte skulle få se honom på en hel månad. Inte titta in i hans ögon, inte kyssa honom, inte pussa honom över ansikte och hals, inte krama om honom, inte kunna beröra honom...

Tårarna började rinna nedför mina kinder. Vanligtvis brukar det kännas lättande att gråta - inte tvärtom. Jag minns inte riktigt hur många gånger jag sade att jag älskade honom och att jag kommer sakna honom, men jag minns när han svarade: "Jag älskar dig så ofantligt sjukt jävla mycket, Emelie". Då förstärktes den där knuten, och jag kramade ännu hårdare för att den skulle kännas mindre.




Sju minuter innan angiven avgång blev vi schasade till rätt gate. Bussen stod redan redo och resterande passagerare hade gått på, men vi stod kvar utanför gate:n och inväntade sista möjliga klockslag. Mitt mobilalarm gick igång för att signalera att det enbart var fem minuter kvar. Vi höll om varandra, tittade in i varandras ögon och hela jag ville bara tvinga honom att stanna och inte gå på bussen. Mobilalarmet ignorerades och plingade på inne i fickan, som en oönskad bakgrundsmelodi till kyssarna. Det slutade ringa av sig själv efter ett tag.

Sedan gick han på bussen, och dagen därpå (idag) skulle mitt flyttlass gå till Paris. Nu börjar långdistansen.

24 kommentarer :

  1. Vilken känslomässigt omtumlande sista dag i svearike du verkar haft. Men samtidigt en fin sådan med mycket socialt umgänge. Att säga 'hejdå' är sinnes tufft men fint o veta att ni träffas "snart" igen. Hoppas resan går lugnt o smidigt ❤ Många kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Helena... Det var verkligen en rundgång av alla känslor denna dag, men mest av allt var det vackert att få träffa Emil... Kram <3

      Radera
  2. Åh Emelie, de senaste styckena lästes med gråten i halsen. Inte bara för du skriver så vackert och målande, utan också för du förmedlar smärtan-glädjen-kärleken som om det vore jag i din situation. Det ska bli oerhört spännande att följa din Paris-epok. Paris, staden full av amour med dess vackra franska språk. Vill bara skicka världens största lycka till kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, Sara... Vad du är fin mot mig. Tack. Jag vet att Paris kommer bli en fas i sig, och att jag kommer älska det - trots att jag också kommer sakna Emil något enormt och tycka det är piss med distans. Kram till dig med! <3

      Radera
  3. Men åh. Gör lite ont i hela mig. Men vad fint ändå att älska någon så mycket så det känns i hela kroppen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja... Det är faktiskt riktigt mäktigt. Har inte tänkt på det i just de termerna, men kärlek är allt bra magiskt...

      Radera
  4. Åh det kändes i hela mig när jag läste inlägget, tycker att du är så modig och stark som åker iväg trots att det känns svårt att säga hejdå. Men så spännande att få läsa mer om Paris!! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Modig och stark?.. Åh.. Vad fint det känns att höra - tack, Julia.. Och oroa er inte, jag ska uppdatera ymnigt!! :')

      Radera
  5. Läste inlägget och satt hela tiden och smyghoppades att Emil skulle avslöja att han fått jobb på en liten parisisk elektronikaffär och följer med. Men nehe...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, fy, vilken härlig kommentar! Otroligt charmigt hur du kopplar samman min blogg med en dokusåpa och ba *ALLT KAN HÄNDA*....!! Tänk om det ändå vore så?

      Radera
  6. Åh, vilken stressig och sen känslomässig dag! Så fint med all kärlek och så svårt med avsked och saknad. På det du skrivit om förut så känns det som att Paris kommer bli bra för dig, trots saknad. En tanke jag brukar lugna mig med när det är som värst är att det alltid går att ändra sina planer om det skulle visa sig vara för svårt på något sätt. Inte för att jag brukar behöva använda det sen, men det hjälper i stunden för att ta det där steget.
    Hoppas resan går/gick bra med nya uppgraderade lyxigheten!
    /Minna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag vet ju det. Det var en riktigt fin dag trots (eller tack vare?) alla känslostormarna... Och du har ju helt rätt - ingenting är definitivt och jag kan alltid bestämma själv över vad jag vill göra med mitt liv. Det är faktiskt lättande att påminna sig om den tanken, även om man inte måste följa den bara "för att". Det ger en lite känsla av kontroll i maktlösheten bara... :)

      Tack, Minna, och stor kram!

      Radera
  7. Svar
    1. Tack Lovi, kramar tillbaka!... :)

      Radera
  8. Åååh vad ni är söta!! Och alltså... Paris - Hur underbart att vara där under våren, helt klart bästa årstiden att vara där! Ska bli kul att följa dig Emelie :) KRAAAM <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, åh, söta du! Själv tycker jag faktiskt hösten slår våren i Paris.... Men men, man ska inte klaga, jag gillar Paris under ALLA årstider. Kram, fina du!!! <3

      Radera
  9. Stort lycka till nu Emelie!!! <3 ser fram emot att få följa ditt äventyr!

    SvaraRadera
  10. Oj, jag har själv varit i liknande situationer o det är så himla himla jobbigt. Jag tycker det är super att du åker iväg till Paris trots det här jobbiga avståndet som skapas mellan er, det är ditt äventyr och du är härlig och modig som vågar! Jag hoppas verkligen att Paris tar emot dig med öppna armar och hjälper dig att torka tårarna något <3
    Det vore kul att få läsa ett inlägg om dina planer för dagarna i Paris nu - kommer du spendera all tid med uppsatsen, eller kommer du varva med jobb på P? Kommer du möta upp någon gammal flamma (som vänner såklart)? Ser även fram emot en guidad tur av din bostad!

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Anna, vilka väl valda och så träffande ord...! <3 Jag vet ju att du har rätt, och att se dig beskriva det på detta sätt gör att det känns lättare.

      Vad kul med önskeinlägg!! Det ska jag absolut se till att knåpa ihop! :D Fast bostaden är exakt densamma som sommaren innan, så en guidad tur i den skolådan tror jag är onödig att göra om... :P Kram!

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)