Lösenord

måndag, februari 06, 2017

Hoppfullt samtal, första crêpen och jakten på ätbart guld

I lördags vaknade jag upp, helt ovetande om att det var helg (har jag någonsin helg? eller har jag alltid helg?). I vilket fall som helst slet jag mig ur sängen och bestämde mig för att väcka mig själv med en kort promenad runt byggnaden. Bokstavligt talat bara ett varv runt byggnaden. Plus, att jag tänkte att de sju trapporna upp igen verkligen skulle få liv i mig.

Lustiga var att på vägen upp igen ramlade jag över min granne Timothée. Han spärrade upp ögonen och sade "Emilie! (för att de kan inte uttala mitt namn) T'es là ?!" (Emelie! Är du här?!) ... Och jag som hade tänkt överraska honom genom att knacka på hans dörr senare under dagen. Men nu stod han där med en stor resväska och tänkte åka till Nancy över helgen till sina farföräldrar. Jag följde honom till tågstationen och sedan gjorde vi bises-hejdå. "À la semaine prochaine, alors!" (Vi ses nästa vecka, då!) hälsade jag, och så for han iväg. Riktigt kul att se honom igen - han har odlat ett skägg så att han ser ut som en ovårdad viking (jag vågade inte säga det till honom men det var så inte hans stil........).

Hur som haver! Väl hemma ringde jag upp Emil på Skype och var med honom när han bakade scones. Jag skrattade så jag kiknade när han fick deg över hela händerna som han inte kunde få bort. Plus att han råkade bränna dem sedan. (Söte han). Sedan kom Marcus förbi honom och de skulle äta, så jag sade hejdå och började transkribera lite på en intervju.




SEDAN... Sedan, ska ni veta! Så fick jag ett telefonsamtal. Ett oerhört hoppfullt, roligt, glatt telefonsamtal som härrör från att jag var ute och delade ut CV:n häromdagen.

Det var från boulangerie Julien som ligger precis gatan bort, som ville att jag skulle komma på en anställningsintervju. Jag blev tokglad, och bokade intervjun direkt dagen efter klockan 10 på morgonen. Imorgon klockan 10 alltså! (Det är lite attraktivt att ha jobbat på PAUL, säg!).




Jag poserade med ett strålande humör!

Sedan pluggade jag lite till innan jag tog mig ut och skulle äta crêpes med Loïc! Vi skulle egentligen gjort det dagen innan eftersom det då var Chandeleur (den nationella crêpes-dagen, typ som vår kanelbulledag fast mycket bättre!)... Men jag ombokade ju det. Men nu skulle det bli av, och min årets första nutella-crêpe. Fy fa-an (ursäkta franskan), vad jag har längtat.



Här är jag och världens bästa bagarkompis. Och våra crêpes. 


Alltså älskade, älskade crêpes. Så jag saknat dig. Så jag längtat, trånat, svärmat och suktat efter dig....


Loïc tog en med enbart socker men jag tog en med nutella. Givetvis. Livets goda.


Därefter började vi promenera! Jag hade en föraning om att jag ville gå till norra Paris, men jag hade egentligen ingen direkt destination.



... Som tur är följer Loïc med mig ändå, och småpratar om allt från jobb på PAUL, kärleksbekymmer, vänskap och framtida planer. Vi pratar också mycket om min födelsedag som är på tisdag, och som vi ska fira med en finmiddag hemma hos honom. Då minsann gav han oss ett uppdrag - för han insåg att han behövde köpa ätbart guld till min tårta! Så vi började gå till nordöstra Paris, där vi visste att det fanns en butik som sålde just detta.




... Jag måste inflika att under denna promenad så framgick det att det på min födelsedag (som är en middag för cirka 8 personer) så kommer Loïc och Orlane ha förberett förrätt (små bruschettas, minipizzor och andra snittar), huvudrätt (tartiflette) och två efterrätter (en är äppelpaj som Orlane gör, men Loïcs dessert - som tydligen ska innehålla guld - är hemlig).

Efter att ha gått i lite mer än två timmar (Loïc pustade och stönade men jag var allt på superglatt promenadhumör!) kom vi fram och Loïc hittade sitt (mitt?) ätbara guld. 



Vid det här laget hade vi kommit såhär långt:



Jag ville egentligen gå tillbaka också, men Loïc hindrade mig. Detta på grund av att för att solen nu gått ned och det började bli mörkt, och för att han inte kunde följa med. Det kan vara farligt att gå igenom vissa kvarter ensam som en kvinna (tyvärr, orkar inte rage:a över detta mer nu)... och jag var tvungen att inse att han hade rätt. Fastän jag som helst mest gärna hade promenerat hem också.

I alla fall tog vi métron, och jag sade adjö vid min hållplats och traskade hem till mig. Sedan lade jag mig i sängen och vilade ut. Vad hade jag åstadkommit idag? Rent resultatmässigt ingenting, men i sinne en hel del!




Emil hade spelkväll med grabbarna, men det hindrade inte mig från att störa i snapchat. Jag blev mycket ledsen när jag såg att vi inte var snapbästisar mer (gissa vem som råkat ta den platsen? Jo, Linnéa såklart #snapmästarinna°1). Jag ömkade lite.



Han är bäst, min Emil  



Under kvällen så snapade jag (som ni ser), bloggade, chattade och Skype:ade med Emil. Mycket trevlig kväll, och trots att jag egentligen borde gått och lagt mig långt tidigare (pga arbetsintervju morgonen därpå) så somnade jag inte förrän klockan 2. Jaja. Typiskt.

12 kommentarer :

  1. För några år sedan just när den svenska vintern var som kallast, mörkast och mest hopplös skulle min syster åka till Sydafrika med sitt jobb. Jag var jätteavundsjuk och föreställde mig medelhavsklimat och fantastisk natur. Sedan visade det sig att i den staden hon skulle jobba (minns inte vilken, kan ha varit Johannesburg?) var säkerhetsläget så dåligt att varken hon eller hennes kollegor fick vara ute själva (risk för våldtäkt, rån osv). De var i princip instängda på hotellet och sedan kördes de från dörr till dörr till kontoret där de arbetade. Mitt avund dog ganska snabbt. Förstår att du inte orkar uppröras och förstår att det i Sydafrika även är en politisk fråga som handlar om fördelning av resurser i samhället men fy fan ändå. Att det går omkring hederliga människor på en massa ställen i världen och begränsar sig för att inte bli utsatta för våld.

    SvaraRadera
    Svar
    1. MEN FY.. Är det där ens på riktigt??? Herrejösses... Jag trodde inte att det var så allvarligt på ställen? Det känns som att det lurar jävlar i varje hörn där borta, hur kan man ens BO där?

      Radera
  2. wow! grattis till jobbet! :) Hur verkar det?? Tror du att det är mycket annorlunda från PAUL? Vad roligt att följa dig i Paris igen! Kanske ska dit i sommar faktiskt, en sväng. Har aldrig varit där så skulle va himla kul!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Emelie! Jobbet verkar kalas, verkligen! Och annorlunda från PAUL, jo det skulle jag beskriva det som eftersom det är mycket mindre och har ett mindre sortiment... Därför mindre arbetare, men också lite mer personlig stämning.
      Och vad kul..! Kom kom kom! :'D

      Radera
  3. Hahaha, jag brukar vanligtvis inte lägga mig i dina inlägg, men nu måste jag göra ett undantag och försvara min stolthet som "Hobby-bagare" ;) Det var faktiskt p.g.a ÄGGKLOCKAN (som inte var på sammarbetshumör *MutterMutter*) som mina scones blev brända! xD <3 <3 <3

    #SåDetSå #StoltPojkvän #ÄlskarDig #Je t'aime

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, nice try...!! <3 #turattduärsöt

      Radera
  4. Ditt kommande födelsedagskalas låter ju verkligen toppenbra!? Så fantastiskt att andra människor vill lägga ner så mycket tid på att ordna ett kalas för dig, så himla fint och efterlevnadsvärt. Ser framemot att få läsa om det sedan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaaa?! Jag är så spänd och peppad och allting!!! Ska skriva utförligt om det sedan!!

      Radera
  5. Det kan man kalla en skaplig promenad! Men, det är ju gatulivet och byggnaderna som ä r Paris liksom. Låter som om du kan förvänta dig en härlig födelsedag! (Hur tänker du förresten kring alkohol i samband med den?)
    PS! Heja Emil, väl rutet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller - precis som du vet - med dig till 100%, teruko. Paris är verkligen vardagslivet.

      Hur jag tänker kring alkohol? Jo, jag tänker att jag ska smaka/dricka ett glas av det dyra vin som Loïc köpt, och den champagne han fixat till tillfället. Tror däremot inte att jag kommer tycka om smaken av någotdera, men man måste ju prova. Dessutom har de lagt ned sin själ i att hitta ett bra vin och en bra champagne till mig, så då vill jag absolut smaka!

      Ps! Alltid heja Emil <3 <3 <3

      Radera
  6. Emelie, stort GRATTIS på din 25-årsdag! Hoppas att du kommer få en härlig dag i din älsklingsstad och att du kommer ha någon form av kontakt med dina nära och kära så att alla kan gratulera dig! Grattis Emelie! Kram Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Karin, vilken fin gratulation! Stor kram till dig!

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)