Hela dagen duggade det och var molnigt, och det bidrog inte till mitt humör. Jag mötte upp Loïc som även han mådde rätt kasst, och vi tog en timmes promenad i Jardin du Luxembourg och pratade om allt. Han ville bjuda med mig på en middag med jobbet på fredagskvällen, men jag kände att jag helst av allt bara ville ligga hemma i sängen framför Netflix och stänga ute omvärlden.
Vid halv åtta-tiden bestämde jag mig däremot för att ta mig ut på en kvällsrunda. Det tog emot att ta sig ur sängen, men samtidigt vet jag att jag älskar varje sekund så fort jag kommit ut. Och det gjorde jag ju.
... och gick förbi Rue de Buci, där PAUL precis höll på att stänga men resten av Paris just höll på att vakna.
Jag tycker det är så otroligt intressant hur när solen går ned, så börjar människor visa sig på gatorna. Innan dess kan det nästan kännas lite tomt, men så fort mörkret faller på så är det som att staden kommer till liv på riktigt.
Jag gick upp till Seine, skådade speglingarna i floden och den mäktiga fullmånen som plirade på mig från bakom Notre Dame.
Jag blev helt lamslagen. En så otroligt vackert, fantastisk vy. Mina fingrar var helt röda och höll på att frysa sönder, men jag kunde inte hjälpa att ta bilder på vad som såg framför mg.
Paris alltså. Förstår inte hur du gör, efter såhär många år.
Ja, visst har vissa städer liksom en annan personlighet på Kvällen/natten? Vad bra att den platta dagen ändå fick ett fint avslut :)
SvaraRaderaJa, det var rätt fint faktiskt. Tror verkligen att jag behövde det :)
RaderaÅh vad vackert! Det är just det, konsten att ta sig genom det motiga och unna sig det en själv mår allra bäst av. Vilken gåva att du nu har Paris skönhet runtomkring dig och att du mitt i allt slit kan känna både lugn och hopp!
SvaraRaderaJust nu har jag en veckas skidåkning i Andorra som jag siktar på. Det ska få mig att hålla ihop den här veckan med tentamen och allt efter några veckor av influensa, trötthet och nedstämdhet. Dessutom vet jag inte om jag och V kommer någonstans och när jag kommer hem från Andorra hinner vi ses ytterst kort då han åker till Holland med jobb under två månader. Till sist blir det säkert bra!
Ja, jag ska verkligen skatta mig lyckligt lottad - vilket jag gör!.. Har nog lite lättare att ta mig upp ur det svårare än andra iom att jag bor på en så fantastisk plats, som jag dessutom älskar så mycket.
RaderaÅåååh? Är det så? Vad mäktigt! Vilken tur att du har en sådan topp (bokstavligt och bildligt talat) att se fram emot, det förstår jag tröstar...
Oj, vad intressant.. Känner du lite vemod kring det? Eller känns det rätt platt? Eller är du till och med rätt sorgsen? <3
Hehe ja, en riktig topp att se fram emot. Tror jag egentligen är född för att tillbringa all min tid på bergstoppar!
SvaraRaderaHm, du vet, när man dejtat sedan augusti (han har dock varit en månad i Asien och jobbar mycket, så även om vi pratar varje dag hinner vi inte ses allt för ofta), men ändå inte riktigt vet var man har varandra, kanske det inte är rätt? Så en del vemod blandat med sorgsenhet...
Haha, är det så? Är du bergsklättringsgalen, Sara? :')
RaderaNäää.. Så skulle jag inte säga. Många får uppfattningen om att OM det är rätt så kommer det säga PANG och så är man bästa kompisar + världens bästa älskare omedelbums. Det tror jag inte nödvändigtvis stämmer. Ibland växer kärlek fram långsammare än så. Men som du säger, om det finns HINDER emellan som ert föhållande inte "naturligt" tar sig över, då betyder det bara att det kanske inte är värt det - just nu. Och är det rätt senare, då kanske ni odlar fram den där äkta kärleken när tillfälle finns? Men ett förhållande ska man inte forcera fram, då blir det aldrig bra. Det är bara att rida på strömmen och visar det sig att ni vill vara tillsammans, ja, då kommer ni se till att vara det. Annars finns det alltid någon annan som KOMMER bli värt det. Du som är så fantastiskt klok, innerligt vacker och så omtänksam kan sålla mer än kräset bland eventuella partners där ute ;) ;) ;)
Kanske inte klättring, men vandring och skidåkning ligger mig varmt om hjärtat. Särskilt efter att jag bodde mitt i alperna under ett år. Då insåg jag att det fanns en anledning till att jag tävlade med pappa i skidbacken som 8åring, hehe.
RaderaOch tack så jättemycket för dina ord!! Jag är ganska oerfaren och ibland blir jag bara så osäker på om jag gör rätt som bara "go with the flow". Men hittills är jag väldigt glad över vårt förhållande vi har och vi pratar ju om det och växer långsamt tillsammans. Så "to be continue" eller vad man ska säga ;) Tack, tack, tack för dina snälla ord <3
Haha, men se där! Du hamnade verkligen rätt som nounou där, alltså ;)
RaderaJag menar varenda ett - det är precis den bild jag fått av den genom den tid vi varit bloggvänner :') Jag tycker inte alls du ska oroa dig - så länge du gör vad som känns rätt så kommer allt lösa sig i slutändan. Lita på det! :*