Lösenord

söndag, december 04, 2016

Kanske lite mer om dåtida Emelie

Alltså... Era kommentarer, er respons och era ord på mitt föregående inlägg fick mig helt blödig igår. Jag kände mig svag, liten och mjuk men också så otroligt sedd. Så otroligt älskad.

Det finns mycket av mitt innersta som jag delar med mig här, men det finns också en hel del i min bakgrund som jag inte låtit skina igenom i bloggen. På något vis känns det ju som att jag fick en extra knuff, lite extra mod att dela med mig. Skriva av mig. Berätta min historia.

Kanske är det fler än jag som skulle ha nytta av de texterna. Hur jag upplevde att växa upp med en psykiskt sjuk mor, att bli illa behandlad av min fars fru, att bli åsidosatt av min far, att tappa (och återfå!) kontakten med min syster, att fly hemifrån, att slutligen få lägenhet och flytta hemifrån...

Kanske kommer jag i framtiden våga skriva ut någon text då och då, för att bryta av mot de lite muntrare vardagsinläggen med simskolejobb, psykologiplugg, Paris-längtan och förälskelse. Men bara kanske.. Ibland... Eller vad tror ni?



Ps. Kolla grymma soluppgången jag var med om igår. Ds.


18 kommentarer :

  1. Jag tror absolut att många kan ha nytta av dina texter, Emelie. De väcker både igenkänning och eftertanke - åtminstone hos mig - och just därför träffar de en öm punkt lite extra. Kanske även för att ditt sätt att skriva känns om än mer innerligt än vanligt. Jag uppskattar det verkligen. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh.. Tack Emma!!! Vilka komplimanger <3

      Radera
  2. Åh jag vill gärna läsa om dåtida Emelie o din historia.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror det är en stark möjlighet i framtiden! :D

      Radera
  3. Vilken underbar soluppgång återigen! Återigen blir jag så berörd av ditt mod och din inre drivkraft. Du är en av de varmaste och mest genuina person jag känner. Oavsett om du delar med dig mer eller inte, så visar du att livet har dess vackra och underbara sidor, samtidigt som baksidan också kan vara väldigt mörk och dyster. Kram <3

    SvaraRadera
  4. Det var ett väldigt fint men bitvis hjärtskärande inlägg igår. Jag tycker om att ta del av din historia, alla delar av den, även om det ju är smärtsamt att läsa om sådana tider som inte har varit lyckliga. #Emeliesfanclub här liksom :)

    SvaraRadera
  5. Jag vill så himla gärna läsa!!!
    <3 <3 <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Iih, oki! Då ska jag absolut dela med mig mer! :D Önskeinlägg om något specifikt?

      Radera
  6. Om det känns rätt för dig tror jag verkligen att inlägg om "gamla" Emelies liv kan vara till stor tröst för många och till ögonöppnare för andra. Vi vet så lite om våra medmänniskors bakgrund, dömer oftast andra med vårt eget liv som mall. Att skriva är ju dessutom en suverän hjälp till självhjälp för den som skriver. (Har ju ingen blogg, men att skriva älskar jag. Det är bra att sätta ord på saker och ting!) Har haft elever med ätstörningar och även med självskadebeteende och har, lyckligtvis, varit den som upptäckt detta och slagit larm. Allt som kan vara positivt för att underlätta för andra måste ju vara bra, så skriv om du orkar. Du har säkerligen många supporters!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du talar verkligen klokt... Och du har ju helt rätt i det du skriver, skrivande är en enorn ventil för många känsloströmmar.
      Vad mäktigt att behöva vara den som upptäcker och hjälper dessa som hamnat i destruktiva banor. Det är verkligen en tokviktig sak, och där har du tveklöst hjälpt till ENORMT, wow..

      Radera
  7. Jag skulle älska att läsa mer om din historia, om du orkar och vill skriva såklart! Tänker att vår historia formar oss, hur jävligt det än har varit! Jag tycker det märks på sättet du skriver att du har bearbetat mycket redan och därför upplever inte jag som läsare att det triggar eller drar ner mig i gamla tankemönster. Men lyssna på dig själv och din egen gräns, vi vill ju läsa allt du skriver! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aw, vad snällt du skriver! Det är viktigt för mig att ingenting jag skriver får någon annan att må dåligt, för då är det definitivt inte värt det... Vad bra att du ger mig lite perspektiv! Jag gillar att ni vill läsa! <3

      Radera
  8. Märker att jag ofta tänker skriva en kommentar och så kommer något emellan. Men måste ju också skriva och säga att jag tycker det är starkt av dig om du orkar dela med dig och att jag, liksom alla andra, i så fall gärna läser. Jag upplever det som att du mår bra idag och bearbetat allting (kan tänka mig att gå pskologprogrammet kan ha gett dig en del aha-upplevelser kanske och att du känt igen dig i olika stadier eller vad det kan kallas?). Men vad som har hänt har ju, som alexandra skriver ovan, helt klart format dig till den personen du är idag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anna Maja, för att du skriver ändå. Jag är glad att höra din åsikt - den är viktig för mig. Psykologprogrammet har definitivt hjälpt, och det är jag så tacksam för (även om det mesta av arbetet gjordes innan jag började på programmet).. Tack, och ha en fin vecka!

      Radera
  9. Om du upplever att det ger dig något positivt att skriva av dig och om du känner dig trygg med de människor som läser din blogg så skulle det vara en stor privilegium för mig som läsare att få känna dåtida Emelie. Jag tror att det ger en stor hopp och tröst för de som kanske är i en sämre plats i livet och ser att det KAN bli bättre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag litar på er, fullt och fast! Ni är så stöttande, trogna och generösa... Jag tror absolut jag ska börja dela med mig mer, när lusten och inspirationen faller på... :)

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)