Lösenord

lördag, december 03, 2016

Min tid på SCÄ

För ett tag sedan fick jag en förfrågan huruvida jag kunde skriva lite om mina tidigare erfarenheter, upplevelser och tankar kring den tid då jag hade det mindre lätt i livet... Och egentligen har jag försökt glömma detta, lägga detta bakom mig, nästan förneka det i all skamsenhet (lite så som en gör direkt efter en blivit friskförklarad)... Men i och med att det gått ett flertal år nu, och jag utvecklat en starkare acceptans till det, så känner jag mig alltmer bekväm med att dela med mig. Om tiden då jag hade en ätstörning.

Jag kan börja med att säga att jag var ett lätt knubbigt barn. Åtminstone jämfört med min syster, och jag tyckte väldigt illa om mig själv på den tiden. Mestadels var det för att min mor ofta påpekade det, kritiserade mig (direkt och indirekt) och satte ett starkt värde i vikt och utseende. Inte för att hon var en elak person eller en dålig mamma - nej, men hon tacklades själv med en borderline personlighetsstörning som ibland gjorde att hon hade svårt att välja rätt beteende kring sina barn. Hon hade det mycket, mycket tufft genom hela sin livstid.


Jag och min syster *ba GULLE oss*

Min mor begick självmord när jag var 15 år gammal, och det var i samma veva som jag långsamt började växa på längden och naturligt närma mig normalvikt. Fler runt om mig började påpeka hur "snygg" och "smal" jag började bli när jag tappade några kilon, och allt jag kunde tänka var: "tänk om mamma såg mig nu. då hade hon tyckt att jag var fin. då hade hon älskat mig".

Detta var egentligen ingenting som påverkade mitt beteende något nämnvärt, men det förklarar en bakgrund till hur jag i mitt liv behövt förhålla mig till tankar om vikt.

Allt började egentligen när jag var i 16-17-årsåldern. Min far hade flyttat ihop med sin nya fru, och vi kom inte alls överens. Hon tyckte jag var gapig och arrogant, och jag tyckte hon var stram och satte onödiga regler. Det hela eskalerade när hon en dag bad min far att säga åt mig att börja äta middag på mitt rum, istället för ute i köket med dem. Min far sade åt mig snällt att några dagar stiga åt sidan, och äta min mat för mig själv i mitt rum. Han sade "snälla" och "för min skull", så som många gånger förr, och ville så gärna undvika bråk. Och jag älskade min far, så jag accepterade.




Jag satt på mitt rum och åt middag själv i en vecka, och sedan började saker spåra ut ännu mer. Efter ett tag började jag laga min eget mat, för jag var ju ändå tvungen att äta själv. Helt plötsligt var jag inte välkommen i köket mellan klockan 17-19, för då skulle deras mat tillagas, ätas och diskas. Men innan och efter kunde jag vara i köket om jag ville - då var de ändå inte där.

Middagarna som till en början var tappra försök med makaroner och köttbullar blev till mackor, som blev till enbart grönsaker, som blev till knappt någonting alls. Jag ville inte, orkade inte, hade ingen lust att varken laga eller äta min mat själv. Jag kände mig utputtad från familjen. Jag fick inte vara med.

Jag började gå ned i vikt. I början till min förtjusning ("åh vad mamma hade älskat mig nu!"), vidare till min oro ("men oj, nu börjar jag bli lite väl smal") till min rädsla ("okej, nu är det dags att börja äta ordentligt igen, jag börjar se lite äcklig ut..") till min skräck ("shit, jag kan inte börja äta igen, ångesten gör för ont?!").




Jag gick till min far och bad om hjälp. Jag sade att jag hade problem. Att jag inte kunde äta. Att jag säkert hade bulimi (det hade jag inte, men jag visste ingenting om ätstörningar och jag förstod mig inte på mig själv) och att jag fick ångest när jag åt.

Pappa tog mig till BUP, där det enda jag gjorde i ett år var att prata om min mamma. Min vikt var relativt stabil, men alldeles för låg. Jag blev remitterad till SCÄ, och där blev det allvar. Där fick jag träffa en överläkare som vägde mig, gav mig ett matschema och sade åt mig att jag inte längre fick vara med i idrotten på gymnasiet. Jag fick inte heller jobba som simlärare, som jag älskade så mycket.

Helt plötsligt såg jag mitt liv falla sönder framför mina ögon. Jag skulle aldrig kunna hålla kvar i mina alla MVG:n nu när jag inte fick delta i idrotten. Hur skulle jag då komma in på psykologprogrammet? Jag fick inte längre göra en av de få sakerna som jag nu tyckte om - att jobba som siminstruktör med alla barnen. Jag kunde inte heller tjäna pengar. Hur skulle jag då kunna flytta hemifrån, och lämna det helvete jag bodde i?

Jag såg mig själv i spegeln - mina revben, nyckelben, höftben och jag äcklades. Och jag skämdes. Jag var så mager, så ful, så förstörd. Jag ville inte se ut såhär. Jag ville aldrig att det skulle bli såhär.

Allt jag ville var att komma därifrån. Bli frisk. Gå upp i vikt. Jobba. Varför var det så jävla svårt?


Jag insåg att ingen kunde rädda mig mer än jag själv, och det var då kampen började på riktigt. Och för att göra en lång historia kort.. (med upp-och-ner-gångar som alla rehabiliteringar innebär, det här hade jag kunnat skriva en roman om). Jag började laga och äta mer mat. Jag började tvinga i mig mina måltider, äta genom gråt, genom ångest, genom skrik och genom bedövande, ringande smärta. Och jag insåg... Att för varje måltid.. Så gjorde det lite-lite-lite mindre ont. Bara lite-lite-lite mindre ont som hjälpte mig ta ett steg till. 

Varannan månad var jag på en timmes samtal med överläkare. Då vägde hon mig och modifierade matschemat med mig, sedan sade vi adjö och jag fick hem och fortsatte äta på mitt rum. Det var inget mer än så.

Jag träffade Lovi på ett psykoedukationsmöte på SCÄ. Vi började fika kladdkaka, flera gånger i veckan. Vi utmanade varandra. Vi pushade varandra. Vi tävlade om vem som kunde pressa sig själv längst, bli frisk snabbare, vara den bästa versionen av sig själv. Det var ovärderligt. På så vis räddade Lovi mig.




Jag gick upp i vikt, stadigt och systematiskt. Jag blev normalviktig. Jag fick tillbaka mitt jobb. Jag blev friskförklarad. Jag sade adjö till SCÄ. För alltid.

Sedan fick jag en lägenhet. Jag flyttade ut med min dåvarande, första pojkvän. Och då började jag bli, på riktigt, en lycklig person.


Jag ba "hur hittar jag en LYCKLIG bild?" MED DONUTS SÅKLART.

65 kommentarer :

  1. Jag blir berörd utan ord. Du vet ju om att jag följt dig under många år och det började ju när du var mitt uppe i din kamp (och jag i min). Men mest berörd är jag över din bakgrund och för ovanligheten är jag tom på ord. Jag vill mest säga att din egenpower är något enormt och enastående. Också vill jag ge dig en stor bamsekram och beundra ditt mod att dela med dig. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att höra det av dig betyder verkligen! Jag vet ju själv att du vet hur du är, och att du tacklats med samma negativa tankar och beteenden... Min bakgrund kan man tala mycket, mycket om (det där är mest en liten bråkdel), men jag hoppas ni ändå fick en liten klarare bild av mig.
      Tack, Sara, för dina ord, ditt stöd, allt!<3

      Radera
  2. Tack för du delar med dig Emelie! Så fint skrivet, men blir också ledsen när jag läser detta, då jag själv gått igenom en ätstörning och den utvecklades lika lömskt den - helt plötsligt var jag fast i en ångest kring mat - något jag aldrig upplevt. Växte upp med noll kunskap om ex kcal och tänkte aldrig på vad jag åt, jag skulle ju inte vara den som fick en ätstörning eller blev "såhär smal"! Idag är jag så tacksam att jag inte är kvar i det mörka, det är därför så berörande på något sätt att läsa andras berättelser, även om det är sorgligt, så är det en sån glädje i att kunna jämföra hur en mår idag med "då". Massa massa kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Jasmin, och tack... Visst är det läskigt hur en bara har lurat sig in i en situation som en inte alls vill vara i? Jag kunde inte alls identifiera mig med diagnosen anorexia nervosa - det var bara inte jag?!
      Och du har helt rätt i att en av glädjeämnena är verkligen att inse hur långt vi tagit oss, och få perspektiv på hur dåligt en ändå kan må, på grund av något så skrattretande trivialt som att äta... Stora kramar, min vän! <3

      Radera
  3. Åh, Emelie! Jag blir som Sara ovan otroligt berörd av din bakgrund och känner mig också tom på ord. Det här kan vara det starkaste inlägget du har skrivit; jag känner verkligen med dig i varje rad. Du är helt fantastisk och jag önskar dig verkligen allt gott i tillvaron. Stor, stor kram! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wow, tack...! Jag vet inte vad jag ska säga? Blir själv helt rörd av din kommentar.. Största kram till dig! <3

      Radera
  4. Det är både sorgligt och hoppfullt att läsa din berättelse! Jag känner igen mig i ångesten kring mat och ätande och att folk började uppmärksamma mig först när jag gick ner i vikt. Jag trodde att mitt värde som människa var kopplat till hur mycket jag vägde, men för mig gav undvikande av viss mat, ett lågt kaloriintag och överdriven träning framförallt en sån otrolig känsla av kontroll! Det var först när jag fick hjälp med att hitta källan till mitt kontrollbehov som jag upplevde att min ångest kring mat och träningen lättade.

    Upplever du att folk i din omgivning kommenterar vad du äter/mängd mat etc och isf kan det trigga igång "gamla minnen" och din ångest?

    Tack för att du delade med dig av din berättelse Emelie! Önskar dig en härlig helg med sånt som gör dig glad! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fina Fanny, jag känner också så väl igen mig i vad du skriver... Det är så läskigt hur det kan kännas så starkt, att få en att bete sig på ett så mänskligt avvikande sätt.

      Jag är än idag, absolut!, känslig för andras kommentarer kring mitt ätande. När folk säger att jag äter "för lite" så får jag en intern panikkänsla, och när folk säger jatt jag äter för mycket så blir jag ofta arg. (likt "ingen har fan rätt att säga till mig vad jag får och inte får äta!!! de har ingen aning om min historia!"). Ångest får jag inte längre, men visst får jag förnimmelser och gamla minnen. TACK OCH LOV är det så pass svagt att jag kan hantera det, distansera mig från dem och se dem som just det - gamla minnen, och ingenting mer.

      Trevlig helg, Fanny, och tack för dina ord! <3

      Radera
  5. Wow. Så starkt av dig. Finner inte ord!!!!

    SvaraRadera
  6. Jag finner knappt några ord... Jag blir så galet berör över din berättelse och att du vill dela med dig av denna ytterst "privata" och starka historia/bakgrund. Jag har som sagt följt dig sedan din resa började. Det är helt fantastiskt och ett privilegium att ha fått följa dig till den person du är idag. Ditt värde sitter inte i triviala saker som mat eller utseende. Ditt värde sitter i den person som just du är, i ditt jag. Jag vill skicka den största cyberkramen som någonsin har skickats! All kärlek till dig! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, fina fina Cecilia! Vad din kommentar gör mig varm i hela kroppen.. Tack!! Jag är så glad att du hängt med hela vägen, att du fått ta del av så stor bit av mig, att du behandlar det med så stor respekt och ömhet.. <3 All kärlek tillbaka, du förtjänar minst lika stor kram för den fina personen du visar mig att du är med dina ord! <3

      Radera
  7. Detta var verkligen rörande att läsa! Jag har ju följt dig sedan du kämpade som mest med att bli frisk (Fåtöljen-fikorna med Lovi, alla Ben&Jerrys glassar du tog dig igenom och inspirerade med). Att få läsa historien bakom allt, hur hemskt du hade, gör ont samtidigt som det får mig att bli ännu mer imponerad av dig som person! Vilken styrka! Jag känner även igen mig väldigt mycket då jag var sjuk samtidigt som du och har flera år tillbaka som frisk och känner också det där "vem var den personen?" inte kan väl det ha varit jag? De där tankarna och känslorna när man känner som du beskriver "jag börjar nog bli för smal", "jag kan inte börja äta normalt igen för att det gör för ont" "hjälp vad händer med min kropp?"...Skräck, oro, rädsla... Usch vad dåligt en mådde och vilket helvete det var att blir frisk. Det fick en klart att uppskatta allt det lilla i livet som gör en så glad! Tack för att du delar med dig <3 // Sandraemelie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du har varit med ett bra tag, Sandra! Och vad generad jag blir över att du blir rörd.. Men samtidigt glad, att jag kan bringa lite förståelse och förmedla en känsla.. Visst är det en främmande tanke att ha varit anorektisk? Helt vansinnigt.. Tack för att du skrev, jag känner verkligen med dig i varje ord.. Stor kram! <3

      Radera
  8. Oj! Tack för att du delar med dig av detta. Känner du någonsin av spår av sjukdomen idag?
    Detta är kanske för personligt, men jag undrar om du har "förlåtit" din pappa för att han blev så pass påverkad av sin nya fru att han lät dig bli behandlad så? Jag har själv en liknande historia och kämpar verkligen med hur jag ska förhålla mig till pappa och våra minnen ihop. Hans nya familj har jag ingen kontakt med. Kan inte ens föreställa mig hur det blir när jag får barn etc. Vilken roll kommer han spela i deras liv?

    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anna, jag känner inga anmärkningsvärda spår av sjukdomen idag, förutom att jag kan vara lite känslig när andra kommenterar mina matvanor. Jag skrev lite om det i ett svar till en kommentar över: "När folk säger att jag äter "för lite" så får jag en intern panikkänsla, och när folk säger jatt jag äter för mycket så blir jag ofta arg. (likt "ingen har fan rätt att säga till mig vad jag får och inte får äta!!! de har ingen aning om min historia!"). Ångest får jag inte längre, men visst får jag förnimmelser och gamla minnen. TACK OCH LOV är det så pass svagt att jag kan hantera det, distansera mig från dem och se dem som just det - gamla minnen, och ingenting mer.".

      Och min pappa.. det där är så svårt. På sätt och vi har jag inte det, för jag har djupa sår och jag saknar honom så hemskt mycket. Hur han än försöker kan han inte laga vad han har förstört. Men samtidigt älskar jag honom, och skulle göra i princip vad som helst för honom. Han är den enda som alltid varit där för mig när min mor puttade bort mig.
      Det smärtar mig att höra att du haft en liknande upplevelse. Åh Anna.. <3 Jag känner likadant mot min far... Mina barn kommer aldrig få sätta sin fot i hans hus om hans fru bor där. Aldrig i livet.
      Kram, fina Anna!

      Radera
    2. Jag kom tillbaka hit och läste ditt svar och ditt svar på min kommentar och började storgråta, detta efter att ha gått runt med din text i huvudet hela dagen.
      Jag har verkligen lidit av det jag har gått igenom med pappa och hans nya fru, men alltför ofta har folk viftat bort det som "jaha, ännu en elak styvmamma-historia". Därför var det på något sätt skönt att läsa om någon som har haft en liknande situation, men som allt till trots aldrig kommer ge upp hoppet om sin pappa och kärleken till honom.
      Inlägget och allt det här berörde mig verkligen, detta kommer jag verkligen bära med mig ett tag framöver!
      Kramar!

      Radera
    3. Åh, hjärtat.. <333 Jag känner verkligen med dig, så så så mycket. Att älska någon så mycket, att vilja ha den där kontakten, att bli så sårad av den man älskar så så djupt.. Och man vill bara ha tillbaka honom. Och det ÄR ingen vanlig historia, det GÖR skitont och det är ingenting vi ska förminska. Det är som att förlora en närstående - inte till döden, men till någon annan. Och det känns nästan värre, för det är som att det är hans val.
      Vi FÅR vara sårade över vad som hänt, men vi FÅR också älska honom trots det. Stor kram, min vän! <3

      Radera
  9. Vilken hjärtskärande berättelse! Vad stark du var som klarade bli frisk från din sjukdom! <3 / Karin

    SvaraRadera
  10. Det är så berörande att få läsa om det här, jag som ju inte känner dig men som ändå följt med i ditt liv i så många år att det känns som att du är en vän. Det är som att du precis lade dit de största pusselbitarna som saknats, de där som jag alltid vetat varit där men som känts alldeles för privata för att be om att du ska berätta om. Du är så otroligt stark och har varit det genom alla år, satt höga mål och haft kraften att genomföra så otroligt mycket oavsett motgångar. Enorma kramar till dig!!! //Ebba

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad fint sagt... Jag är glad att jag kunde fylla i luckorna för dig, och att du kanske känner att du fått en bättre bild av mig. Det vill jag! Och tack, tack, och minst lika stora kramar tillbaka, Ebbski <3

      Radera
  11. Även jag har följt dig sedan de tyngre dagarna och du är galet modig som delar med dig. Älskar att läsa dina texter, en ynnest att få ta del av <3

    SvaraRadera
  12. Vilken hjärtskärande historia. Sorgligt och inspirerande på samma gång, vilken kämpe du är!

    SvaraRadera
  13. Emelie, Emelie... Nu fick du mig nästan att börja gråta. Viket levnadsöde du beskriver, så sorgligt och så upprörande också. Har ju anat lite om din bakgrund, men den här berättelsen om din historia var ändå såå berörande. Skulle vilja ge dig största kramen, stackars liten! (Även om du är snillenas snille, detta får ju inte bli för sorgligt...)
    Jag är ju själv "en bonusmamma" till B:s båda döttrar sedan de var 12 och 13 år och att vinna deras kärlek och förståelse var ju närmast prio ett!(Nu är de drygt 50...)och jag kan inte för mitt liv begripa det du blivit utsatt för. Helt osannolikt! Du är verkligen fantastisk som tagit dig igenom allt detta på det sätt du beskriver. All kärlek och beundran till dig! Kram.
    (Extra plus: allt var otroligt välformulerat dessutom. A/MVG på det! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min kära, kära vän! Tänka sig, att jag kunde beröra dig på det viset? Det visste jag faktiskt inte, men på något sätt värmer det att du faktiskt bryr dig så pass mycket om mig <3 Och jag blir rörd av dina fina ord om mig, jag försöker ta till mig dem så gott jag kan.
      (Ps. YES! Det viktigaste ju!!!!) <3

      Radera
    2. Det är klart jag bryr mig om dig! Började ju följa för Paris, men nu är det dig och Paris. Vi kommer åka dit i juli troligen. Blir kanske en träff i Jardin de Luxembourg igen? :)

      Radera
  14. Det här inlägget går rakt in i magen på mig. Första delen av det gör ont att läsa. Jag önskar att både tonårs-Emelie och hennes mamma hade fått må bättre och vara glada. Men den senare delen av inlägget är härlig. DU räddade dig själv och gjorde dig frisk och lycklig. Du skapade relationer till människor som kunde vara konstruktiva krafter i ditt liv (Lovi, Martin). Du tog ansvar för ditt eget liv och hanterade motgångar så som jag vill hantera dem. Tror du att ätstörningarna att fört något gott med sig för dig? Att de har gjort dig starkare och att du kan använda erfarenheten till något bra?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fredrika.. Jag vet inte vad jag ska säga. Återigen gör din kommentar mig helt mållös, men på ett bra sätt. Du skriver så träffsäkert, talande, relevant och berörande.

      Jag ångrar ingenting med ätstörningen (även fast jag visserligen skäms över att jag lät det gå så långt)... Jag har blivit en otroligt mycket bättre person på grund av den, jag har träffat så många fantastiska personer via den, och jag kommer bli en sjulhelvetes mycket bättre psykolog tack vare den! Jag har en helt annan insikt i vad ångest är, hur man kan hantera det, hur skam/skuld/hopp/förvivlan/uppgivelse/vilja kan verka i kroppen på en och samma gång... Jag ångrar inte mig själv ett dugg! <3

      Radera
  15. Gud, jag blev helt skakig om att läsa början. Lite som Askungen med den elaka styvmodern men istället för att hitta en magisk ge, så gjorde du hela arbetet själv. Jag har alltid varit imponerad av dig, även innan jag fick läsa denna historia. Men nu, wow tjejen! Du är fantastisk

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, wow..! TACK, Elin, vilken kommentar! :')

      Radera
  16. Åh Emelie vad mycket man inte har någon aning om. Tack för att du berättar och som så många andra skriver - nu blir jag så himla mycket mer imponerad över din styrka och ditt mod. Kraaam

    SvaraRadera
  17. Fina Emelie, din historia går går verkligen rakt in i hjärtat. Jag sitter med tårar i ögonen när jag läser det du skriver. Jag kan "tyvärr" relatera till vissa saker. Min mamma fick schizofreni när jag var åtta år...och det har satt sina spår. Jag hade det tufft under uppväxten och mitt sätt att hantera det var att "spela duktiga flickan". Bli bäst helt enkelt, med bra betyg etc.

    Idag har jag som du sett till att umgås med personer som mår bra, har en fantastisk sambo etc. Så har det inte alltid sett ut.

    Varmaste kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wow... Jag beklagar verkligen - du kan inte ha haft det lätt. Schizofreni är en så lömsk och oförutsägbar diagnos också, och att behöva leva med det i en förälder... Det måste varit, ursäkta franskan, helvetiskt läskigt..! Att inte veta vad ens förälder gör eller varför denne beter sig på ett visst sätt..

      Du och jag hade visst samma strategi... Och det verkade ju ändå gå bra, i slutändan. Tack och lov för oss. Stor kram, du är så JÄVLA BRA, Charlotte! <3

      Radera
  18. Jag hade ingen aning om detta, usch vad tungt. Verkligen glad att du mår bättre nu. Kram!
    Saga

    SvaraRadera
  19. Åhh gud vad jag blir berörd av din berättelse då jag själv tacklats med anorexia, men är frisk idag. Dock kan jag fortfarande uppleva tankar så som "bör jag verkligen äta det där" eller "har jag gått upp i vikt kanske", men detta är bara tankar som jag väljer att inte agera utifrån. Beundras verkligen av att du vågar öppna upp dig om din erfarenhet med anorexia då jag själv aldrig vågade berätta för någon om de tankar jag tampades med, utan lyckades på något sätt ta mig ur det helvetet på egen hand. Men önskar idag att mina föräldrar agerade när jag inte kunde när de såg mig tyna bort och förvandlas till ett livs levande skelett. Detta som du gör är så oerhört viktigt, att våga berätta och få bort den tabun som finns kring ätstörningar.

    Tusen kramar till dig Emelie!<3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wow... Vilken grej?? Att du klarade det, det är så... otroligt starkt. Jag förstår vad du menar att du förtjänat att något sett dig, för det gjorde du verkligen. Men inser du vilken inre styrka du har i dig, Marina? Världens största kramar, och jag är glad att du nu kan kontrollera ditt beteende och inte uppleva samma fysiska nedbrytning! <33

      Radera
  20. Jag blir så berörd av din historia. Jag har själv haft ätstörningar och kämpat med det så länge, så jag vet verkligen vad du gått igenom när det gäller det. Jag blir så glad av att läsa att du mår bättre, att du tog dig igenom det. Även fast du säkert, precis som jag, fortfarande får jobbiga tankar ibland som man måste kämpa igenom.
    Du är så, så stark som tagit dig igenom en sådan uppväxt och hållit kvar vid dina fina, mänskliga och jordnära personlighet. Det är så lätt att tappa något under flera års psykisk ohälsa. Så mycket respekt och kärlek från mig <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas också du hittat en plats i livet där kampen minskat, eller blivit hanterbar.. Du är minst lika stark, kan jag tänka, fastän jag inte vet din bakgrund så vet jag att en sjukdom alltid kräver styrka att hantera. Stora, stora kramar, Bea <3

      Radera
  21. Åh, Emelie.. Det här minns jag ju så väl. :( Jag visste dock inte om bakgrunden till det hela, och oh vad ont i magen jag fick.. Jag är så genuint glad för din skull, att du hade kraft att kämpa så hårt och ta dig ur det! Du och Lovi verkar ha varit ett så fantastiskt stöd för varandra, era kladdkaksfikor var ju standard och gav även mig mod och energi att våga utmana! :)
    Du är fantastisk, vilken krigare du är!! Eller det är vi väl båda, som lyckats bli friskförklarade :) Tänk, vilken skillnad jämfört med några år sedan när vi båda var sjuka, vad långt vi har kommit..!
    Kram Emelie, du är modig som berättar det här! Massor med kramar, Emma <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var ju i dessa sammanhang vi träffades. WOW, vad saker hänt... Jag är så glad att jag fått kontakt med dig, Lovi och många andra genom ätstörningen, för jag har växt så mycket i mgi själv. Jag är så stolt över oss, över dig, över mig och allt vi tagit oss för. Vi är grymma!!!
      Världens gosigaste kram, min fina vän <333

      Radera
  22. Jag kan inte annat än hålla med Emma! Jag minns denna tiden och hur vi var flera som kämpade samtidigt mot ett friskt liv. Jag kände mig aldrig ensam i kampen. Blir rörd när jag läser om din bakgrund och blir än mer stolt över att du tog dig igenom detta <3 fyförfan (rentutsagt) vad vi är bra!!!! En jävla massa kramar <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. ELLER HUR!!! Tänk att vi klarade det! (och tänk så sorgligt att det finns människor som vi bloggade med som fortfarande är kvar på samma plats, och som inte har tagit sig ett enda dyft??).. KRAMATTACK! <3

      Radera
  23. Vilken otroligt stark historia att läsa, och så fint skrivet. Är så glad för att du med mod och styrka tagit dig igenom det, och idag kan säga att du blivit en lycklig person <3 Blev alldeles rörd av att läsa det, all kärlek till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh... Tack, och all kärlek tillbaka till dig, Louise! <3

      Radera
  24. Alltså, wow. Din historia är så gripande och santidigt hjärtskärande, Emelie. Du är så fantastisk som tagit dig så himla långt. För glöm inte det - det är DU som gjort allting du har idag möjligt. Du är ett levande exempel på att det går att skapa sin egen lycka.
    Keep on celebrating att du är hur grym som helst! Punch fear in the face när det behövs och fortsätt vara ditt fantastiska jag!
    Bamsekram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Majsis <3333 Världens varmaste kram till dig!

      Radera
  25. Gud va du är stark Emelie! Precis som flera andra här har jag följt dig sen du kämpade mot Anorexin och allt vad det innebar. Det gör ont att läsa hur fruktansvärt du har haft det under din uppväxt, ingen ska behöva bli behandlad så! Att du ändå är där du är i dag och verkar vara en lycklig person gör mig djupt imponerad. Fantastisk är vad du är och att du haft kraften att själv bära dig genom allt det svåra.

    Massa kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, Caroline! Tack för din kommentar, jag blir så rörd.... Ta hand om dig massor, och stora kramar! <3

      Radera
  26. Förlåt att jag kommenterar först nu, men jag har haft en jobbig vecka och inte haft tid att läsa din blogg.
    Det är otroligt stakt och modigt att du berättar om din uppväxt med din mamma, din pappa, din styvmor och dina ätstörningar.
    Det är fascinerande och otroligt skrämmande hur mat är förkopplad med sociala sammangang och hur dåligt det ibland kan gå när man äter ensam.
    Den historia som du beskriver är väldigt lik min pojkväns - hans mamma är precis som din styvmor - tycker att han är jobbig, arrogant, tycker för många saker och borde äta själv i hans rum. Vilket han gör ibland, men ofta äter han inte för att han känner ingen hunger.
    Det som glädjer mig är att han äter när det är jag som lagar mat. Som också enligt mig visar det sociala - det smakar godare om man vet att maten man äter är tillagad av en person som bryr sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Urszula, det är absolut ingen fara! Jag förstår att du har ett liv att leva utanför bloggen också, givetvis.. Men det smärtar mig att höra om att du haft en dålig vecka... Vad har hänt?

      Wow, din historia är så träffsäker.. Det är hemskt vad din pojkvän går igenom... Tack och lov att han har dig! Klarar du av att stötta honom tillräckligt? Hur mår du i allt detta? Mat är en så social grej, och precis som du säger - har någon som bryr sig om lagat den, så äter man med en helt annan glädje.

      Radera
    2. Vad snällt att du frågar :) Det har inte hänt något stort, utan det var jobbigt för att jag skulle hinna med många grejer och det blev väldigt stressigt.
      Just nu känner jag att jag klarar av att stötta honom och mår bra ( han mår ganska bra nu, trots att han fortfarande har ganska problematisk förhållande till mat), men det har varit väldigt tufft under visa perioder.

      Radera
    3. Usch, låter väldigt hetsigt i vilket fall. Sådant kan göra vem som helst lite ur balans.. :/
      Vad bra att det ändå verkar gå rätt bra.. <3 Om du behöver vidare stöttning, eller bara någon att skriva med, så finns jag här..!

      Radera
    4. Tack Emelie! Vad glad jag är att jag hittade din blogg :)

      Radera
    5. Åh, den raden gjorde mig så sjukt glad :') Jag är minst lika glad för det, kan jag berätta.

      Radera
  27. Åh, Emelie! Det är hemskt att en människa ska behöva gå genom så mycket hemskt som du har - vilket bara öppnar mina ögon ännu mer för hur otroligt mogen, stark, ansvarsfull och fantastisk du är!! Wow... Blir alldeles mållös!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men åhhhh, vilken jädra komplimang... :'O Söta, fina, underbara Viktoria!

      Radera
  28. Ush vilket gripande inlägg!! :( Verkligen starkt av dig att komma tillbaka och ta för dig av livet! Du verkar som en så positiv och driven person av vad jag läst i bloggen! Tack för lösenordet KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack SJÄLV för att du vill vara med i mitt bloggäng! <3

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)