Jag slängde mig ur sängen, hann inte duscha utan slängde på mig kläderna, hann inte borsta tänderna, hann inte borsta håret, kastar mig ut ur lägenheten och sprintade till tunnelbanan. När jag kommer fram till Slussen står jag och väntar på bussen medan solen håller på att gå upp.
Och det är jätte, jätte, jättevackert. Så vackert att jag nästan kunde uppskatta det, i all panik.
Men på något mirakulöst vis så kom jag dit innan alla kunderna trots min halvtimmes försening - jag öppnade dörren, tände lamporna överallt, satte på kaffet, värmde bastun, plockade fram bullarna...
Det är första gången jag var receptionist på vår egen pool, men jag hade ändå rätt bra koll på hur jag skulle göra (eftersom jag själv är intruktör så har jag sett hur receptionisten jobbar).
Mycket av arbetsuppgifterna har jag även lärt mig från PAUL. Okej, nu kanske att öppna en påse pågens gifflar inte är likvärdigt med att sälja nygräddade baguetter och att paketera nyglaserade pâtisserier, men att hantera en kortmaskin, fixa kaffe, bemöta betalande kunder....
I de luckor där föräldrar och barn inte trillade in genom dörren och erbjöds kaffe och bullar, så stod jag och småbloggade (svarade på era kommentarer <3), åt päron UR EN BAMSESKÅL och drack te, bytte soppåsar, småstädade...
När klockan började närma sig 15, så var det dags för mig att börja städa upp. Spola och skrapa golven, tömma soporna en sista gång, plocka undan och diska alla koppar, dammsuga...
Och dammsugandet... Det är ju en sak i sig. Jag fick plocka fram den här gamla godingen....
En stor, klumpig, gul, robot-liknande dammsugare som jag fick dra efter mig när jag gick. Eftersom jag inte hittade någon skarvsladd så blev jag ytterst frustrerad varje gång jag gick lite för långt, och dammsugarroboten slutade susa när elkontakten tappade greppet om strömbrytaren.
Jag kallade dammsugaren för R2D2 för att den rullade så pliktskyldigt efter mig medan jag drog hårt i dammsugarslangen. I stunder där den inte följde mig som jag ville, då den fastnade bakom ett hörn eller i hörnet av en matta, så drog jag våldsamt i sladden och muttrade irriterat "Kom nu'rå, R2D2..!". Mitt i städandet kom jag av mig lite när en simpappa helt plötsligt vände upp huvudet och sade ".... Sade du just R2D2?".
Ehehe.. Sedan åkte jag hem och pluggade med Christoffer inför examensarbetet, och saknade Emil lite för mycket...
Tack så otroligt för att du bjöd på inlägget om din berättelse av anorexin och tiden på SCÄ. Det betyder så obeskrivligt mycket att du skrev det för min skull och jag känner mig väldigt styrkt i tron på friskhet när du lyckats så fullständigt!
SvaraRaderaDu är alltid inspirerande och klok i allt du skriver och gör då du verkligen lägger ner hjärta och själ i inläggen och allt du tar dig för i livet.
Jag är ledsen för att du behövde gå igenom allt som du genomlidit, men jag är fullständigt övertygad om att det gjort dig till den starka person du är idag.
Tack än en gång och ha en göttig vecka!
Åh, vad glad jag blir, Joppe, över att det gav dig något!! Klart jag lyssnar på er, och jag vill verkligen att detta ska bli en fin och hjälpsam portal, och underhållande och varm och trevlig, givetvis! :)
RaderaTack för dina komplimanger, wow!.. Jag vill verkligen vara en sådan som ger allt, och jag är glad att jag i många fall lyckas, också.. Vidare önskar jag dig all lycka och framgång i din kamp, och jag vill vara här och stötta dig så gott jag kan. För DU KAN.
Ha en bra vecka, Joppe! <3
HAHA, kan se det framför mig när du krigar runt med R2D2!! Kan relatera, har en liknande HEMSK dammsugare på jobbet att dammsuga personallägenheten med.. Förutom att sladden rycks ur hela tiden verkligen skrik-vrålar dammsugaren, låter som om nån skriker för sitt liv! Förväntar mig alltid att nån ska komma och knacka på och undra vad fan som pågår :'(
SvaraRaderaÄLSKAR freudefull jul-dekorationen!! Psykologstudenthumor delux <3 när jag fortfarande gick på psykologprogrammet ordnade vi en tentafest med massa roliga psykologi-pun-skyltar, önskar såå att jag kom ihåg vad vi skrev på dom!
Min förra kommentar blev lite halvstressigt nedskriven (är mitt uppe i tentapanik, kul va?? not..) Men jag vill även bara tillägga att jag tycker det var väldigt fint det du skrev, om Emil, polyamorin och Paris-planerna. Sånt är ju livet; att ibland bara kommer någon som typ slår undan marken under fötterna på en, och det man tidigare sett som självklart kastas omkull. hur du skrev: "... det är att gå på känslan. Våga känna. Våga ta emot vad livet ger en. Våga följa rusen i kroppen. Vara öppen för alla sensationer." Det var så vackert skrivet. Och så sant, något jag också försöker bära med mig och leva efter. Särskilt när man tidigare levt under så strikt kontroll kring allting, så är det så befriande att våga släppa taget lite och följa sensationerna. Du kommer få det SÅÅ kul i Paris i vår!! ♥ Jag känner fortfarande en stark längtan att åka dit igen, svårt att få till det dock, med studier som sällan ger ledigt och fattigt pengakonto! Men om jag och A får möjlighet att åka dit i vår borde vi ses över en croissant, och jag är väldigt nyfiken på PAULS mackor, dom verkar dögoda..
KRAM Emelie! <3 //Emma
ååååh, du vet mitt helvete alltså!! Alltså det där skriande, susande, gälla ljudet... Usch..!!
RaderaÅH, VAD KUL! Jag skulle velat läsa alla de där punsen.. Säker på att du inte kommer på en enda??? :(
Jag tycker du ALLTID skriver så bra kommentarer. Älskar dem. Oroa dig inte, skriv när du kan och vill! :*
Vad fint... Tack.. Jag försöker verkligen att gå på känslan, och jag försöker verkligen att leva utifrån nuet och mitt inre. Det har givit mig så mycket hittills! Och jag vet hur det känns när en VILL resa, men får liksom inte till logistiken eller den ekonomiska biten, Så jobbigt... OCH JA, jag vill ses om ni får till det!!
KRAM, hjärtat! <3
PS. Lycka till med tentan!!!
Bra namn på den där dammsugaren, den är faktiskt lik R2D2! Och bra initiativ att döpa dammsugare överhuvudtaget, det borde man göra oftare. Min syster och hennes kille har en sådan där självgående dammsugare som de har döpt till något töntigt namn jag har glömt nu men jag blir alltid lite full i skratt när man är hemma hos dem och får någon förmaning typ "ställ inte tofflorna där, Ragnar kommer fastna i dem!"
SvaraRaderaHahaha, visst?! Jag tycker saker blir mycket roligare när en ger dem att namn, och därmed en personlighet, och en intention. En kan tänka kring objekt på ett mer levande sätt. Hahaha, och typiskt "Ragnar" att fastna i tofflorna..... x')
RaderaDu har rätt i att man får ett annat förhållande till saker om man ger dem ett namn. En gång såg jag en film (eller läste en bok, jag minns inte riktigt) där huvudpersonen hade tagit det ett steg längre och döpt sina egna bröst till Thelma och Louise. Så långt har jag inte kommit själv än...
SvaraRaderaHAHA! Det gjorde jag en gång med en dåtida pojkvän (JP). Jag lekte att jag döpte mitt ena bröst till Jessica och den andre till Benjamin. Han började, av ren protest, sluta vidröra Benjamin, enbart för att det var ett killnamn. Alltså. Himla-med-ögonen. Orkar inte homofobiska män. (en av anledningarna till att jag och JP aldrig skulle hålla i längden, klarar inte av sådant tjafs).
RaderaHaha, gjorde du?! Sitter på riktigt och fnissar här! Och det ÄR ju som du säger att man direkt får associationer till namn. Jessica och Benjamin låter för mig som två seriösa och ordentliga typer. De gör det de ska och de gör det grundligt, typ. Om mina bröst hade namn skulle det nog mer bli... kanske Berit och Ingegerd? Plirande tanter på ett kafferep liksom. MEN. En stor tumme ner för homofobi, där är jag helt med på din linje. Får ont i magen av homofobi, även om den uttrycks på ett skämtsamt sätt.
SvaraRaderaHahaha, ja, idag hade jag nog inte valt Jessica och Benjamin. Blir lite för stelt, skulle jag säga. Ingegerd gillade jag!! Den var riktigt bra.
RaderaSedan håller jag med dig helt. Homofobi. Helt oacceptabelt och makabert osexigt.