Skolkning för att fika en gigantisk kanelbulle

Tjolahopp! Igår vaknade jag upp, glad i hågen, och gjorde mig i ordning för en heldag i skolan. Nu har vi dessutom börjat med en ny kurs i skolan - tredje fördjupningen av KBT, vilket är en kalasrolig kurs och jag ser så fram emot att plugga den!! Så här såg jag ut när jag poserade stolt i köket.

... Sedan såg jag att jag inte diskat på alldeles för jättelänge, så jag gav mig själv en mental påminnelse att sätta på diskmaskinen när jag kommit hem igen.

... Så tog jag en härlig bussresa till Universitetet. Men där stannade jag inte länge - den första lektionen var en gäspfest som hette duga, och som inte alls hade relevans till KBT-metoder. Jag bestämde mig för att skolka.

Istället tog jag selfies vid busshållplatsen. Vilket inte gick så bra, för jag blev distraherad av löst busshållplatsfolk.

I alla fall. En buss senare hamnar man kring Östermalm, och då tar man en liten promenad dit man ämnar gå.

... Och det här området tyckte jag var så fint! (Väldigt sällan jag fascineras av svenska arkitektur numera, ofta är det Paris byggnader som gör mig helt beundrad..)

... För jag ville till caféet som gör de bästa, och största!, kanelbullarna i hela Stockholm. Café Saturnus. Här kostar kanelbullarna lika mycket som din själ, men efter att ha smakat dem kommer du inte ångra att du sålde den.

 Kunde dessutom plugga lite samtidigt.
Efter två timmar började klockan närma sig föreläsning nummer #2, och klockan 13 satt jag redo i skolan igen.... Skickade dessutom en massa mail, runt till franska universitet och professorer, för att se om det finns möjlighet att göra mitt examensarbete i Paris nästa år (för hur otroligt hade inte det varit?!).

... Skickade en tillbaka-selfie till Maxime. Roligt hur en kommunikation kan bestå av 20% selfies, 20% text och 60% puss-smileys? (Jag trodde aldrig att jag skulle bli personen som skickar - hör och häpna - fyra puss-smileys i en chattruta?).

... Fast vi förstår ju i alla fall vad den andre menar. Och sedan är det tur att smileys inte kan få munsår.

Vid 16-tiden ringde föreläsningsklockan ut oss, och den Psykologiska Insitutionen lyste vackert i eftermiddagsljuset. Jag förberedde mig aningen för min nya klient, som jag skulle träffa dagen därpå (i.e. idag).

Fast sedan var jag vrålhungrig. Sådär vrålhungrig att jag satt och stirrade ut i tomma intet genom hela métro-turen hem, återkommande glömde vad jag tänkte på och fick börja om med tankeprocessen.

Väl hemma blev det hemmagjord pizza på pizzakit. Latmanspizza. Fast ändå god pizza.

.... och lösgodis! Jag hade sådant enormt craving efter choklad (skulle kunna skylla på min jippie-icke-gravid-mens, men jag kan väl lika gärna skylla på min personlighet?).

... Så det blev det. Jag tror det var maten som inverkade på att jag helt plötsligt blev jätte-jätte-trött, och var tvungen att gå till sängs lite efter 21.