På flygbussen finns den också där; känslan. Det är ett tryck i magen som ihärdigt griper tag, samtidigt är det ett svidande i halsgropen och en tyngande vikt i armarna. Ett djupt andetag får känslan i magen att trycka på ännu mer, och det känns nästan ironiskt. Ju mer levande jag är, desto ondare gör det.
Jag känner mig trött men inte sömnig, sorgsen men inte ledsen, överväldigad men ändå tom.
Kommer hem till lägenheten, slänger nycklarna på träbordet, kopplar in alla kontaktuttag, försöker få i mig något att äta. Jag vill så mycket men jag vill helst helst helst av allt vara i Paris. Det är oresonligt. Det är bara en stad. Jag förstår mig faktiskt inte på det.
Jag har förståelse för känslan...
SvaraRadera<333
Radera