Lösenord

lördag, september 17, 2016

Välkommen hem Emelie!

Jag förstår mig själv inte på det. I samma stund som jag går genom gate:n på Arlanda, kvickt pilar fram genom ankomstsalen, zick-zackar mellan turister och svenskar som drar sitt bagage alldeles för långsamt för min del, börjar höra svenskt tal, reagerar förvånat (!) - blir sedan besviken för att insikten faller tyngre om att jag nu inte längre är där jag helst av allt vill vara.

På flygbussen finns den också där; känslan. Det är ett tryck i magen som ihärdigt griper tag, samtidigt är det ett svidande i halsgropen och en tyngande vikt i armarna. Ett djupt andetag får känslan i magen att trycka på ännu mer, och det känns nästan ironiskt. Ju mer levande jag är, desto ondare gör det.

Jag känner mig trött men inte sömnig, sorgsen men inte ledsen, överväldigad men ändå tom.




Kommer hem till lägenheten, slänger nycklarna på träbordet, kopplar in alla kontaktuttag, försöker få i mig något att äta. Jag vill så mycket men jag vill helst helst helst av allt vara i Paris. Det är oresonligt. Det är bara en stad. Jag förstår mig faktiskt inte på det.


2 kommentarer :

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)