Adjö, förälskelsepirr och långpromenad med Loïc

Okej, jag vet att på sista tiden har denna blogg verkat mer som en "Maxime-blogg" än min egen. Men nu är det (tyvärr?) slut på det...

Efter sista kvällen och sista natten följde en sista morgon med Maxime. Efter att vi vaknat upp åt han som vanligt flingor utan mjölk (?!) och vi spelade ännu mer av kortspelet jag aldrig lyckades vinna. Men den här gången blev jag inte grinig, för jag var alldeles för glad över andra saker. Liksom att Maxime och jag ska fortsätta ses, på riktigt-riktigt. 

Vi sade adjö vid busshållplatsen efter några "tu vas me manquer" (du kommer fattas mig) och ett par kyssar för mycket, och sedan påbörjade jag min promenad hemåt. Trots att vi nu inte vet när vi kommer träffas nästa gång, så kände jag mig helt förälskelsepirrig och lycklig i hela själen.

Jag traskade, traskade, traskade, och fotade allt eftersom något fint stal min blick. Jag hade ju hela dagen på mig, eftersom jag är ledig på tisdagar.

Sedan såg jag något fint i en spegel. Det råkade vara jag. PSYCH.

Snart kom jag fram till mina trakter, och magen skrek efter något gott och chokladigt. 

Mmmm, jaaaaa....

Helt chokladkladdig men lyckomätt stannade jag förbi PAUL, gjorde kladdiga bises till mina kollegor och väntade in att bagaren Loïc skulle sluta. Jag tänkte promenera med honom till tågstationen, eftersom den ändå ligger på vägen hem till mig.

... Men när vi väl började promenera så slutade vi inte. Vi bestämde oss helt enkelt bara för att fortsätta gå, och prata.

3 timmar och 35 minuter senare hade vi gått en bra runda, och han släppte av mig hemma hos mig. Vi gjorde bises och sade "à demain!" (vi syns imorgon!), då vi bestämt att vi skulle äta burritos tillsammans.

Så när jag kom hem, efter 6 timmar och 5 minuters promenerade, så räknade jag ut i stort att det var runt 2 mil jag gått denna dag. Inte illa, ändå. Inte illa alls. I alla fall för en kärlekskrank svenska.

Värmen var påtaglig, men eftersom jag var ledig är traditionen att äta på mitt crêperie. Jag kom dit i lagom tid och beställde denna gång en ny galette, med reblochon-ost, potatis, karamelliserad lök och bacon. Samtidigt skrev jag alldeles för många sidor i min dagbok.

Galetten var brottsligt gott, precis som dessert-crêpen.

När jag sedan kom hem efter middagen kändes mina ben döda, och jag spenderade hela kvällen med att skriva detta blogginlägg.
Kan ni tänka er, va.