Lösenord

onsdag, februari 10, 2016

Svar: Att leva i ett polyamoröst samboförhållande

Häromdagen fick jag mig en kommentar med bedjande funderingar därinom,
och jag tycker den är så viktig att jag skulle vilja ta upp den här; med alla er

Såhär skriver Elin:



Hej Elin,

Tack för dina så fina ord, jag blir otroligt glad, och smickrad, att du vill vända dig till mig för mina tankar.

Det du beskriver är en så otrolig delikat, och normmässigt svår sak. Att leva polyamoröst, och speciellt i trios, har verkligen inte ännu blivit socialt accepterat, vilket försvårar en situation där man egentligen skulle vilja kasta allt bakom sig och bara gå på känslor. Men olyckligtvis får vi ännu inte uttrycka våra känslor på det sätt vi vill, utan att bli förminskade, nedvärderade eller (som minst) dömda.

Jag har fått många höjda ögonbryn när jag påtalat min polyamori, och fått väldigt blandade reaktioner. De vanligaste har emellertid varit; "Hon tar inte sina relationer seriöst", "Hon vill bara leka ruset av sig", eller (som min styvmor så snällt yttrade sig) "Emelie, du förstår väl att du anses lösaktig?!". Det är rejält tufft att behöva stå emot fördomarna man har gentemot människor som lever annat än normativt och monogamt, och det krävs en helvetes massa kraft för att försvara sig, och tvingas motbevisa människor som inte nödvändigtvis har ondsint inställda tankar, men oundvikligt fördomsfulla tankar.

Vissa personer har varit riktigt stöttande, säg, min farmor och farfar, min syster och mina vänner. Dessa som redan känner mig sedan innan kan rakt säga "Jag förstår det inte, men jag är glad att du är lycklig!" och det har stärkt mig. För det är väl precis det som vi strävar efter, samhällsmässigt? Inte allmän förståelse, men allmän acceptans.

Nu till ditt specifika fall. Jag själv har stött på liknande konstellationer (men inte varit delaktig i det), och om jag ska vara helt ärlig så ser jag inte så ljust på det. I teorin tycker jag att det är en fantastiskt vacker sak, men i praktiken tror jag det är svårbelevat. Med det menar jag att om dessa två redan är ett par, så har de redan ett väldigt starkt band till varandra. Detta innebär att de antagligen alltid kommer att ha en starkare allians än dig, alltid veta mer om varandra än om dig, och alltid kunna känna sig aningen tryggare tillsammans, än med dig.
Detta kan jag uppleva i nästan alla trio-konstellationer; att det är svårt att kunna hålla en ömsesidig och jämlik relation, som ett ojämnt antal. Nästan alltid är det någon som blir utanför; inte lika delaktig; inte lika inkluderat. För mig skulle det kännas osäkert att ingå i ett polyamoröst förhållande där personerna sedan länge redan varit ett par, eftersom jag ligger närmast till att bli den svaga och exkluderade - den som kanske inte alltid kan alla inside-skämt, som inte har varit med om alla upplevelser, den som kommer in lite "efteråt". I värre fall kan du råka bli en ingångspunkt till att skapa svartsjuka hos en motstående part, eller som ett verktyg att manipulera interaktionen mellan dem två (detta tror jag givetvis inte utförs medvetet och avsiktligt av någon part, utan kan råka bli en oundviklig och omedveten process)...

Jag säger inte att det inte kan bli en underbar upplevelse - jag är mest orolig att det är svårt att vidmakthålla en sådan relation, med en ömsesidig trygghet mellan er alla tre. Jag tror ni skulle kunna ha supertrevligt, superroligt, supermysigt.... Under en tid. Och egentligen... Varför inte testa på, och vara med så länge det känns bra? Och så fort det inte känns bra... Så kan du alltid välja en väg som gör dig lyckligare? Erbjud dina villkor (exempelvis: ligga lågt ett tag, ta det lugnt, inte resa) för att känna efter, och se om de går med på dem. Ni ska trots allt vara tre bekväma i detta förhållande - annars är det inget fullgott sådant.

Detta var mina två cent - jag vet inte, men hoppas, att du fick ut något av det. Stor kram, stort lycka till, och håll mig uppdaterad!


10 kommentarer :

  1. Ja vad kan jag säga mer än att du "pretty much nailed" mina tankar. Så på något sätt sökte jag väl en bekräftelse att mina tankar kring mitt förhållande är berättigade.
    Precis, det är en allmän acceptans man/jag söker, men som du skriver är vi inte där än. Sedan kommer vi till det faktum att de faktiskt levt ihop, länge också, som duo. Tankarna som gnager att jag aldrig kommer få samma starka band mellan dem som de har, samt tanken att den andra tjejen borde bli svartsjuk någongång (även om hon varit den som är mest på nu), kommer aldrig tillåta mig att gå in helhjärtat i detta förhållande. Sedan har jag alltid sett mig som traditionell (sedan om det är mina "riktiga" tankar eller samhällets inpräntade låter jag vara osagt), och kan då aldrig känna att detta är för resten av mitt liv. Dock tror jag att jag ska prova på detta ett litet tag, bara för att. Jag kanske kan anses som lite cynisk eftersom jag har lätt att bryta med människor och har svårt att få starka band, men jag planerar att prata med dem om det här. Vi får se, de kanske vill gå vidare själva då och hitta någon som de ser som en mer permanent familjemedlem. En sak är jag säker på i alla fall, jag måste prata med dem. Kommunikation är verkligen nyckeln här.

    Återigen, tack! Tack för att du tog dig tid och tack för att du gav ett sådant genomtänkt men ändå rationellt svar.

    /Elin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad säger man... Great minds think alike? ;) Nej, men smicker åt sidan:

      Jag håller helt och hållet med dig. Och samtidigt kan det vara tvärtom också - tjejen eller killen kanske börjar favorisera just dig, eftersom de är så vana vid varandras sällskap? Du blir som ett pris och de tävlar om din uppmärksamhet, vilket också kan tänkas bli ett omedvetet (men riktigt obehagligt) interaktionsspel mellan dem två, på det sätt att du blir måltavlan för deras omtanke och förälskelse. Det kanske låter väldigt trevligt, däremot, men kan leda till mycket besvikelse och svartsjuka, det med... Det är som sagt svårt att hitta en ömsesidighet på tre, om två parter redan haft något sedan innan.

      Jag tycker du är stark och cool som provar på! Jag menar, bara för att du har svårt att knyta an betyder inte att du har rätten att ingå i förhållanden, och inga förhållanden (som inte är äktenskap?) har en obligation att hålla för alltid. Allt ska ske i lyckans "nu", anser jag.

      Som du säger - kommunikation är ALLTID nyckeln. Tack för att du skrev till mig, och du, om saker utvecklas/eskalerar i någon riktning, och du har lust.. Dela med dig? <3

      Stor kram!

      Radera
    2. Du har absolut en poäng med att jag kan bli priset de tvälar om. Jag är den nya spännande additionen och jag märker av redan nu att de uppmärksammar mig väldigt mycket. Däremot tror jag detta är tidsbegränsat och de gör så för att de vill att jag ska känna mig välkommen.

      Sedan när det kommer till Lovisas kommentar om att "det är kul ett tag så länge det inte blir allt för seriöst", jag är fel person att använda som exempel när man ska lyfta fram polygami på ett positivt sätt. Med det menar jag att detta är en personlighetsfråga också och jag tror inte att JAG passar i denna typ av förhållande långsiktigt. Dock är jag en sådan som vill prova saker innan jag bestämmer mig att detta var inget för mig. Jag tror absolut att vissa klarar av att leva i dessa relationer med geniun kärlek och respekt för varandra utan att det skapas någon form av psykologiskt spel. Kanske underlättar det om alla går in i relationen samtidigt och skapar en jämnvikt, men jag tror också att vissa kan få en situation liknande min att fungera. Men igen, jag kommer in med en negativ inställning och det skapar en törn direkt. Alltså känner jag att JAG inte ger polygamin som livsstil någon rättvisa, och man ska inte använda min situation som exempel.

      Emelie, kan absolut fortsätta ha kontakt med dig om du är intresserad/nyfiken. Kan känna att det är skönt att ha någon att bolla tankar med som jag vet inte dömer mig negativt <3

      /Elin

      Radera
    3. Jag kan tänka mig att det blir så - du är ju det nya, spännande, ovana och härliga. Men som du säger - ingen förälskelse varar ju för alltid (tyvärr!), men betyder det verkligen att du inte ska njuta av uppmärksamheten nu? Den måste väl ändå vara rätt härlig, även om du vet att det är tidsbundet?

      Elin, nu vet jag inte om jag håller med. Polygami/polyamori som livsstil har ingen representant, och det finns ingen "ideal" polygamist i bemärkelsen att man är hängiven till ett långt, helt liv som polyamorös och inte har tankar på att leva annorlunda. En polyamorist är en polyamorist oavsett om denne är långvarig eller inte, och jag tycker inte man kan kalla någon mer eller mindre sann till konceptet. Du är polyamorist så länge du lever som det, och den rollen avsäger du dig när du inte längre vill leva på det viset. Men du kanske finner trygghet i att inte identifiera dig i det, eftersom det fortfarande känns så främmande för dig? Eller vad tror du? *spekulerar vilt*

      Med det menar jag kanske att jag levt polyamoröst i 1,5 år, och det tar sig snart sitt slut (sedan får vi se hur länge det håller - förhoppningsvis länge!), men det betyder inte att jag är mindre polyamorös för att det inte varade föralltid. :)

      Men att du är en person som vill prova på innan du förkastar, eller åtminstone vara med om alla olika sorters upplevelser (även om du inte tror att de är stabila för dig) är ju en enorm gåva och tillgång! Utnyttja!

      Ja, jättegärna, fortsatt kontakt! Antingen om du vill fortsätta kommentera här, maila (blademelie@gmail.com) eller ha facebook-kontakt. Jag skulle tycka det vore jättetrevligt, intressant och givande.

      Radera
    4. Det är därför jag stannar tillsvidare, för att jag gillar uppmärksamheten. Alla människor har en form av bekräftelse och jag känner verkligen att jag njuter av detta. Kanske narcissistisk av mig, men jag tror egentligen det är mänskligt.

      Jag är försiktig med "stämplar" när det kommer till sexuella läggningar. Jag anser att en människas sexualitet är för komplext för att kunna dela in det i olika kategorier. Vad är sexualitet egentligen? Det är ingenting fysiskt man kan ta på. Man kan inte öppna upp en människa, peka och säga "och här är hens sexualla läggning". Jag har hört för många historier om människor som ansett sig helt straighta och sedan blivit kär i en av samma kön, men även tvärtom. Har en kompis som sett sig som lesbisk hela sitt liv tills hon nyligen (25år) träffade en kille och blev stormförälskad. Det fanns inte ens på hennes världskarta tidigare. Så ja, lite säger jag väl emot mig själv nu eftersom jag tror att ALLA kan förälska sig såhär, men bara vissa kan leva det fullt ut. Men hänger du med hur jag tänker? Igen tror jag det kommer tillbaka till det inlärda beteendet. Man ska leva i tvåsamhet. Tog man bort den barriären skulle världen se annorlunda ut idag i vad som anses "normalt"
      Sedan kan man ställa sig frågan om jag också tänker såhär för det är en trygghet som du nämner? Jag hoppas att det inte är så, för jag tror verkligen att våra känslor kring och om andra personer är mer komplicerat än att säga "jag är polygamist", eller "jag är gay", just för jag fallit för den här människan/människorna.
      För tillfället känner jag att jag inte kan gå in helhjärtat i DENNA relation, men kanske hittar jag ett annat par som känns helt rätt, eller så träffar jag en person och börjar leva i tvåsamhet. Time will tell. Det enda jag vet är att jag inte skulle anse något alternativ en katastrof egentligen, dock är det synd att vissa relationer är mer accepterande än andra. Så länge det är mellan samtyckande vuxna förstår jag inte hur människor orkar engagera sig i andras kärleksliv.

      Väldigt rörigt känner jag nu när jag läser igenom, men tror du förstår min poäng :)

      /Elin

      Radera
    5. Inte alls narcissistiskt av dig, utan som du säger - fullt mänskligt. Känner själv hur underbart det hade varit att bli uppmärksammad och bortskämd av två parter (är ju nästan lite avis!).

      Det är nog klokt av dig att vara försiktig - det borde vi vara mer i större utsträckning.. Däremot kan det vara svårt, ur ett samhällsperspektiv, eftersom klassificering både är mänskligt, men också som en faciliterande faktor för att kunna hantera tillvaron. Men en sexuell läggning, det handlar väl mer om en trygghet att ha koll på vem som "gillar vilka"... Men som du säger - knappast nödvändigt!
      Ibland kan det emellertid också vara bekvämt för en själv att erhålla en identitet som man känner tillhörighet till... Men det har ju i funktion att säkergöra sin tillvaro och "självet", men minskar också flexibiliteten, tyvärr.. Ja, men människan, alltså..!

      Radera
  2. Hej kompis! Nu när jag läste detta fick jag en liten fundering. Du skrev att du ofta får kommentarer om att du inte tar dina relationer seriöst. Såklart kan man lägga in olika betydelser i ordet "seriöst" men att ta sin relation seriöst tolkar jag som att man tycker mycket om en person som man inte vill såra, man kanske ser en framtid med hen och man vill satsa på detta förhållande. Rätta mig om jag har fel, men var det inte av dessa anledningar du gjorde slut med dina andra relationer än din nuvarande? Du ville satsa seriöst på den relationen, och därför kunde du inte vara i de andra förhållandena.

    Lite så tänker jag att du och Elin verkar skriva också. Att det kan vara kul ett tag, men sedan (när det blir seriöst) kanske det märks tydligt att man inte är tillsammans allihopa på samma villkor/med samma historia och då funkar det kanske inte längre. Alltså när det blir seriöst med resor etc samboskap.

    Jag hoppas du förstår att jag helt och fullt accepterar era livsval, även om det känns konstigt att säga. "Jag accepterar dig". Det är väl klart jag gör det, det är underförstått, det är självklarheter. Jag bara blev nyfiken på detta med tanke på hur jag tolkade det. Hoppas du förstår hur jag menar! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Lovi, superintressant fråga!
      Jag ska förklara mig lite närmare: För mig betyder inte "seriöst" att jag vill skaffa barn med personen, leva livet ut eller gifta mig. För mig betyder "seriöst" att jag ser en gravhet i relationen, en signifikans och en meningsfullhet som sträcker sig längre än att bara "ha kul". Det betyder att jag bryr mig om personen något otroligt (eventuellt även älskar), att jag vill vara med personen och anstränger mig i den. Den är alltså seriös för mig - ingenting jag bara kastar över axeln så fort det inte passar. Det är något jag är villig att slåss för, och som jag mår veritabelt dåligt över om någonting går snett.

      Med Lorenzo, till exempel. Jag såg tyvärr aldrig en framtid med honom, på grund av livsval han gjort, på grund av hans situation, hans ambitioner och hans vanor. Däremot finns det ingenting som gjorde att jag inte njöt till 100% när vi väl sågs - vi planerade saker tillsammans, vi gjorde saker, han BETYDER så vansinnigt mycket för mig. När jag beslutade mig för att vi inte finns mer, jag och Lorenzo, så grät jag jättemycket. Det var som vilken separation som helst - den var seriös för mig. Relationen var seriös för mig.

      Jag vill satsa på en framtid med relationen till Christoffer, men det betyder inte att mina andra relationer varit mindre "seriösa". :) Men jag tror du förstår vad jag menar - vi har nog bara lite olika terminologi vad gäller ett "seriöst" förhållande.

      Stort tack för en smart kommentar, och puss pårej! <3

      Radera
  3. Hahahah tror du vet hur jag känner inför din styvmor </3 �� Fin bild du hittade imorse förresten! *ninjalovi*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, min facebook bombar mig med våra kladdkaksminnen, blir så sjukt glad (men också jättenostalgisk!!!) varje gång. Du är så BRAAAA, Lovi!

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)