Lösenord

tisdag, januari 26, 2016

Söndag med pundare och två äppelpajer

Tack, tack, tack så vansinnigt mycket för era genomtänkta, kloka, stöttande och bara genomfina kommentarer på mitt inlägg igår. Jag blir både rörd och imponerad över att se att ni tar er tiden att skriva några ord, och jag har saknat att få se små avtryck av er som läser... Det gjorde mig verkligen så, så glad! (Dessutom verkade Christoffer tycka om att läsa det lika mycket som ni..)

Då tänkte jag berätta om helgens sista dag, som jag tillbringade med kalven min. Söndagen påbörjades med en stor härlig frukost, med Christoffers makalösa bröd, te, yoghurt och müsli, och gårdagens efterblivna gifflar (vi hade mumsat på min nya favoritchoklad och gifflar kvällen innan)...




Det är som vanligt nästan skamligt gott. Och precis allt vad en söndagsmorgon bör ägnas till.

Men redan vid 14-tiden var jag tvungen att sticka iväg - jag hade satt upp mig på jobb i tre timmar under eftermiddagen. Det innebar att jag skulle möta nya simkunder i dörrarna till bassängen, ge ut en gratis badmössa och kryssa av i närvarolistan vilka barn som skulle simma. Här satt jag alltså.




... Det var rätt tråkigt *aka: selfie-time*... (till en början)...




Fast sedan blev det lite mer spännande med en pundare som irrade tokigt omkring och skrämde barnen, och jag ringde polisen, men sedan försvann hon och allt var bra!!!

I alla fall åkte jag hem sedan och påbörjade kvällens söndagsdessert. Det är ett nytt koncept som jag och Christoffer har myntat - att vi ska få vältra oss i en extra lyxig efterrätt på just söndagarna. Denna gång hade jag slagit fast att baka två små äppelpajer.




Jag stekte äpplen i sirap och kanel och gjorde pajdeg.




En blev en mer prålig amerikansk äppelpaj, medan den andre blev en klassisk svensk smulpaj.




*ugnen gör underverk*




Christoffer hade övertygat mig om att vi faktiskt behövde både vaniljsås och vaniljglass till. Det visade sig vara en ypperligt bra idé.




Sedan åt vi upp båda pajerna, låg i matkoma ett tag och såg på serier till dess att vi blev alldeles för trötta.


9 kommentarer :

  1. hej hej!
    jag undrar lite hur du känner kring att använda ord som "pundare" och "efterbliven", speciellt med tanke på ditt framtida yrke. jag brukar ofta tänka att folk använder såna ord för att de helt enkelt inte har kunskap kring ämnet ableism och vilken kategori "pundare" nu hamnar i. men vi kan kanske komma överens om att det är ett ord som alltid används i kränkande syfte, eller iallafall inte i positiv mening? självklart fattar jag (eller hoppas) att du aldrig skulle kalla ex en patient med autism efterbliven, eller en person med drogproblem för pundare på jobbet. men jag undrar helt seriöst hur man ser på den typen av ord på din utbildning. pratar man mycket om vikten av att förstå hur vissa ord kan trigga en patient? eller pratar man om ableism tex öht? som sagt tycker jag att samhället i stort verkar ha problem med att förstå att ord sårar, och att vissa ord är extremt laddade, det är som att folk inte kan utgå från att det finns folk i rummet som ex har funktionsvariationer, eller kanske en släkting med missbruksproblem osv, utan bara utgår från deras egna liv där de orden inte har samma laddning. fast samtidigt fattar de ju mycket väl att orden kan såra eftersom att de används som skällsord. och då tänker jag inte bara på dem ovan utan typ när folk använder b*g, h*ra, n-ordet som skällsord. som sagt, undrar lite hur det ser ut på psykologiutbildningen när det gäller kanske mer specifikt ableism då, för jag vill gärna tro att de människorna som sen går ut på fältet är väl utbildade i ämnet och inte använder sig av retorik som sårar patienten eller får den att känna sig konstig osv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej mb! Min användning av ordet var givetvis inte i någon bemärkelse i syfte att kränka eller förolämpa varken grupper av människor, eller en enskild individ. Ordvalet kom sig nog av den pressade och obehagliga kontexten, i vilken jag inte var i min psykologiska yrkesroll utan högst personlig, och vad jag upplevde i min personliga sfär.
      Jag ber givetvis om ursäkt om detta var något som upprörde dig personligen, och hoppas att du förstår att det har ingenting med mina värderingar angående människovärde att göra, varken professionellt eller privat.
      Tack för att du uppmärksammar mig!

      Radera
    2. hej! förstår förstår. går självklart inte runt och tror att jag är perfekt och aldrig gör fel, men uppskattar verkligen ditt svar och att du förstod min poäng. men undrar fortfarande (pga nyfikenhet) hur det ser ut på psykologiutbildningen. självklart skiljer det sig ändå i slutändan från person till person, för alla tar ju till sig det som förmedlas olika, men undrar verkligen på vilket sätt man pratar om ex ableism. är chockad över de läkare (inte enbart psykologer/osv) jag mött som väldigt ofta kan slänga ur sig något som man sällan har en reaktion på direkt, utan mer känner obehag över efteråt. mycket generaliseringar och så. och hörde senast idag en historia om en tjej som hade varit hos gynekologen och sagt något i stil med "någon som dig måste man vara försiktig med när man undersöker, tillskillnad från de med funktionsnedsättningar för de borde ju inte ha barn ändå haha".. får en känsla av att folk överlag vet så himla, himla lite. och blir så ledsen när man ser funktionsvariationer som hinder/onormalt när det enda hindret egentligen är samhället, man försöker liksom alltid tvinga ner folk i en mall och vill att alla ska vara "normala", och det är så otroligt sårande och skadar personerna så mycket på lång sikt. det finns ju en anledning till varför vissa grupper är mer självmordsbenägna tex, och det är ju pga att man ständigt blir påmind om allt som är "fel".

      Radera
  2. Det gick av någon anledning inte att kommentera på ditt förra inlägg (kan vara min dator som är konstig?) men hursomhelst tänkte jag kommentera här istället!
    Jag är glad för din skull, samtidigt som jag förstår att det rör runt en massa tankar just nu. Men det har märkts så tydligt att du och Christoffer har en väldigt speciell relation och ni har kommit varandra nära så snabbt, på så kort tid. Bara det är värt att uppmärksamma. Ni verkar dessutom passa så oerhört bra tillsammans! Allt detta sägs ju dock av mig som bloggläsare, men jag tycker att du visar din personlighet och ditt liv så pass bra genom bloggen att jag hoppas och tror att min uppfattning ändå är sann till hur ditt liv är även utanför bloggen. :)Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, Bea, jag har saknat dig! Var har dina kommentarer varit?!
      Vad knasigt att du inte kunde kommentera innan - det borde gå bra. I vilket fall löste du problemet bra..!

      Ja... Det har verkligen varit starkt med Christoffer - förvånansvärt och fantastiskt starkt, och snabbt! Vad glad jag blir av alla fina saker du skriver; jag tycker om honom så mycket och vår interaktion tycker jag är så fin.. Kram, min vän! :)

      Radera
    2. Haft så mycket att plugga, haft problem med min pojkvän, mina föräldrar har separerat och min morfar var sjuk. Men nu är allt på rätt köl igen! :) Har lyckats titta in på din blogg då och då ändå, men inte kunnat kommentera. Men nu är jag tillbaka! :D
      Kram kram kram! Blir så glad.

      Radera
    3. Bea, jag beklagar verkligen, för att sorg och stress du har blivit utsatt för. Starkt av dig att dela med dig till mig, och ännu starkare att kämpa dig igenom det. Världens största kram till dig, och skriv (du kan även maila? blademelie@gmail.com) om du behöver prata, om vad som helst. <3

      Radera
    4. Tack så mycket för dina ord, Emelie. Det betyder verkligen mycket för mig att du säger detta!

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)