Paris: Dag 3, Red, Toby och överväldigande promenadbehov

Tredje dagen vaknade man upp såhär; som att man stridit i ett tredje världskrig under natten. Håret stod åt alla håll, ansiktet var uppsvullet och jag var varm som en kamin.

Efter några timmar av slöande så blev det frukostkaos i vanlig ordning.
Jag åt min baguette normalt svenska med ost, skinka och sallad, medan Lorenzo körde french-style med nutella och bananslantar i sin.

Sedan tittade vi på sluttampen av italienska Micke och Molle (där de dessutom heter Red och Toby - alltså, mindfuck:en?!) och mitt i alltihopa somnar Lorenzo igen. Jahaja. Är Disney så sövande för dig, min herre?

Vid 16:30-tiden kommer vi äntligen ut ur lägenheten. Då har solen redan börjat gå ned, och de vackraste färgerna spelar över Champigny.

Samma vackra solnedgång förgyller vår närvaro på Bastille, där vi skulle möta upp en av Lorenzos gamla italienska vänner, och hans respektive.

Vi slår oss ned på uteserveringen till ett litet hörncafé (uteservering den 19 december - är du seriös, livet?) och pratade. Jag snackade franska ikapp med Lorenzos väns flickvän, och de satt och babblade på italienska.

Som förfriskning dracks öl av sällskapet, och te av en nykterist-svenska.

Lorenzo stack kort därefter iväg för att jobba på Grazie, medan jag satt kvar en stund och pratade med hans vänner. Därefter kände jag också att det var dags att ta mig iväg - jag hade överväldigande promenadbehov att tillfredsställa.
(Nu, teruko, kommer det du väntat på!)

Här får ni se hur mina nästkommande tre timmar tillbringades. Jag började gå upp från Bastille till Republique, och sedan ned till Centre Pompidou...

... In mot Châtelet... 

... Fönstershoppade lite *mums*...

... Och i detta hörn stannade jag upp och kramade en lyktstolpe i flera minuter. Jag stod helt stilla, observerade miljön omkring mig, betraktade människorna som passerade mig, lyssnade på franskan som utbyttes mellan parter, hörde hur ett barn skrattade till, kyparen till caféet som tog en beställning från en nykommen äldre herre (han ville ha en espresso) och bara tog in stunden. Det var rätt magiskt.

... Sedan gick jag vidare till Village Saint-Honoré...

... Ned längs Seine och såg hur Eiffeltornet växte framför ögonen på mig...

... Och sedan till Concorde och Champs-Elysées...

Jag hade nämligen ett uppdrag vid julmarknaden som jag och Lorenzo besökt dagen innan, och jag hade ett litet julklappsmakeri på gång. Nuru, Redoy, vänta bara till julafton!

Därefter hade jag så ont i benen att jag knappt orkade gå en meter till. Eller jo, jag orkade visst gå till Auber, och tog sedan RER:n ut till förorten. Lorenzo var givetvis inte hemma, så jag tog tiden att vila ut, blogga och kolla på meningslösa serier.

När han till slut kom hem vid 3-tiden så var jag så trött att jag nästan däckade ihop. Har aldrig varit så skönt att sova.