Lösenord

torsdag, maj 22, 2014

Jag älskar så att det gör ont.


Jag är en känslomänniska. Jag är en av emotionens hängivna anhängare, och för varje förnimmelse av känslomässig gnista kastar jag mig in i den; utforskar, fördjupar, försöker förstå. Varje del av mitt psyke, varje vrå och varje alkov vill jag kartlägga. Jag vill vara ett med mig själv - inte leva mot utan med, och respektera mitt känsloliv som den största och absolut starkaste delen av min personlighet. Det som är livet.

Nyss kände jag en gnutta stick i maggropen. Det var ett subtilt stickande; nästan omärkbart. Trevande riktade jag fokus mot det som stack, och när jag närmade mig det upptäckte jag att det puttrade. Som en liten, liten längtan puttrade det, alldeles nere i maggropen, och det började kittlas.

Vid erkännande av känslan ökade det i omfång; värmen steg och puttret blev bubbel. Det bubblade; starkare, och bubblorna slog på insidan av magen. Stora, runda, varma bubblor började stiga längs magen, upp mot bröstkorgen, och sprack någonstans under nyckelbenen. Det kittlade allt mer - men inte så där obehagligt, utan lite lekfullt och skönt.

Ett leende spred sig över mitt ansikte, och vid det här laget hade bubblandet blivit stormkok. Hela insidan av min kropp tjöt och kastade sig i ett virvlande av varma emotioner, och i magen lekte ett stormande lyckorus. Jag började skratta - skratta hejdlöst, ogrundat och ut i tomma luften. Stormen tog tillfälle i akt att upptäcka omgivningen utanför min kropp, och helt plötsligt...

... började den dra sig tillbaka. Det stormkokande, virvlande, lekande lyckoruset komprimerades och drog ihop sig till en liten, liten yta mitt i bröstet, kramade om sig själv så hårt, så hårt att det blev än mindre och jag känner hur det plötsligt gör ont.

Det är kärleken som svider, inser jag, kärleken för lyckan och livet och rädslan att förlora det. Den ihopkramade, koncentrerade lilla känslan är även sorg; sorg över att det faktum att det omöjligt kan vara för evigt.

Jag försöker minnas den himlastormande lyckan och återvända in i orkanen av välbehag och lust, men sorgen är påtaglig och jag realistisk. Jag slås av insikten att jag älskar något så mycket att det gör ont.



2 kommentarer :

  1. Emelie! Du är så fantastiskt duktig! Du skriver så man känner igen sig, sätter ord på sådant som jag inte är förmögen att beskriva, som jag inte kan formulera i text. Tack för det.

    SV: hehe precis, glass och jag, speciellt B&J och jag, vi har ett långt och gediget förhållande; så jag går inte in i ett smaktest helt nollställd om man säger ;-)

    SvaraRadera
  2. Mycket fint skrivet!

    Jag brukar känna så som du beskriver; att känslan av lycka växer i magen och sen om jag får en tanke på att lyckan snart kommer försvinna - så försvinner den genast!

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)