Igår var en odräglig dag, livet.

Igår var inte en bra dag.
Ångest har jag inte nu för tiden - inte en sådan där odräglig ångest; sådan som jag upplever med nästintill outhärdliga känslor av hopplöshet, outtömbar frustration och upplevelsen av oändlig inre smärta.
Sådan som skaver och svider och som man vill skrika men rösten räcker inte till, smärtan upplevs bara stegra och det finns ingenting i hela världen som man kan göra. Och allt-allt-allt-allt man önskar, mer än något i livet, är att det ska ta slut.

Jag brukade sova bort min ångest. Men det blir problematiskt när ångesten knackar på klockan 11:00 för ett dumt jävla misstag och man inser att man har både jobb och ett liv som ska upprätthållas och man ska vara glad och leva med den jävla ångesten till tidigast klockan 20:00 när man kommer hem och äntligen-äntligen-äntligen kan få sova.

Det var tufft att stå ut.

Nu mår jag bättre. Jag har underbara människor omkring mig som skriver omtänksamt ord, användbara tips och mycket kärlek. Jag har fått sova, tänka, reflektera.

Så idag mår jag alltså bra.

Och idag känner jag för att göra livet värt att leva. Idag har jag bestämt att hitta minst en punkt att kryssa av min Bucket List och vara lycklig. Jobbet kommer även hjälpa till med det sistnämnda.

Och tack, tack, tack, tack för era kommentarer.