Psykolog-Emelie utan stödhjul

Igår hade jag, som tidigare nämnt, min första arbetsdag som familje- och parterapeut.
Gårdagen var alldeles omtumlande, helt annorlunda, makalöst och oförståeligt fantastisk.

Jag började lätt med att assistera under en terapisession med ett par. Redan under de första minutrarna insåg jag att jag hör hemma här. Jag förstod händelseförloppet, jag kunde se processerna och interaktionsmönstrena som utspelade sig i rummet, jag kunde se intentionerna bakom parets handlingar och ord, och jag kunde förstå deras sätt att agera gentemot varandra. Jag visste inte ens att jag kunde; att jag kunde se allt detta; att jag förstod.

Det var som att jag ägde en förmåga jag inte visste att jag hade. 

Lite som när man tar bort stödhjulen från cykeln - och helt plötsligt kan man cykla. Och man visste inte ens om det.

Jag hade inga som helst krav att delta verbalt (mer än att observera), men vågade trots detta flika in med åsikter vid flertal tillfällen. Nog för att jag länge tvekade att yttra mig och mitt hjärta bultade, men efteråt berättade min handledare att jag belyst väldigt relevanta aspekter på ett professionellt sätt.

Snacka om att jag var stolt.

I framtiden vet jag inte alls hur mitt schema ser ut - det skapas lite eftersom. Det beror på vilka sessioner jag får medverka i, och vilka familjer/par jag kommer få tillfälle att följa. Jag ser emellertid fram emot det så jag-vet-inte-vad.


Efter dagen tog jag en två-timmars bussresa hem, istället för den halvtimmeslånga tågturen. Det var det värt - varenda minut. Och idag börjar dag två.