Knirr

Träparketten är kall när mina bara fotsulor vidrör dess kala yta, golvet knirrar lite lätt precis där. Knirret som länge verkat som ett outtalat irritationsmoment; en påminnelse om en brist, en svaghet; en insikt som göder en desperat frustration över att golvet (lik jag själv) är imperfekt. Jag vankar av och an längs det kalla golvet, passerar och kringgår knirret för varje vända.

Utanför slår en hotfull trägren mot fönsterrutan och vinden pressar sig tätt mot tegelväggen med ett tillhörande sus. Min ensamhet är påfallande; så påfallande att varje inhalation är en påminnelse om min existens. Blott min; enbart min. Köksklockan tickar i takt med min andning och jag blir så påtagligt, så smärtsamt medveten om att varje andetag är en sekund i vilken mitt liv passerar. I ensamhet.

Plötsligt ringer dörrklockan. Det är ett ljud som nästan skär i tystnaden, ett ihåligt ding-dong som får mig att sätta andan i halsen och vakna ur min ensamhetsdvala. Jag tassar försiktigt över trägolvet fram till ytterdörren - noggrant undvikande knirret; bristen - och plirar naivt genom kikhålet. Utanför står Impulsivitet och ler pillemariskt, blinkar med ena ögat och jag hajar till. Utan att tänka petar jag av haspen och gläntar på ytterdörren. I samma ögonblick ser jag att Impulsivitet egentligen är Kaos - Kaos förklädd i kappa stulen av Tanklöshet och hatt av Oförstånd. Ett pandemonium av känslor överväldigar mig.

Jag slänger igen dörren med en knall, pressar ryggtavlan mot insidan av ytterdörren och försöker andas. Ett andetag för varje tick från köksklockan. In - tick - ut - tick - in - tick - ut - tick.

När acceptansen når mig vågar jag försiktigt avlägsna mig från hallen. Sakta, trevande, rör jag mig mot vardagsrummet och det kalla parkettgolvet. Försiktigt men bestämt tar jag vägen över knirret, pressar fotsulan mot det så att jag får golvet att skrika i bräcklighet. Precis som jag.

Helt plötsligt, utan förvarning, känns allt annorlunda. Knirret som tidigare varit ett irritationsmoment är numera det mest betryggande ljudet i världen; en påminnelse om en brist, en svaghet; en insikt som göder en stillsam ro över att golvet (likt jag själv) är imperfekt.