Hjärtat fullständigt slår i bröstet, så pass hårt och intensivt att det dominerar alla hörselintryck. Jag stannar upp, helt överväldigad, mitt i folkvimlet på tunnelbaneperrongen. Plötsligt är det allt jag hör - ett dovt bultande som härstammar från bröstkorgen men som sprider sig genom armar och hals, upp i huvudet och så DUNK DUNK DUNK DUNK.
Tumultet och rörelserna av folksamlingen kring mig blir som ett bakgrundssorl när alla ljud falnar och allt som hörs är det dova men likväl öronbedövande bultandet. Det är som att jag helt plötsligt står i en enorm glaslåda, instängd från alla ljud men med synen medvetandes om att tiden bara stannat i mitt eget huvud.
Det svider hastigt bakom ögonen och det känns som att det är okej att gråta fastän jag vet att alla kan se mig genom glaset, jag ser dem fastän jag inte hör dem för allt jag hör är mitt blod och det säger DUNK DUNK DUNK DUNK.
Jag tittar ned på mobilen igen - det är ett meddelande från dig och jag läser det igen och igen och igen och det säger mig ingenting förutom att jag saknar dig så det gör ont. Jag läser det igen och det gör ännu ondare. Jag vet inte varför jag gör så mot mig själv, läser om och om igen när jag vet att det bara blir värre men jag kan inte hjälpa det för att jag hoppas att det helt plötsligt ska sluta.
Känslan eskalerar och för varje gång jag ser texten; den egentligen meningslösa, intetsägande texten som jag vet råkar komma från dig, så tappar jag värdigheten. Helt plötsligt känns det som att jag inte kan få luft och andningen liksom stannar av. Kroppen vill inte samarbeta med känslorna och det är som ett inre krig, och blodet blir ilsket av bristen på syre och utbrister allt mer explosivt DUNK DUNK DUNK DUNK.
Jag tränger tillbaka alla emotioner för att jag vet att det inte gör något till, jag försöker plocka upp bitarna av mig själv som tappats utmed tunnelbaneperrongen, pressar tillbaka gråten och håller andan i andnöden. Allt jag önskar är ett andetag.
Fast det värsta är att egentligen behöver jag inte luft. Jag behöver bara dig.
Exakt så. Precis så.
SvaraRaderaGråter så himla mycket nu, mitt i allt uppackande i lägenheten. Det kan visserligen bero på mitt liv; mina senaste veckor, allt som hänt, men du sätter ju ord på något precist. Det där fysiska som händer är svårt att sätta ord på så att igenkännings-faktorn är maximal men det är exakt vad du gör.
De här 6 veckorna kommer gå fort Emelie och tänk vad fint ni kommer ha det sen! <3
Du är så bra så bra så bra.
Det där med att tränga tillbaka emotionerna är någonting jag skulle behöva träna på. Själv släpper man ju ur dem i tid och otid och en gång satt jag på tåget och hulkade i den mån att en herre (åh, så fin han var, gammal å skruttig) sträckte fram en servett och sa när han klev av "jag ser att du inte mår bra, men sköt om dig nu". Börjar typ grina nu när jag tänker på honom, haha </3
SvaraRaderaOch jag vet att det här inte alls är vad du vill höra men: det blir bättre. Det blir det. Försök att grina lite, men kanske inte offentligt! Det brukar hjälpa det också.
Jag ska till Stockholm nästa helg istället (och i veckan!) vill du kanske försöka ses något och distrahera dig ett slag?
Hoppas du får det fantastiskt med dina gamlingar i helgen. Och det får du nog! Har en känsla av att det är just det du behöver! Ta hand dig :*
Fina du, förstår att det är jobbigt.. Men stå ut, tänk på vad härligt det kommer vara sen när ni ses :)
SvaraRaderaOoh Emelie! I dig bor en riktigt skicklig poet/författare/... Du har skriftens gåva! Skickar en stor fet, stärkande elektronisk kram till dig! Ta på dig din vackra fina franska sommarklänning, snegla lite på ditt eifeltorn, distrahera dig, och försök att njuta lite av "frihet"; I know, lättare sagt än gjort, men försök! Lös korsord, drick te, baka kladdkaka, plöj igenom SVT-plays akriv tillexempel! Eller kika in Weissensee; lovar, du blir inte besviken =) O aå lär man sig att allt var inte bättre förr =)
SvaraRaderaJag älskar dig. Det är jobbigast i början! Innan du vet ordet av är han hemma, igen.
SvaraRadera