Som fukten i en vårdimma

Numera är jag - likt resten av världen - insvept och borttappad i en slags vårdimma.
Det är en dimma av pirrande och värmande lycka; en vårdimma av rosa sockervadd och regnbågsfärgat glitter.
En dimma som bringar en pånyttfödd glädje, en nyvaknad nyfikenhet och en återuppväckt förälskelse för livet.

Jag känner den så starkt, så starkt, att alla mina problem av pluggprestationsångest, planeringshets, ältande och oro helt suddas bort - suddas bort som den sura min som verkat representera det standardiserade sinnestillståndet under vinterhalvåret.

Och på tal om att sudda, sudda bort... Livet känns helt plötsligt som den gammal barndomsdänga man kunnat utantill i urminnes tider, vars lyrik man aldrig funderat kring innebörden av. Text som varit en så uppenbar komponent av en sång, som automatiserade stavelser anpassade efter melodi.

Vårdimma som nu får en att tänka, som får en att grubbla kring innebörd och erhålla insikt. De simplaste ting blir efter belysning av medvetenhet en fnittrig uppenbarelse, en fruktsam nyfunnen kännedom som berikar, exalterar och berusar.

 Livet blir helt plötsligt något påfallande fantastiskt och påtagligt förundransvärt i stil med "hur har jag inte kunnat förstå allt detta fina förut?" och "varför har jag aldrig tänkt på det här?".

Det omisskännliga som alltid varit underförstått (men aldrig förstått) återuppväcks i ett oersättligt och ovärderligt kraftslag av lycka; som texten i en barndomsdänga; som fukten i en vårdimma.