Fredagen till ära tog fader mig till den indiska restaurangen Mumbai i Vega.
Visserligen har vi varit där både en och två gånger tidigare, men varför ändra på ett vinnande koncept?
Det var jag som tjatade mig till indisk mat, ännu en gång (jag är fast!).
Eftersom det var strålande sol och lyckobringande varmt satte vi oss ute och avnjöt vår lunch.
Jag beställde en Lamm Dhal - lamm med linser, och så naan-bröd och sallad. Så gott att jag slår av.
Pappa gräver alltid lika tveksamt i sina currygrytor innan han kommer till ro och börjar roffa i sig maten.
"Är'e kyckling? Eller är'e lamm? Vad beställde jag nu igen? Åh, kyckling, så'n tur. Precis det jag va' sugen på."
Vi satt kvar en stund, pratade om allra senaste - för min del; Psykologplugg-Martin-Parislängtan-jobb-syster i den ordningen, och för hans del; Tråk-blabla-hoppla-gäsp-någotviktigtsäkert.
Nej, jag skojade bara. Jag lyssnar självklart på honom. Det var; Bilreparation-försäljning-målahuset-ishockey för hans del.
Alltså en adekvat översättning (hoho).
---
Efteråt så skjutsade han mig till arbetet i den snygga gröna cabrioleten (BMW:n bakom honom till vänster) och jag kunde fullfölja dagen. När jag kom hem insåg jag att jag till och med fräknat upp rejält igen, och rödbränt mig lite på bröstet.
Tehe, så det kan gå, när inte haspen är på.
Jag håller med om att vinnande koncept bör behållas, speciellt om det innefattar indiska smaker. Mmmm. Att dessutom avnjuta det i samband med kvalitetstid far-och-dotter är ju om möjligt ännu bättre!
SvaraRaderaOch du är beundransvärd, ska du veta, som vågar känna efter när gamla spöken gör sig påminda. Jag är fullkomligt övertygad om att du kommer parera eventuella svårigheter med bravur, precis som du gjort så många gånger tidigare. Kram!