Lösenord

fredag, april 19, 2013

Termin fem äter upp mig hel


(Jädra) Psykologiska Institutionen
Jag har länge oroat mig över terminen som följer psykologprogrammet efter sommaren: Termin fem.

Denna sägs vara den tuffaste terminen på hela programmet, eftersom den innehåller snustätt med obligatoriska föreläsningar som kräver närvaro för att man ska kunna bli godkänd.

Detta, med tanke på att jag jobbar torsdag- och fredagseftermiddagarna har gjort mig riktigt ängslig. Och nu verkar det vara uppenbart att jag inte kommer kunna jobba på fredagarna nästa termin, och kanske inte torsdagarna. Skolan kommer i vägen.

Det känns som att världen äter upp mig hel.



Känslan - den där i magen - den är trubbig och vass om vartannat, och den sticker in i mig likt den förnekan som under fasaden vädjar om att detta inte är sant. Det gör ont och jag vill bara gråta, men (som många gånger tidigare) förgäves tack vare den smärtsamma vetskapen om dess obrukbarhet.

Istället blir gråten till en desperat ilska som hatar, som hatar att jag har drömmar och viljor som går emot varandra, som tvingar mig att välja, och som forcerar mig att ge upp något jag älskar så.

De tröstande försöket om att "det är bara två månader, du kommer tillbaka sedan", är enbart en påminnelse om
hur lite just du vet om mitt engagemang och min kärlek till detta, och det gör mig ändock argare.

Jag älskar mitt arbete, jag älskar mina simbarn och jag älskar mina fredagar. Det höjer mig; stärker mig; definierar mig.
Jag älskar det så att till och med två månader utan det gör mig helt förtvivlad.


Termin fem kommer bli en mörk termin.



2 kommentarer :

  1. Åh jag förstår verkligen ditt dilemma! Det handlar väl lite om hur du ser på det också. Är det värt uppoffringen? Går det att motivera sig på ett annat sätt än att bara se det som en kommande mörk period (de är nämligen inte alls bra). Kanske behöver du en paus från studierna, kanske en tripp till Paris? :) Jag tänker också att, efter studierna, kommer du ju inte kunna jobba alls på ditt jobb, hur tänker du kring det?

    Själv jobbar jag ju inte längre, helt enkelt för att jag inte hade orkat med tempot då, jag behöver verkligen helgen för att koppla av. och egentligen har det inte så mycket med att jag har massor att göra, utan också att det tar så långt tid att förstå allting :O.. Sen så har vissa en tendens att överdriva också, många gånger har jag fått höra att "detta är det svåraste ni någonsin ställs för" trots att det varit precis som allt annat :) Och en sista sak, allt som är värt någonting i slutendan behöver man kämpa för, vore det lätt, så skulle alla ha det!

    Vet inte om du blev så mycket klokare av detta men ändå :)

    Kramis på dig finisen!

    SvaraRadera
  2. Å så jobbigt att läsa det här. Men du kommer fixa det! Jobbiga perioder når alltid ett slut, tänk på det. Och framförallt måååste du försöka leva i nuet och inte gå runt och förnimma alla jobbiga känslor redan nu. Det är så så så onödigt. <3

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)