Lösenord

lördag, februari 01, 2014

Att dra en vals


Sakta, men med lika tvärsäkra steg som mörkrets representation av natten, trampar han med leriga skosulor på den våtgrusiga stigen. Fast nog ljuder hans fotsteg lika falskt som lögnen i hans utstrålning – bestämdheten tillämpas snarare för att dölja osäkerheten som inom honom dominerar - för visst hade det varit rädsla och tvekan som tidigare nätter matat hans sömnlöshet. Det han ännu inte visste, var att den från och med i natt skulle leva på smärtan från brutna ben och en avslagen käke.

Han hade blivit varnad att träffa henne, men samtidigt kunde han inte motstå att få ännu en chans att möta hennes blick, känna hennes närvaro, och låtas inspireras av hennes sköra skönhet. Inbjudan till mötet hade varit kort och koncist, inget i överflöd hade blivit sagt för att avslöja några baktankar. Inte vill han besvära henne med små ting han kan ta hand om själv; så resonerar han.
       Men varför är han då så spänd?

Hennes steg är emellertid lika lätta och nätta som hennes nyfönade hår, vars lockar studsar lekfullt över ryggen. Småskutt och danssteg blandas med nervöst fnitter, och de blågröna ögonen glittrar av förväntan och en nervkittlande ovisshet.
        Längtar han lika mycket efter henne som hon efter honom?

Ursäkten hon använt för att komma undan sin faders uppmaningar om att städa sitt rum hade tidigare bränt hål i hennes samvete, men nu verkade lögnen lättsam i likhet med att dra en vals. Dansa, alltså. Så vitsigt. Ännu ett fnitter, ett amatörglättigt danssteg. Hon är så uppsluppen i sin egen glädje att hon inte märker mannen som nu står framför henne och hindrar henne från ytterligare dansanta rörelser. Så nära är hon att gå rakt in i honom, att hon inte direkt märker vem det är.
 ”Oj, vad du skrämde mig! Vad gör du här?”
         De bestämda fotstegen som tillhörde mannen hon har intentionen att träffa är fortfarande på alltför långt avstånd för att höras.

Arga bekanta röster, från flickan med vem han bestämt möte mot en annan mansröst, möter hans lystrande öra. Oron som väcks avslöjas omedelbart med rynkorna i pannan. Bestämda fotsteg blir raska, oroliga, och kontrollerad andning blir snabb och otyglad när han börjar springa – benen fortfarande hela och käken fortfarande intakt.

Snabbt springer han, hårt smattrar kängorna mot marken, tysta är hans tankar.
Att han så givet tar kroppens fungerande, att tanken på dess dysfunktion sällan åsamkar grubbel. Att han så omärkbart finner sina fötters ljud, att rytmens och volymens betydelse inte tas i åtanke. Att så flyktig är mannens tankegång, att han i denna stund inte uppskattar det som är av värde innan han förlorar det.
När han kommer fram är hennes kind röd, men inte orsakat av den stickande rodnad han tidigare så innerligt hoppats se. Mannen som står mellan honom och hans längtan är hennes far. Blankheten i hennes ögon ger kontrast till hårdheten i hennes faders, och villrådigheten i hans egna stänger dörrar som borde ha varit öppna.

Flickans far tar tystnaden i hans röst och rädslan i hans ögon som tecken på att hans egen handling är berättigad,
och med känslan att hans egen ilska gör slaget välgrundat. Det första slaget blir inte det sista.

Leran grusar under de blodiga kängsulorna och nu är mörkret, likt natten, redan här. Flickans fader går sakta, men med tvärsäkra steg hemåt. Skillnaden är att den här gången är de bestämda stegen inte en täckmantel för fruktan, utan snarare en insisterad behärskning från att ta det liv han velat, men inte tagit.



8 kommentarer :

  1. Alltså GUD vad jag blev avis på inlägget om Mariefred. Det är precis det ni gjorde som jag känner för att göra. Spela spel, äta gott, mysa...! Åh, vad ni ser ut att haft det bra :) :)

    Och vad är det här? Vart kommer det ifrån? (Tanken alltså) Det är SÅ bra skrivet, men också annorlunda från det du tidigare skrivit, tycker jag. Mer en historia! Blev helt nyfiken nu.

    Sv:
    Ja vi har en 1, 5 år gammal (liten) pudel som heter Ringo :) Vi hade en kungspudel i 13 år men han gick bort sommar 2011. Så sorgligt. Därför är det fint att ha lille Ringo som fyller ut tomheten efter vår gamla hund.

    Haha ja Harry Potter <3 Eller bara någon intellektuell snygging. (Vet inte om jag tycker att Harry Potter är särskilt supersnygg...hm....)

    VISST VAR FILMKLIPPEN UNDERBARA? Alltså gud, tänk om man hade ett sådant ban.

    Ja, lördag! :D Bestämde vi vart vi skulle fika? <3

    SvaraRadera
  2. Åh, den här skickade du till mig för längesedan! Upptäckte den på datorn för ett tag sedan, läste igenom den, och påmindes om hur duktig du är på att skriva..!

    Vad mysigt ni ser ut att ha haft det i Mariefred! Kommer du vara där hela julhelgen? Ser så himla gosigt ut, verkligen. Vinterparadis.

    sv: Tack så mycket, min vän. Blev jätteglad av din fina kommentar. Det värmer mig! Insidan är det viktigaste. Du gör mig alldeles varm och glad!

    Haha, verkligen. Det är lite samma här, äter mest baguette, smör, flingsalt, fetaost och kyckling. Det viktigaste, liksom ;) gurkan, tomaterna och salladen är andra prio.

    Jaaaa! Ska skriva lite om hans födelsedag strax, tih. Var jättemysigt. Haha nej, det är inte hemskt (okejdå, lät ju lite hemskt) för jag förstår vad du menar! Det är något alldeles speciellt underbart och mysigt med att få skämma bort människor man älskar och bryr sig om. En helt unik glädje.

    SvaraRadera
  3. Riktigt bra skrivet, och viktigt ämne.

    SvaraRadera
  4. Så hårresande spännande och retande, jag vill veta meeer! Vad händer sen?! Vad hände innan? Vem är hon; vem är han?!
    SÅ bra skriver du! Du kan sätta mig på väntlistan till din bok direkt =)

    SV: Hmm, nej det känner jag faktiskt inte igen, men den smaken låter faktiskt good! Annars är jag ju extremt inkörd på Cookie Dough, men om jag någon gång skulle snubbla över denna smak, lovar jag att våga testa =)

    SvaraRadera
  5. O kära nån, så fantastiskt bra skrivet! Fick rysningar! Så begåvad du är :3 Nu blir jag peppad att skriva meeeer, hihi.

    Va roligt det såg ut med moustasch-day :D Tycker det är så fint att du har din bästa vän så långt bort o att ni är så bra vänner trots ett fåtal möten.

    SvaraRadera
  6. Hjälp så bra. Det kittlar i varenda nerv!

    SvaraRadera
  7. Emlisemli, hoppas att du har det bra. Hur mår du?

    SvaraRadera
  8. fy så fint du skriver Emelie. väldigt målande, jag får lite rysningar to be honest.
    meeeep.

    + att du var ju dösnygg i din musche. funderat nåt på att odla en riktig? :D hahah

    och angående ditt senaste inlägg; inte konstigt att du känner dig lite rädd. förändringar är ju så ofta skitläskiga.
    starka människor får också känna sig rädda och svaga och små. det är inte mer än mänskligt.

    ta hand om dig, KRAM!

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)