Inte lika fullt harmonisk

Nu har jag varit duktig på att dokumentera det som är härligt och spännande med att fly ut på vischan och leka oberoende en månad... Däremot har vi även haft mindre trevliga dagar ihop. Främst på grund av mig.... Okej, enbart på grund av mig.

Första arbetsdagen här i Örserum, till exempel. Jag vaknade upp och det var regnblåst ute, så pass att jag kände att en morgonpromenad inte var värd kampen. 

Redan innan första patientbesöket började så fick jag huvudvärk. Först en molande huvudvärk under de första besöken, som sedan blev en dunkande huvudvärk. 

Träning kanske hjälper, tänkte jag. Träningspasset vi gjorde på stuggolvet gjorde den enbart värre. Emil valde upphopp, som fick huvudet att börja dundra. 

Jag stod inte ut mer, så jag tog mig ut i regnblåsten för att se om den lilla butiken sålde huvudvärkstabletter. Det gjorde den inte.

Emil försökte muntra upp mig genom att spela spel. Emil är extremt långsam på att spela spel - han tar god tid på sig att tänka, så pass att jag sitter och knapprar med fingrarna i bordet och suckar. Jag har redan hunnit tänka tre steg fram innan han hunnit göra sitt drag. Mitt i spelet börjar Emil fippla med spelmanualen och inser att vi missat en spelregel, och helt plötsligt ser jag framåt i spelet hur han obehindrat kommer att vinna.

Jag tappar det. Jag skjuter min spelbricka från mig och säger "nu vill inte jag spela mer!".

Jag hörde direkt själv hur orimligt det lät. Jag surade. Gick och tog ett glas vatten. Huvudet dunkade. 

"Du kan ju inte hålla på att ändra reglerna mitt i! Så oschysst spel! Då vill jag fan inte vara med!" grymtar jag. 

"Nähä...."

"Okej, jo, vi kör väl då!" muttrar jag och sätter mig på min plats igen. 

"Med den attityden vill jag inte spela med dig heller" säger Emil och börjar plocka undan spelet. 

Jag kokar. Huvudet dunkar. Emil höll på att vinna och jag är sur som fan. 

Jag jobbar vidare med min huvudvärk. När arbetspasset är slut så börjar jag laga mat. Jag värmer upp en färdig indisk gryta, kokar boil-in-bag-ris och skär upp bröd. Den indiska grytan är äcklig, riset är inte färdigkokt och brödet är svampigt. 

Både Emil och jag är på dåligt humör. Tuggar och sväljer, Emil äter okokt ris och jag säger "men ät inte det där äckliga" och han säger "äsch" och slevar på. 

Jag var alldeles för stolt för att lugna ned mig och prata om det på flera timmar. Det krävdes en timmes bilresa, tur och retur, för att få huvudvärkstabletter från Tranås och för att mitt huvud skulle lugna ned sig. Först då kunde jag prata om det. 

Kan ni inte dela med er om någon gång ni varit oresonliga?