Ensamtid på Lidingö med biscoff crunchy

Så på söndag, annandagen, bar det åter iväg till Lidingö igen. Jag och Emil köpte färdkost på det lokala bageriet vi blivit så förälskade i, och tuffade igenom vinterlandskapet bländade av en skarp sol.

Jag åkte ensam med Minou, då Nattis och Victoria skulle stanna några dagar i Mariefred. Jag skulle således vara kattvakt åt de tre, samtidigt som jag jobbade. 

Emil åkte rätt fort efter att vi anlänt till Lidingö för att komma hem skapligt, och jag bäddade i ordning i det lilla rummet. Låg och läste en av mina franska pocketböcker. 

På måndagen hade jag ordnat med finfika - pappa skulle komma på besök på lunchen och jag hade köpt fika och slagit in presenter (både en julklapp och en födelsedagspresent - han fyller nämligen år i mellandagarna).

Hade köpt en groda med gräddöga som råkade förstöras på vägen hem... Men det löste jag med ett födelsedagsljus!

Oturligt nog fick jag veta bara halvtimmen innan att hans bil gått sönder precis när han skulle börja sin resa mot Lidingö, och att han inte kunde komma. Det blev en sorglig fika för mig själv, den lunchen.

Något som inte alls är sorgligt, är denna av årets klappar. Emil hade beställt biscoff crunchy - alltså med krossade kakbitar i också. JÖSSES så god den är. Belönande mig med ett par skedar (och fick en som också var sugen, ska ni tro!). 

På riktigt syndigt god. Tre dagar efter öppnandet av burken, och jag har nästan ätit upp allt. Helt själv. Med sked! (alltså tanken är väl att en ska ha det på bröd, på pannkakor, som tillägg liksom... Men den är helt enkelt för god för det).

Har ni något som ni tycker är så gott, att ni kan äta det rakt upp och ner på det viset? Jag har hittat min svaghet. (förutom glass då... och crêpes och baguetter och choklad och sånt).