Dagsdejt i Strängnäs

I lördags vaknade jag upp tillsammans med Emil i den trånga, trånga våningssängen. Vi hade inte kunnat somna förrän vi lade oss skavfötters. När vi vaknade kom vi fram till idén att ha en dagsdejt, han och jag. Vi vinkade hejdå till Minou genom fönstret, som låg i sin arbetsstol och vilade.

Vi hoppade in i bilen, och jag hade piffat mig för första gången på mer än en vecka. Kändes.... fräscht. Sällan en får inspirationen att klä upp sig när jag alltid har minst tre lager på mig, och inte ens kossorna på bryr sig om jag tvättat håret eller inte.

Jag hade gjort lite research innan, och vi bestämde oss för att ta oss till Strängnäs. Jag minns inte senast jag var där - det måste varit när jag var en plutte. Minns ingenting av det i vilket fall. Men nu så; nu hade vi fått nys om en napolitansk pizzeria. 

Emil och jag slog oss ned i den nästan tomma lokalen. Så himla mysigt att vara på dejt igen - ÅH vad jag saknat det!! Vi beställde varsin pizza, och jag frågade vilken vit pizza som personalen rekommenderade.

Han rekommenderade en pizza bianco med mozzarella, gräddost, pancetta, vitlök och basilika. Och JÖSSES vad det var vitlök på den här. Riktigt jäkla god, också! 

Emil tog en vanlig margherita och så delade vi (nästan) hälften hälften. 60-40 kan vi säga att vi delade 😉

Efteråt tog vi en stros på stan. Vi gick i lite butiker, köpte kall dryck (blir alltid så törstig efter en rejäl måltid, och att beställa läsk på restaurang känns inte befogat), handlade julklappar och beundrade julpyntet.

Vi åkte vidare mot två ärenden: Emil crave:ade bullar, och så skulle vi handla matvaror till farmor och farfar. Eftersom de vägrar låta mig betala hyra försöker jag betala för det jag kan - internet och när jag får till att handla åt dem.

Emil köpte en hel påse bullar och en av dem delade vi på, i bilen på väg hem. Choklad- och hasselnötsbulle. 

När vi åkte hem började det skymma. Vi susade över vägarna och lyssnade på Melissa Horns versioner i Så mycket bättre. Emil fällde en tår för det var så vackert. Vi höll handen och jag kände mig lycklig. Tittade på honom och sade mellan melodierna "jag är så lycklig nu". Emil sken upp när jag sade det.

Väl hemma blev det en kväll med mjuka pepparkakor, chips och resten av bullarna. 

Under söndagen skulle vi bara packa ihop och åka mot Lidingö, för att sedan vinka Emil adjö hem mot Nyköping igen. Ännu en veckas särboende (och för mig: en resa till Paris!) nalkade.