Nog för att vi har en extrem tacksamhetsskuld till Kerstin för att vi får bo här - det är obeskrivligt generöst! - så kommer vi inte ifrån att det är ett smutsigt, temporärt lånehem, som vi varken trivs i nog för att laga mat eller ens städa (fan vad jag skäms för att säga det).
Själv känner jag mig klumpig, tjock och ful som har använt samma fyra klädesplagg i rullning i flera månader, eftersom alla mina andra lämpliga klädesplagg är nedpackade. De plagg jag har är dessutom oansenliga basplagg utan personlighet.
Själv känner jag mig klumpig, tjock och ful som har använt samma fyra klädesplagg i rullning i flera månader, eftersom alla mina andra lämpliga klädesplagg är nedpackade. De plagg jag har är dessutom oansenliga basplagg utan personlighet.
Jag köper inga nya saker, för jag vill inte ha mer saker att flytta med mig.
Jobbet är roligt, men känns också menlöst med premissen att allt jag gör är tillfälligt. Allt jag gör är "emellan" det som är viktigt. Som att jag väntar på att livet ska få börja.
På det så har en av mina bästa vänner, Malin, valt att separera från sin partner. Hon befinner sig givetvis i en känslomässig berg-o-dalbana. Just nu bor hon på hotell en vecka innan partnern hittar eget boende, och de skall leva varannan-vecka-livet med sin fyraåring Agnes. Bara det gör mig så frustrerad - om vi hade haft vårt radhus hade jag kunnat funnits för henne på ett helt annat sätt. Och nu åker jag snart.
I söndags åt vi MAX och sen godis i hennes hotellsäng.
Jag försöker fylla min tillvaro med att träffa vänner och göra roliga saker (som ni kanske märkt) och nu de sista veckorna har varit socialt kaotiska. Kanske en välsignelse att både jag och Emil varit sjuka, så vi tvingats avboka lite saker. Till exempel ikväll. Vi stannar hemma och äter den sista stumpen falukorv som är kvar i kylen istället.
Igår, måndags, träffade jag en ny vän på fika. Det är en person som jag chattat med via en vänskapsapp sedan i... april?... men att vi aldrig fått till en fysisk träff. Förrän igår.
Hen flyttade hit från Norrland för lite mer än ett år sedan, bor här ensam med sina tre katter och jobbar på biblioteket. Vegan, HBTQ-förespråkare, frivilligt barnlös, politiskt aktiv i Vänsterpartiet... En rätt färgsprakande person - särskilt för en så liten stad som Nyköping.
Hen var supertrevlig och vi konverserade enkelt i nästan två timmar, men det kändes inte sådär *klockrent* som det kan kännas ibland med vissa personer. Jag märker det i detaljerna - vissa självklara följdfrågor som inte ställs, vissa skämt som inte genererar skratt, avsaknad av det genuina intresset (eller är det bara nervositet?)... Svårt att veta om det är sådant som "vaknar" efter en tid ihop, eller om helt enkelt inte klickar? Vad är era erfarenheter av detta?
Vill VERKLIGEN skicka en virtuell kram <3 Förstår känslan av att känna att man *borde* känna tacksamhet vilket man kanske också gör men inte på det naturliga sättet som man önskar. Känner att jag inte har något direkt bra pepp eller råd att ge utan att det blir klyschigt. Något du inte behöver be om ursäkt för är iallafall hur du levererar här inne, du är beyond tillräcklig <3
SvaraRaderaDu behöver verkligen inte ge pepp eller råd (det kan vara svårt i den här situationen), men bara ditt namn och att du väljer att ens skriva en kommentar gör så så mycket!!
RaderaÅh, den där känslan av "snart över", som liksom inte tar slut. Tänker att ni liksom inte är investerade eller committade till något av det som händer nu, att det liksom är som att snart är det på riktigt men inte nu, inte konstigt att ni inte orkar städa eller fixa då ju?
SvaraRaderaMen undrar dock... Ni har inte tänkt på att helt enkelt försöka hyra nåt ställe så länge? Hyra i andra hand av nån tex? <3
Jo, men precis... Men känns ändå sunkigt...
RaderaJag förstår att du försöker hjälpa i all välmening men det är så tufft när alla kommer med råd eller tips om saker vi kan göra (då vi redan tänkt på alla alternativ flera gånger om). Det blir så tufft att varje gång behöva säga "nej, för att..." och bli påmind om varför situationen är så svår. Skälen till att det inte går:
1. Allt som ligger ute är tredubbla hyrespriset.
2. Alla vi haft kontakt med har kontrakt på minst 9 månader.
3. Vi skulle inte våga ta en bostad med uppsägningstid, för vi kan inte riskera att betala tredubbla hyrespriset i tre månader extra (för vi kommer ju INTE våga säga upp den tre månader innan "tillträde") och vi vill heller inte stå i panik och leta nytt boende igen för att det ännu en gång blir försenat.
4. Många tillåter inte husdjur.
5. Internetuppkoppling, måste finnas eller tecknas. Ett jävla aber.
6. Flyttstäd. Igen. Flytta. Igen. Orkar inte ens tänka tanken.
Ja, fattar såklart att det inte är en Einstein-idé att hyra i andra hand utan att ni har tänkt på det <3 och tack för att du ändå svarar.
RaderaTycker f.ö. att det är SÅ modigt av dig att gå på kompisdejt! så himla sårbart, och så himla mkt "värderad riktning" över såna grejer.
Radera❤️❤️❤️❤️
RaderaKänn ingen press med bilder för vår skull. Jag brukar tänka ibland på hur duktig du är som orkar hålla liv i bloggen med fantastiska inlägg vecka efter vecka. Även om det säkert blir en rutin att fota allt som händer kan det ibland vara skönt att inte ha det "måstet".
SvaraRaderaOch jag har inte så mycket erfarenhet av att just gå på kompisdejt sådär. Tänkte först skriva att jag inte skaffat så mycket kompisar i vuxen ålder men det stämmer ju inte. Däremot tänker jag att det inte är alltid det klickar på en gång. En av de personer jag hängde mest med i gymnasiet tyckte jag var skitdryg de första veckorna. Sedan blev vi kompisar ändå. Andra jag känner har jag lärt mig uppskatta eller bortse från de sidor som kanske inte riktigt klickar hos mig, för att jag ändå kan gilla att umgås personen för andra sidor. Hen kan ju ha varit väldigt nervös och att det påverkat den sociala förmågan eller hens naturliga sätt att vara.
Ughhhh nu hände det mig att jag skrev en lång kommentar som bara försvann 🥲 Men jag vill i alla fall säga att det är så fint av dig att skriva så! <3
RaderaVäldigt intressanta tankar om kompisdejter. Jag ska ta med mig det framåt. Just nu är det ju inte aktuellt att umgås mer i alla fall (eftersom jag ska flytta bort tre månader), och då känns det som att det krävs ett lite större "klick" för att en ska orka ta upp kontakten efter så lång tid och försöka igen... Men vem vet! 😉
<3
RaderaNej, det är ju rimligt och kanske en easy escape att låta det hela rinna ut i sanden utan att behöva känna dåligt samvete. Ifall hen hör av sig och vill ses igen menar jag.
Angående städningen som jag ser att du också kommenterat på andras kommentarer här så kan jag relatera. I och med renoveringen och noll ork har städning bara skett hjälpligt här hemma senaste halvåret. På den nivån att när handfatet i badrummet haft beläggning i sig tänker jag att jag måste städa men det tar ändå två veckor till att få tummen ur. En reflektion jag har är att det inte är så stora problem att stå ut med sin egen smuts liksom. Däremot är ju ni inte hemma utan bor hos någon annan och då tror jag att det inte helt känns som "er egen smuts" och därmed känns sunkigare. Och att känna skam över ett smutsigt hem är ju helt normalt för att man vet att om någon annan skulle komma dit så hade de tyckt man var lite äcklig. Sedan finns alltid nivåer av äcklighet. Min sambo har en kompis som mår rätt dåligt av olika anledningar och han städar aldrig. På riktigt aldrig. Under våra 7 år tillsammans har han haft en städfirma där 2 ggr och det är nog de två gångerna de blivit städat. De gånger hans kompisgäng träffas hos honom är det ingen av de övriga som ens tänker på att låna toaletten exempelvis.
Ja, och hen vet att jag kommer vara borta några månader, så frågan är väl snarare OM någon hör av oss när jag väl är hemma igen, och vill ses, eller bara låter icke-umgänget "fortsätta".
RaderaHAHA euw jag förstår precis!! Har du själv varit hemma hos någon du tänkt "jävlar vad sunkigt"?
Ja, jag har ett par kompisar (ett par alltså), där de ofta har det lite sunkigt när man är på besök. Även om de vet att man ska komma och har bjudit hem. Vet vi att det ska komma folk panikstädar vi ju alltid det värsta innan, drar ett varv med dammsugaren osv. Men de har ofta liksom lite för smutsigt för att jag ska känna mig bekvämt att typ låna toaletten osv, men inte tillräckligt för att inte göra det.
RaderaSedan har jag jobbat knappt ett år inom hemstäd och då har jag ju också sett en del, haha.
Hahaha åh vågar knappt tänka mig att jobba som städare 🙈 Inte för att jag är världens renligaste, men har ändå svårt för andas skit.
RaderaJag tycker verkligen inte att det är skamfyllt av dig att tänka så, om du skulle se dig själv utifrån är jag säker på att du inte heller skulle tycka att det är skamfyllda tankar. Det är helt förståeligt att du/ni inte trivs i tillvaron för tillfället med tanke på ovissheten kring radhuset och att ni för tillfället inte är rotade någonstans. <3 Önskar så att jag kunde göra något för er, er situation är verkligen pissig för tillfället.
SvaraRaderaDu gör redan något genom att finnas här och visa förståelse! Och jag tycker nog det är rätt skamfyllt ändå att jag går omkring och tycker allt är sunkigt och äckligt men vägrar städa 😆 Dessutom var det rätt äckligt här redan när vi flyttade in, för Kerstin orkar nog inte städa så mycket som lägenheten kräver... 🙈
RaderaUh, jag tycker tanken på andras smuts är ganska äcklig, är väl i och för sig inte så förtjust i min egen smuts heller, men hemma håller jag åtminstone iordning så att det aldrig är smutsigt :( Hur förhåller sig Emil till situationen, tycker han att det är lika äckligt hos Kerstin som du gör eller är han mer okej med det i och med att de har en nära relation?
RaderaHan tycker också det är rätt snuskigt, men han är nog mer överseende än jag är (rent generellt med smuts men också för att det är hans farmor). Hon är ju gammal och rätt stor, så det är svårt för henne att böja sig ned och torka/städa saker, det förstår vi. Men inte desto mindre obehagligt att helt plötsligt hitta ett halvt äggskal under köksbänken och inte vetat hur många månader/år det har legat där.... (vi har inte ätit ägg sedan vi flyttade in i slutet av augusti).
RaderaDu har ingenting att be om ursäkt för och ingen som helst skyldighet gentemot bloggen. Dina inlägg är dessutom fantastiska så som de är och just nu är det du själv som ska vara i fokus under denna omtumlande tid. Det är okej att vara vilsen, frustrerad, omotiverad och ilsken på allt <3
SvaraRaderaFina fina validerande empatiska omtänksamma du ❤️❤️❤️
Radera