JAG. ORKAR. INTE....😣 & en 50-årsfest

Började lördagsmorgonen med gos. Det hade varit första natten som jag lät alla katter vara fria i lägenheten. Därför hade jag en riktig kelgris bredvid som haft en tuff natt med kusinerna.

Han njöt av sängen även när jag gått upp och bäddat.

Jag tränade ett Booty Step-pass på gymmet som var superroligt, och sedan tog jag en sväng förbi blomsterbutiken för att köpa en bukett inför kvällens femtioårsfest!

Jag hade blivit bjuden av min gamla simskolechef (och numera vän) Bettan, som fyllde femtio år dagen innan. Vi träffades när jag var 16 år och hon anställde mig till Trampoolin, och hon blev så mycket mer än en chef för mig. Hon var en extremt betydelsefull person och stöttade mig, såg mig, brydde sig, under mina smärtsamma separationer, ätstörningsår, pappas alkoholism och min systers psykiska ohälsa. Under den tiden bjöd hon ofta hem mig till sig, bjöd på middagar, öppnade upp för viktiga samtal, frågade alltid om hur jag mådde... Hjälpte mig även fastän jag inte förstod att jag behövde hjälp.

Hon bor i Bromma, och jag såg egentligen inte fram emot att åka 1,5 timme kollektivtrafik med fyra byten (lidingöbana, tunnelbana, pendeltåg och sen buss) för att vara på en fest där jag inte kände någon... men samtidigt ville jag dyka upp och visa min omtanke. Det är det minsta jag kan göra, för allt hon gjort för mig.

BUKETTEN KOSTADE 450 KR. Kostar fem solrosor så jädra mycket?! Okej alltså vill inte verka snål nu för Bettan är värd det, men come on... 

När jag kom hem igen så upptäckte jag det värsta tänkbara (just då). Minou hade kissat i sängen och det var kattkiss rakt in i bäddmadrassen. Fan, nu är väl den förstörd också.... Omedelbar klump i magen. JAG. ORKAR. INTE. Har liksom inga marginaler när jag redan är så skör och på helspänn av allt annat osäkert i min tillvaro. 

Jag släpade madrassen in i badrummet, försökte få katterna ur vägen, täckte fläcken med vatten, tvättmedel, ättika och diskmedel, fortsatte fösa bort katterna. Jag får alltid skärande huvudvärk av ättikans starka doft. Jag kände mig förtvivlad, frustrerad och ledsen.

Medan sängkläderna fick sina varv i tvättmaskinen så fick bäddmadrassen torka i badrummet. Jag insåg att jag inom kort var tvungen att börja åka mot Bromma. Jag ville egentligen inget hellre än att krypa ned i soffan i pyjamas och tycka synd om mig själv. Skyndade att stoppa i mig lite energi.

Piffade inför fest, hittade min röda läppstift! 

Jag ångrade min resa nästan hela vägen till Bromma. Min kropp kändes tung och slö, jag hade ont i huvudet av ättikslukten, och... anade jag inte lite ont i halsen? Höll jag på att bli sjuk? Värsta tänkbara att råka sitta med symtom mitt i kollektivtrafiken, och VÄRST AV ALLT: inte kunna resa till Paris på onsdag?!?!?

Eftersom jag nästan var där direkt så ville jag stanna och säga hej. "Symtomen" försvann så fort jag kom av sista bussen, måste varit inbillning. Däremot märkte jag snabbt när jag hälsat Bettan grattis och gett henne buketten, att jag kände ingen där. Jag har egentligen inget emot att befinna mig bland nya människor, men alltså... inte idag helst.

Jag kände mig så trött, ångestladdad och frustrerad över dagen att jag inte hade någon energi eller lust att mingla med okända människor. Jag gick på toa några fler gånger än nödvändigt, skrev till Emil på messenger, försökte låta trevlig när andra initierade samtal... Men satt helt ärligt mest och funderade över när det skulle vara socialt acceptabelt att åka hem igen. 

Efter två och en halv timme, ett par för många obekväma samtal med främlingar (som helt plötsligt börjar berätta alldeles för mycket när de får reda på att jag är psykolog) en portion grillad lax med sallad och godisbord senare så beslutade jag mig för att åka hem. Jag var glad att jag dykt upp och visat mitt stöd (det kändes viktigt för mig), men nu var det dags. "Men Emelie, ska du inte stanna för tårtan?". 

Nä, inte ens tårta var det värt att stanna för, för jag var helt socialt tömd. Dessutom stod jag inte ut med tanken på 1,5 timmes hemresa med alla dessa byten, så jag bokade en Bolt istället. Livets första.

20 minuter senare och 190 kronor fattigare var jag tillbaka på Lidingö, och chauffören släppte av mig utanför ICA. Så himla skönt att få skjuts hela vägen. Jag köpte lite godis - två nyheter!

Kom hem till tre sällskapssjuka katter en bäddmadrass som torkat men fortfarande luktade starkt av ättika. Bäddade rent och kröp ned - som jag längtat! 

Somnade sedan relativt tidigt, och hoppades att ättiksdoften skulle dunsta bort och att bäddmadrassen faktiskt skulle gå att rädda... Hela natten drömde jag mardrömmar om att jag skulle bli sjuk - precis innan årets viktigaste resa.