Jag började dagen med att äta frukost ute på innegården med en bok.
Fin utsikt. (Vårt vardagsrum finns bakom fönsterparet längst upp till höger). Denna innegård som bara kommer vara vår i knappt 2 månader till.
En liten gnousis. Han riktigt njuter av att jag jobbar hemifrån just nu. Ligger och vilar, jamar när jag kommer för att pussa på honom mellan patienterna, kommer och lägger sig i mitt knä ibland, går sedan tillbaka ut i vardagsrummet...
Heltid gick till och med bra!!! Jag överlevde och tyckte inte alls det var lika utmattande som första veckan. Kanske för att jag denna dag även hade lite återbesök, och inte bara nybesök.
Kl. 16 hade vi stämt träff för att göra något legendariskt: träffa Fredde och Moas son Ted för första gången. Idag fyllde han exakt en vecka, och vi fick äran att komma och hälsa på.
Alltså SÅ LITEN. Så fasligt miniliten. Jag fick till och med hålla, och han låg i mitt knä och sträckte på sig och greppade tag i ens finger med sin lilla näve. Sån SÖT bebis. Fredde och Moa var stolta som två tuppar.
Kan verkligen medge att det här med att alla skaffar barn nu ger mig PANNE men jag försöker att inte tänka på det för att just nu (eller någonsin?) vill jag inte. Tror jag i alla fall.
Vi stannade en timme ungefär innan både vi och dem blev vrålhungriga. Vi åkte hem och hade tänkt ta en picknick, men var så hungriga att den fick bli på balkongen istället.
Klockan hann bli 20, och jag tog bilen ut mot Arnö för att möta upp en ny vän. Det var andra gången vi sågs. Miranda, heter hon, och är nyinflyttad från Göteborg med sin partner och hund. Vi tog en promenad i skogen och pratade om lite allt möjligt.
Kl. 21 åkte jag hem efter att ha fått se hur de bor, hälsa på hennes sambo och åja mig över Paris omständligheter. Väl hemma kunde jag inte sluta läsa min bok, utan slutade först när den var slut. Då var klockan redan närmare midnatt.
Kul att du har bloggat så mycket på sistone, är extremt pepp på dina Paris-uppdateringar snart (hoppas hoppas verkligen att du kommer iväg! Håller varenda tumme jag har).
SvaraRaderaOch kul med ny bekantskap! Av nyfikenhet, hur har du lärt känna Miranda? Jag tänker ibland att jag borde vidga min umgängeskrets men tror egentligen att det handlar mer om att jag tänker att jag borde det än att jag egentligen vill? Dvs har inget egentligt behov av det, men tycker ändå om tanken på att lära känna nya människor och genomgå det där första pirriga stadiet av att lära känna varandra :)
Vad glad jag är att du uppmärksammat och påpekar det! 😁 Har haft massor av roliga saker för mig, så måste vara därför. Vill också komma iväg!!
RaderaMiranda lärde jag faktiskt känna genom Floras vänskaps-inlägg på sin blogg?! Det visade sig att Miranda var nyinflyttad och sökte vänner och jag skrev till henne så vi bokade in dejt. Känns lite mysigt att försöka träffa vänner som bara inte är Emils vänner, liksom...
Jag är inte heller säker på om jag egentligen behöver detta, men ibland får jag mina ryck, och jag tänkte "om jag nu kommer sitta hemma hela dagarna i Sverige kanske jag vill hitta på mer saker på kvällarna som är socialt, MEN JAG HAR JU INGA VÄNNER?" hahahah....
Åh, kul att ni träffades på det sättet! Kan förstå tänket kring att du kommer att arbeta hemma mer på dagarna och därför vill socialisera mer på kvällarna - och också tänket kring att du vill ha vänner som är "dina" och inte bara Emils.
RaderaHur tänker du kring att ditt jobb är ganska socialt i sig (med möten osv), känner du att det tar mycket energi? Jag har ganska många möten med deltagare (med funktionsvariationer) i mitt arbete och jag känner att det tar oerhört mycket energi att *peka med hela handen* och se till deras behov hela tiden. Samtidigt som det är väldigt kul att arbeta med människor och med den målgruppen.
Jo, det är ju sant. Men det är inget ömsesidigt utbyte, och trots att jag får höra andras livshistorier är det ingen som lyssnar på min. Och ibland behövs ju det - även utanför relationen - att någon lyssnar och ojar sig. Särskilt om min historia kanske handlar om något mellan mig och Emil 😉
RaderaMen annars blir jag rätt trött socialt. Därför har jag inget behov av att småsnacka i fikarum om dagarna med kollegorna, och äter helst lunchen själv på mitt kontor (alltid gjort). Därför jag tänker att det här jobbet ändå passar rätt bra!
Hur gör du med vänner och så?