Jag skakade i hela kroppen

I fredags arbetade jag hemifrån. Började dagen med yoghurt, bananslantar och havreringar.

Tänk ändå att nu är det bara två veckor kvar till dess att jag börjar mitt nya jobb? Obeskrivligt pirrigt.

Jag hade också den här totten som skötte sig exemplariskt. Höll sig undan när jag höll på med viktigheter, och kom fram för att gosa när jag hade tid över. Vi var *in sync* 👽

Charmig som få!

Jag tog en lunchpromenad. Solen sken ute och det var varmt trots tunna linnebyxor. Förresten vill jag bara säga att jag STÖR mig på att det var någon i torsdags som stal mina solglasögon när jag glömt låsa mitt skåp på gymmet. Och nej, de var inte dyra eller så men de passade mitt lilla ansikte PER-fekt... Och nu var jag tvungen att köpa nya och de ser superlöjliga ut för jag har huvudstorlek som en femåring.

Jag kom hem och jobbade ett par timmar till innan Josefin plingade på dörren! Älskade Josefin. Vi satte oss först ned och ketchupade på golvet, och sen satte vi igång att göra fruktsallad till mellis. Äpple, banan, vattenmelon, vinddruvor, hallon och päron. 

🍎🍌🍉🍇🥝🍐

Den var jättegod!

Vi pratade om allt möjligt. Aktuella ångestteman, nytt jobb, nytt radhus, hennes viktnedgångsresa som hon påbörjat, min längtan efter Paris... Apropå det så berättade jag om detta inlägg jag sett på facebook... 

Men det fanns många skäl emot: EU:s vaccinationspass är ännu inte igång, reseintyg är svindyra, är det verkligen okej att resa redan?, knepig logistik med tåg och buss mot Arlanda, vi borde egentligen spara pengar, restriktionerna i Paris är ännu oklara... 

Personen som ville låna ut sin lägenhet i utbyte mot kattvakt tyckte jag verkade som en lämplig kandidat.

På något vänster, med både min systers pepp från tidigare och Josefins stöttande ord så.... Så bestämde jag mig för att boka. Kramade Josefin hejdå. Jag skakade. (syns inte på bilden men det gör jag).

Emil kom hem och sade "kör!"... Och så.... körde jag.

Alltså KÄNSLAN!!!!!

Ofattbart skitläskigt obegripligt underbart skräckinjagande vansinnigt fantastiskt förtjusande galet

Emil ville fira! Vi gick ned och köpte chips och dipp (och kom fram till att ingen av oss gillar dipp).

Vi lagade tacos! Eller tacosallad till mig och tortillatacos till Emil.

Jag pep till så fort jag kom på att jag ska till Paris. Jag studsade omkring. Jag kunde inte sluta le. Jag pep igen. Det känns galet. Jag är livrädd. Men också överlycklig.

Vi slog oss ned i soffan. Utan byxor, för så går en fredag till. 

Emil kom på att han ville ha choklad också. Så vi gick till affären en gång till. Hand i hand, klockan över 20, i shorts och t-shirt. Det är sommar, och han är underbar, och jag skall åka till Paris den 1 juli i tio dagar. (och jobba på Mindler samtidigt! Det är nu det börjar!).