Första visningen och minisimspremiär

I söndags vaknade jag av mig själv vid 8-tiden. Visningen skulle vara kl. 11.30 och vi hade flera timmar att fixa och trixa med det sista. 

Kl. 09 gick vi upp och satte igång. Emil pillade med smådetaljer såsom att se till att handtagen fungerade som de ska (ibland hoppar de ur sin gänga och en kan råka låsa in sig i olika rum = inte en superbra marknadsföringsgrej) och jag våttorkade golven. Sista timmen gick åt att vädra ur, tända doftljus, springa runt och torka med trasa på nya ställen och ha pirr i magen.

Det såg riktigt jädra bra ut. För första gången i den här processen sade Emil att han kommer sakna den här lägenheten.

Det slog mig inte förrän en halvtimme innan att idag är visningen. Var så fast fokuserad på att städa innan att det var först då nervositeten slog mig. Åh, vad jag hoppas att någon blir lika kär i lägenheten som vi blev första gången vi såg den.

Kl. 11.15 kom Jocke för att förbereda inför visningen. Vi tackade för oss och åkte in mot stan för att käka frukost. Jag tog en scones och Emil en varm foccacia. 

Sen hamnade vi i en oenighet när jag försökte samtala kring den samhällsstruktur vi lever i där kvinnor trycks ned av män via sexuella eller sexuellt dömande kommentarer/handlingar, och Emil tyckte det var obehagligt att prata om och då blev jag irriterad för att SÅNT MÅSTE PRATAS OM. 🙃

Men vi lyckades prata ut om det och Emil berättade om hur han arbetar mot patriarkatet på en arbetsplats där han får som hånfullt svar "vadå, äru feminist eller?" (som om det vore ett SKÄLLSORD). Saker han aldrig berättat för mig tidigare. Då blev jag lite lugnare igen och insåg att jag nog inte är ihop med en mansgris, trots alls.

MEN... Denna diskussion drog ut på tiden så pass att jag nästan hamnade efter i mitt schema. Klockan 13 hade jag minisimspremiär! Fyra grupper med 1-2-åringar, 3-4-åringar och 4-5-åringar. ÅH så roligt det var! Alla sångerna satt i ryggmärgen och jag skreksjöng över simhallen så att jag blev helt hes. 

Vilken energikick det gav! Efteråt var jag helt mör i kroppen, totalt utmattad, men samtidigt så pepp och energisk att jag hade svårt att bestämma om jag höll på att slockna eller om jag var redo att gå på röjfest.

Jag ringde upp Emil som var på sitt jobb. Jag promenerade dit förbi försommaridyller.

När jag kom fram till Emils jobb (där han underhöll sig själv genom att sortera spelkort) så pratade vi om hur vi skulle göra framåt. Jocke skrev att visningen hade gått bra - tre sällskap hade kommit och verkade intresserade. Nästkommande dag skulle nästa visning ske.

Både jag och Emil var SÅ osugna på att åka hem och råka stöka ner inför morgondagen och nästa visning. Förstöra bäddningen, gå på toaletten, spola i handfatet... Nej, det kändes alltför jobbigt att behöva städa om, om ens det lilla.

Vi diskuterade länge och beslutade oss (efter många om och men - vi har ju lite tajt med pengar just nu när vi sparar) att ta in på hotell för natten. Lämna lägenheten orörd mellan visningar.

Vi valde hotellet mitt i stan, och fick en utsikt över Stadsmissionen och... ja, ät. Som ett tecken på att det var där vi skulle hämta mat ifrån 😉

Vi beställde käk och sedan gick vi för att köpa pepsi och godis på Hemköp medan vi väntade på maten.

Vi delade på en oxfilépizza, sötpotatispommes och mac'n'cheese-kroketter.

GUUUUD SÅ GOTT!!!!

Vi tittade på Robinson medan vi åt, och blev som nykära i varann igen. Mycket stress släppte från de senaste dagarna, och det kändes lite som att vi var på semester. Emil och jag mår som bäst i semester-mode.

Sedan åt vi godis och tittade på Netflix till dess att vi somnade. Det var en fenomenal kväll med massor av pussar, moff och hotellstrukna sängkläder.

Bland det bästa av allt: Jag jobbar supernära hotellet och skulle traska dit på två minuter efter hotellfrukosten 😍