Plötsligt hör jag Emil skrika i panik

Blev hemarbete på fredagen också. Det hade dykt upp flera saker som behövde göras om i och med en kommande utbildning (den skall digitaliseras), och i utbyte mot att jag skulle behöva ändra saker på kort varsel sade jag "jag kan göra det om jag får göra det hemifrån". 

Vilket vinterlandskap vi hade utanför oss, va!

Jag tänkte vara klädd i pyjamas mest hela dagen; förinspela utbildningen, tvätta ett par tvättar, ha två arbetsintervjuer via telefon, packa väskan och hämta semlor jag beställt från bageri!

Pillerillade och talade in manus för utbildningen hela förmiddagen. Här har ni ett smakprov på första slide:n. (glöm inte sätta på ljudet 🔊)

Vid lunchtid tog jag mig ut för att hämta upp semlorna. Pratade med Nattis i telefon medan jag gick i minusgraderna. Ängslade mig om jobbyte och stora livsförändringar. Hon peppade mig att vara modig.

Hämtade ut semlorna jag beställt och råkade få med mig ett levain-bröd till helgen också. 

Det brödet blev min lunch 😋👆🏻 (och alltså HUR GODA ser inte semlorna ut?!).

På eftermiddagen arbetade jag vidare och dagens två arbetsintervjuer. Ena är enbart chatterapi (Mendly) och den andre är videobesök (Kry). Jag har nu alltså sökt jobb på Min Doktor, Mindler, Kry och Mendly. (Har ni hört något om dem? Tankar? Åsikter?). Mitt huvud är ett enda virrvarr. 🥴

Fortsatte sedan jobba fram till kl. 16, då jag stämplade ut och inväntade Emil. Han var försenad pga långsamma kunder i butiker och en snö- och istäckt bil. När vi väl kom iväg hade det blivit mörkt och vi körde försiktigt över landsvägarna.

Plötsligt hör jag Emil skrika i panik, och i samma ögonblick ser jag hur ett stort vildsvin kastar sig upp över vägen på höger sida. Emil svirar på ratten och trycker bromsarna i bottnen, men på grund av halkan tar bromsarna knappt och vi åker över i fel körfält. Vildsvinet dundrar mot oss och det är mindre än en sekund ifrån att vi hinner undan att svinet springer in i bilens bakdel. Några sekunder fram har vi ett möte, och hinner köra över i rätt körfält innan mötet äger rum. 

Pulsen står upp i halsen. Både Emil och jag har världens adrenalinrus. "Fy FAN vad nära det där var!" utropar någon av oss, minns inte vem. Sista biten av resan varvas av rädslans frustration och tacksamma suckar som går omlott. 

Inte långt därefter parkerar vi bredvid en snödriva utanför stugan i Mariefred. 

I stugan knastrar brasan, farmor förbereder maten, hundarna hälsar glatt och farfar gestikulerar storleken på något (säkert ett vildsvin). Det är som att vi nästan inte nyss varit med om en potentiell katastrof.

Minou fick lite tid att utforska stugan igen då hundarna vilade i vardagsrummet. Det märks att han känner igen sig - han är mycket lugnare och tryggare när han går omkring i stugan numera.

Till middag hade farmor friterat kyckling och pommes, och serverade det med flera skålar sallad och olika såser.

... och jag stod ju för efterrätten! Semlor från det lokala bageriet, som faktiskt var bland de godaste jag ätit. 

Resten av kvällen - förutom att prata om katt, hund, mina framtida jobbplaner, dåtidens läskeblask och fördelen med fiber - så slog vi oss ned i soffan och tittade på tv, löste korsord och klappade hundarna. Farfar hade köpt tekakor. 

Vid halv elva kröp vi till kojs, Emil, Minou och jag, ute i gäststugan. Det skulle inte bli många timmars sömn för mig, då jag (trots middag, semla, smågodis och kvällsmacka) vaknade upp kl. 04, hungrig och tankspridd.