Hela familjen samlad på en kvadratmeter

I lördags var det vårvibbar i luften. Det kände ni, va? 4 plusgrader, soligt och snön hade smält. Låt oss låtsas som att våren är här, om bara för en kort stund...

Medan Emil sov gick jag upp på stan och sprang lite ärenden. Sprang på en trumpetorkester mitt i centrum. Det var lite mysigt, kändes som att jag var med i Madicken eller så. 😌

På vägen tillbaka stannade jag på bageriet och köpte två surdegsfrallor, och sedan gick jag hem. Väl hemma åt jag mellis i form av äpple och yoghurt, toppat med kanel, socker och kardemumma. (vet att det inte syns men det är en bunt äppelkuber under yoghurtberget).

Jag pusslade och inom kort blev jag hungrig igen. Det blev surdegsfrallor med goda pålägg och ännu en balja te. Så gooooooott...!

Kände mig lättsam och kär. Emil och jag låg och gosade i soffan.... (fotade mig ur min bästa vinkel)

... med vår minsta familjemedlem, som gosade in sig i mitt knä. Hela familjen samlad på en kvadratmeter.

Vi tittade på nya serien på Discovery+ "Älskar, älskar inte"... Jättemysig, se den!

Mitt i myset blev vi sugna på något gott. Det var ju lördag dessutom! Vi åkte för att handla glass, passade på att köpa mjölk (nu när jag jobbar hemma och dricker te ur halvliterskoppar går det åt en del....) och pepsi max.

Jag var kalasexalterad, för upptäckte att Halo Top äntligen kommit till Nyköping!!! Jag har enbart fått smaka lite när vi var och hälsade på i Nederländerna förrförra året... 

GLASSMYYYYYYS! 😍

Jag åt min Halo Top med kakdegsbitar i. Recension kommer!

Under kvällen kröp en stark, längtande känsla fram i kroppen. Jag har på sista tiden ramlat över flera lägenhetsannonser i Paris, och trots att hyrorna är helt vansinniga (vi pratar 15.000 i månaden för en 15-kvadratare) så kan jag inte hjälpa annat än att drömma mig bort...

... Det väcker känslor av saknad till Paris; ett begär om att uppfylla min dröm, ilska över att jag ännu inte gjort det, frustration över att jag har en så lång bit kvar, självömkan för att jag inte är där nu.... men någonstans (okej det tog väl en timme), kom jag fram till någon sorts empowerment. En handlingskraft, ett jävlar-anamma. Jag vände mig om mot Emil och sade. "Nu har jag kommit på det. Jag börjar NU. Nu börjar jag ta medvetna aktiva val för att uppnå min dröm. Jag är redo att ta stegen framåt".

Så kände jag mig bara så jävla stark och säker på mig själv. 

Ovan ser ni då utdrag ut min daylio-dagbok, alla dagens registrerade känslor och vad de kopplas till. Min lilla anteckning i slutet av dagen var körsbäret på en bra dag.