Den goda ängeln på vänster axel

I måndags hade jag lyxen att arbeta hemifrån, med den här totten. Spejar på fåglar från ryggläge, sådärja.

Sitta med på stort möte (där jag blivit samordnande flyttgeneral inför flytten till de nya lokalerna?) och kunde pussla samtidigt. Sade jag lyx?

Kl. 11.30 pussade jag Minou farväl för stunden och gick in mot stan. Det var vintrigt och vackert ute.

Fixade mina januari-naglar!

Olika nyanser av blått, vissa med lite glitter och andra enfärgade. Blev typ 95% som jag tänkt mig!

Efter det hade jag min sista inskolning i repan på Friskis&Svettis.

 Där jag skall börja från och med onsdag kväll!

Såhär ser det ut bakom disken:

Fast jag hade inte så något kvar att lära, så jag tränade lite istället och gick över till Emils jobb (som förhoppningsvis snart inte är hans jobb?).

Då han inte hört något om jobbet han sökte peppade jag honom att ringa upp kontaktpersonen (eftersom hemsidan strulat), och han åmade sig och försökte skjuta på det. "Du gör som du vill, men jag tycker du ska göra det nu." manade jag. 

Han gick motvilligt in i ett annat rum och ringde. Drog en lättnadens suck när det tutat upptaget (och han trodde han kommit undan!) innan det kort därefter ringde på telefonen och hans ansiktsuttryck skiftade omedelbart till ett nervöst obehag.

När han väl pratat klart med kontaktpersonen kom han ut med det största leendet på läpparna. "Det gick jättebra! Han läste min ansökan på mailen! Du vet, Emelie, du är som min lilla goda ängel som sitter på axeln och säger åt mig att göra saker jag borde men som jag inte vill" ... 🙄😂

Hemma åt vi bolognese.

Emil var jätteglad hela kvällen. Tror det var en sten som lyfts från hans axlar, och nu var det bara att invänta svar från dem. Under kvällen pusslade jag och busade med Minou.

(och såg Orphan Black innan vi gick och lade oss och jag fick 4 timmars sömn för jag tror jag fick matförgiftning).