Att stanna uppe sent och kolla på film straffade mig hårt. Nästkommande natt låg jag mellan 22-03 och bara vred och vände mig. En blandning av att jag inte hållit på mina rutiner, men också en begynnande identitetskris. En 30-årskris, kan man nog säga. Nu när allt fler i Emils bekantskapskrets börjar bli preggo och skaffa barn så väcker det massvis med känslor i mig.
Rädsla för att bli left behind när alla skaffar barn och börjar umgås med andra som skaffar barn.
Rädsla för risken att gå miste om något stort.
Och värst av allt...
Rädsla att jag skaffar barn pga inre grupptryck; för att jag inte står ut med rädslorna ovan.
...... Och OM jag nu inte håller på att skaffa barn för att jag vill leva fritt och min dröm om Paris yada yada.... Varför lever jag då inte min dröm? Varför bor jag inte i Paris nu? VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED?!
👆🏻 osv osv osv, ni fattar.
Men jag hade tur, för det var mellandagarna och trots att jag sovit dåligt så kunde jag komma till jobbet relativt pigg. Började inte förrän kl. 11.
Lagom när jag kom till jobbet singlade gigantiska snöflingor ned från himlen. Jättevackert. Men de smälte direkt så ingen snö här ännu.
Det var bara jag och Ida på plats, och jag såg ut såhär. Avslappnad, liksom. Sista dagen innan långhelg igen!
Jag lyckades gå hemåt precis efter solnedgången. Väl hemma ringde vi och bokade försenad julmiddag med Kerstin (som firat jul ensam och inte fått någon julmat) och sen åt vi vår middag.
Pasta och köttfärssås.
Kvällen blev mer produktiv än jag trodde. Först satt jag och pusslade, sedan råkade jag ansöka om två nya jobb (mer flexibilitet och mer digitala besök, för arbete hemifrån/Parisifrån if you know what I mean 😉) men det ledde också till ökad identitetskris för jag trivs ju så bra där jag är och VAD HÅLLER JAG PÅ MED? och allt detdär ni vet.
Minou var en stoppkloss i hela processen. Tänkte säga att det är ett tecken, men tror snarare det beror på att han älskar vara i centrum.
Vet ni vad som hände sedan? Jag lyckades övertala Emil att söka ett nytt jobb (han som klagat på sitt jobb under de fyra åren vi varit tillsammans!!!) och dessutom ett jobb han verkligen verkar vilja ha.
Vi har scrollat på platsbanken ett par veckor nu och han är alltid så kritisk. "Nä, det där företaget suger" eller "Nä, det står att de vill ha x års erfarenhet, jag har bara y?" eller "Nä, usch, där ser jag ett stavfel i annonsen, där kan jag ju inte jobba" (TYP). Så när jag frågade vad han önskade jobba med och han listade "teknisk support" och "Schneider Electric" och så efter ett par veckor kom PRECIS EN SÅDAN annons ut i Nyköping! Då var jag på honom som en gam, kan jag säga er. 😉
Han skrev nytt CV och personligt brev (med mig bredvid) och tillsammans fick vi iväg den där ansökan. 🤞🏻
(han önskade dra ut på det till nästa vecka, men det är inte så jag jobbar!).
Efteråt firade vi med bananglass och choklad vi fått från julafton, började titta på Familjen Bridgerton på Netflix och så somnade vi faktiskt skapligt vid 00.30. Jag låg fram till dess och funderade över vad jag verkligen vill med mitt liv. #30årskris.
På natten drömde jag dessutom att jag råkade DÖDA Minou och så hulkgrät jag som ett fån och när jag vaknade insåg jag att detta nog är en del av krisen också. #30-årskris.
Kan ni snälla berätta om era livskriser?
Året jag skulle fylla 30 hade jag livskris deluxe. Fattade ju inte förrän efter att det var en solklar 30årskris. Kände att jag inte var kär i Sebbe och kände ÄR DET SÅHÄR DET SKA VARA I 60 ÅR TILL?!?! Så separerade vi och turades om att bo hemma med barnen 3/4 dagar åt gången. V.ä.r.s.t.a jag gjort. Sen efter tre månader insåg jag att jag saknade honom. Och efter dateande, terapi och manvetintevadmanharförränmanförlorardet så är det bättre än nånsin efter separationen.
SvaraRadera2020 har kantats av en annan livsångest. Började nytt jobb 2 januari och nu ett år senare trivs jag fortfarande inte. Har tvivlat på mig själv i yrket, på mig som person, på vad jag vill. Så pass att jag googlat ”hur vet man vad man vill”. Vet fortfarande inte. Förutom att jag måste byta jobb men vill inte bränna mina broar heller nu när jag jobbar nära hemmet... :/ men jag kan ju inte ha ett år till där jag vaknar och inte vill gå till jobbet, så mycket förstår jag ju.
Målet för 2021 är att lära mig lyssna inåt. Hur tusan man nu gör det?! För just nu hör jag ingenting när jag försöker.
Fy, vilken ångest. Vilken tur att det kunde bli ni igen, att ni hittade tillbaka till varann och till något till och med ännu bättre ❤
RaderaVad svårt... Men bara det du säger, att du vantrivts i ett år... Betyder ju att du inte kan ha det såhär. Något måste göras. Vad har du för alternativ?
Lyssna inåt. Världens svåraste grej. Hur vet man att det kan nu hör är det man själv vill, och inte det omgivningen får en att tro att man vill? Eller vad man tror att man borde vilja? Jag tror det mycket handlar om att KÄNSLAN när du tänker på ett scenario är det som är viktigt. Hur det känns i magen när du tänker på det. Blir du lugn? Orolig? Ångestfylld? Ambivalent? När känslan är lugn och trygg vid en tanke, då är det dit du bör sikta ❤
Tack! Ja precis sådär! Vad är vad?! Men känslorna kring det är nog viktigt. Sen är ju dock alltid att byta jobb skrämmande och läskigt och främmande 🙃
RaderaJa, det håller jag med om. Alla förändringar är ju skräckinjagande...!
RaderaÅh.
SvaraRaderaMin livskris: tar examen om ett halvår har redan signat för jobb gud vad skönt–vänta vill jag ens göra detta? Varför har jag pluggat 5 år? Ska jag sadla om? Till vadå? Hur skulle det gå ekonomiskt, jag har maxat mitt CSN... Vad vill jag egentligen göra? Vad får jag ut mest glädje av, vad skänker trygghet? Är trygghet så viktigt? Hur ska man göra för att känna sen när man är gammal o skruttig att man inte gått miste om något, att man följt sin magkänsla och sitt hjärta men även hjärnan? Hur ska jag hinna med allt jag vill? Hur säkerställer jag att jag inte fastnar på en plats pga bekvämlighet? HUR BLIR JAG SOM LYCKLIGAST? Och så vidare.
Men vet du vad jag tänker – både kring din livskris och min och de flestas – vad härligt det är! Vad härligt det är att man inte slutar ifrågasätta, utvecklas, göra om, göra nytt. Vad bra att man ifrågasätter sina val och försöker, i alla fall, följa sitt lille hjärta. Vad skönt det är att livet är så långt och att man aldrig behöver settle down på den väg man befinner sig, utan egentligen när som kan ändra riktning i alla fall lite. Vad KUL det är att det finns så många möjligheter och att utmana sig i att försöka uppnå det man drömmer om.
Gott nytt år, Emelie! En stor behållning att få läsa din blogg, tack för det här året <3
Gud TACK för att du delar med dig av alla dina tankar, som precis matchar mina men på ett annat sätt. Hur de går in i varann och följer varandra men motsäger varandra men ifrågasätter varandra men i slutändan bara blir ett virrvarr och en oändlig spiral till dess att en börjar från början.
RaderaOch vilken YNNEST jag har som har dig som en frisk fläkt, och kunna ge ett positivt perspektiv på det hela. Det hade jag nog aldrig klarat själv. Du är fantastisk!
Gott nytt år, du är en värdefull vän!
Jag har en *nästan* konstant klump i magen för jag känner mig misslyckad, trodde jag vid 21-års ålder skulle gjort så mycket mer. Jag går som vikare, ska jag börja utbilda mig nu kommer Jocke hinna bli nästan 30 innan vi kan köpa hus osv osv. Att höra ”Men du är ju bara 21” hjälper inget för det är fortfarande hos mig misslyckandet sitter, känner jag!
SvaraRaderaOch det där med barn är en jädra stress..
Usch blä och fy, känner igen mig i mycket av de du skriver och tänker!
STOR kram!!
Jag var tvungen att ringa dig och prata om detta när jag läste det, så jag gissar att du fick alla mina kommentarer och svar där!!
RaderaÅh!! Ja, det har verkligen varit tydligt med dina Paristankar på sistone, och så dessa tankar om barn och vänner ovanpå det, vilket jävla lass att bära! Så komplexa grejer också, liksom *vad vill jag?* om väldigt stora livsbeslut som dessutom har bäst före-datum, och sen skuldkänslor för att du inte *gör något åt saken* osv osv. Blir det något tydligare för dig vad du vill? Själv tycker jag ibland att sådana perioder gör allt värre för att ju mer jag tänker på det, desto svårare blir det att värdera tankarna, typ som när man säger ordet "stekpanna" 200 gånger i rad och det inte låter som ett ord längre.
SvaraRaderaFint av dig att inte låta Emil komma undan med att söka nytt jobb! Låter ju verkligen som om det är det han behöver. Håller tummarna för honom!
Jag har haft ett extremt konstigt år. Alltså det konstigaste i mitt liv tror jag. Jag separerade ju från mitt ex i början av året och i och med det ändrades HELA mitt liv. Jag bodde i Solna istället för Husby (=hela min fysiska miljö var förändrad). Jag började umgås med helt nya vänner (=hela min social miljö var förändrad). Jag började plugga hemifrån pga covid och skaffade nytt extrajobb (=hela min sysselsättning var förändrad). Dessutom hade mitt ex väldigt, väldigt starka och ofta avvikande åsikter och perspektiv, vilket påverkade mig väldigt starkt. Plötsligt var också de borta, och jag fattade inte vad jag tyckte om någonting.
Sen började jag ju PTP:n i september och det har också varit KAOS. Jag har varit på tre olika arbetsplatser i samma hus och försökt sätta mig in i både DBT, UP, NP-utredning, diffdiagnostik etc etc. Det har varit jättestökigt i min hjärna och jag har känt mig dålig på ett sätt jag aldrig har gjort förut. DBT är skitroligt men det är också väldigt svårt och jag blir helt snurrig av deras sätt att tänka kring fallkonceptualisering och funktionell analys. Samtidigt har jag haft svårt att hitta en rimlig nivå för self-disclosure med kollegor och handledare (och min handledare är också min chef vilket inte hjälpt). Ovanpå det har jag haft en hel del overklighetskänslor och typ tittat tillbaka på mig själv veckan innan och nästan känt det som att jag varit full, så jag har haft en jättekänsla av kontrollförlust. Typ som att jag när som helst skulle kunna göra en askeff bedömning eller berätta något helt olämpligt på jobbet eller fatta helt knäppa beslut i terapierna. Sen började jag medicinera ADHD:n och overklighetskänslor kom som biverkning de första dagarna vilket förstärkte allt ovan.
Det har verkligen, verkligen varit helt konstigt, och det påverkar mig fortfarande mycket. Jag har aldrig haft en så välbehövlig ledighet som nu i jul, och inser nu när det närmar sig jobb igen att jag skulle behöva vara ledig ett tag till för att ge mig själv möjlighet att landa lite mer... Så. jävla. svårt.
Nej, ingenting blir tydligare - som du säger blir det bara virrigare och virrigare och snart vet jag inte ens vad frågan var från början.
RaderaJa, han behöver verkligen en spark i baken!
JÖSSES KVINNA, vad du varit med om! Jag har ju förstått att du haft det skitsvårt, men inte förstått omfattningen eller helheten på detta sätt förrän du beskriver det nu. Och ändå förstår jag inte helt innebörden då jag inte hör detaljer som också självklart tärt och påverkat dig ❤❤ Älskade du. Jävlar, vad du måste tvingats växa i detta.
Går det att ta lite extra semester nu framöver? För jag menar, varför spara semester om det är nu du behöver den som mest? Hellre det än en ofrivillig sjukskrivning senare, om du förstår vad jag menar? ❤
Åh så jobbigt med så motstridiga känslor... Men tycker att du verkar vara en person som vågar gå efter det du vill ha, och om det nu är att bo i Paris för ett tag eller för alltid, så tror jag att du kommer att göra verklighet av det. Det verkar ju verkligen som en stark längtan. Hur ser Emil på alternativet att bo i Paris?
SvaraRaderaHar nog också en 30års kris. Jag har så svårt att identifiera mig med åldern, 30, och dessutom har jag svårt att acceptera de förändringar i utseendet som börjar att synas. Trodde inte alls att jag skulle känna så, om utseendet, men så är det tyvärr. Sedan är det såklart många frågor som uppkommer i och med barn, vilket har gett mig en så stark längtan till Sverige. Tur nog så ser min man också fördelarna med att uppfostra barn i Sverige, så förhoppningsvis flyttar vi inom de närmsta åren :)
Ja, jag tror det. Men återigen (#30-årskris), är Paris det jag verkligen vill? Jag börjar tveka på allt nu! Emil verkar inte helt haj på det, men han stöttar min dröm och verkar vara positiv till att jag bor deltid i Paris åtminstone. Det säger han inget emot, men han säger inte heller något om att flytta med 😜
RaderaÅh, vad tufft. Jag förstår att det är tungt. Jag hade svårt att acceptera utseendeförändringarna när jag blev frisk från min ätstörning. Ska mitt ansikte vara såhär runt alltså? Och ska bilringarna vara här? Går mina lår ihop som normalviktig? Jag visste att det var normalt och naturligt men ändå är förändringar skräckinjagande och obehagliga, jag förstår verkligen.
Ja, för ni har redan två små tottar, va? Hur tänker ni att uppfostran skiljer sig i Sverige? Skolverket och så, eller?
Ja förstår att du tvekar, men det verkar utåt sett som något du velat länge, inte ett plötsligt infall. Haha, okej. har för mig att du skrivit tidigare att han trivs väldigt bra att bo där ni bor nu? Det är ju inte lätt att flytta till ett nytt ställe, så förstår honom. Men fint att han stöttar dig i din dröm :)
RaderaJa det kan jag också relatera till... Hoppas att jag ska börja uppskatta det någon gång, det är mest att jag tycker att jag inte känner igen mig själv på bilder osv. Kollar jag i spegeln ser jag ut som vanligt, men i kameran på telefonen/foton/starkt solljus så blir det så fel i mitt huvud då det inte ser ut som bilden i mitt huvud. Hur upplever du det nu med din kroppsbild osv efter fler år?
Precis. Det är egentligen hela kulturen, attityder, politik, skolsystemet, ekonomi...det finns inte alls samma statliga stöd (föräldraledighet, förskola till rimlig kostnad osv), skolorna håller inte lika hög kvalitet, inte gratis utbildning, samt att det för varje år blir mer fokus på religion i skolan, vilket än mer går ut över övrig utbildning. Det finns många andra anledningar, för många att ta upp, även såklart osäkerheten i att bo i ett land som hela tiden väntar på nästa krig. Måste säga att det såklart finns många saker som jag älskar med Israel, men när barnen kom så insåg jag väldigt klart och tydligt att jag ser en stabilare och bättre framtid i Sverige. Sen är jag öppen för att det kan bli så att min man vantrivs i Sverige och att vi så kan behöva hitta en annan lösning.
Ja, han trivs jättebra i Nyköping och har ju aldrig bott någon annanstans. Tror han är väldigt trygg och bekväm här, och att det är främst det. Men som du säger, fint att han ändå stöttar.
RaderaÅh. Det är svårt. Oftast tycker jag att jag är fin, men många gånger kan jag se på bilder/spegel och tänka VEM HAR JAG BLIVIT?! och bli jätteledsen. Men det ville jag ju även när jag var underviktig, för jag tyckte jag var så smal. Så jag tänker att det är generell kroppsångest. Men tack och lov är gångerna jag älskar mig själv fler än gånger jag blir ledsen numera.
Låter jätteklokt ❤
Angående det här med att skaffa barn eller inte tänka barn tänker jag att det är svårt att veta vad som är rätt. Du kanske ångrar dig i efterhand för att du skaffar barn, eller för att du inte skaffar barn. Men oavsett vad tänker jag att du inte behöver bestämma dig nu (även om jag förstår att det kan vara skönt att ha en tydlig ståndpunkt för att undvika att dras med i grupptrycket). Om ni inte skaffar barn tänker jag att ni säkerligen, om ni vill, kommer kunna få ta del av andras barn (och det är ju fantastiskt det också!) och om ni skulle känna ett sug efter barn när ni blir äldre finns det ju alternativ: adoption, kanske har du haft möjlighet att frysa ner ägg, ni kan bli familjeföräldrar...
SvaraRaderaNär jag tänker på mitt liv i framtiden, på julfiranden, semesterresor osv, ser jag barn med i bilden, men trots att jag önskar att skaffa barn är jag övertygad om att mitt liv skulle vara meningsfullt också utan barn. Men för mig är inte frihet och möjlighet att resa lika viktigt som för dig och just därför känner jag inte att barn skulle begränsa mitt levnadsutrymme på samma sätt. Jag tänker att det i grunden är det som det handlar om, vilka värden som man värderar. För att välja att skaffa barn antar jag handlar om att välja bort något annat?
Precis som Sara har jag haft relationskriser (men det kanske alla går igenom förr eller senare?). Jag och L hade distansförhållande de första åren av vårt förhållande och när jag mådde dåligt och var ledsen i den vevan var det ganska svårt att 1) vara ifrån varandra 2) göra sig förstådd via meddelanden 3) orka upprätthålla relationen eftersom mycket kraft gick åt till att vara ledsen. Men vi löste det, tack och lov, men jag ser tillbaka på det som en ganska kritisk och jobbig period som hade kunnat få ett annat utfall.
Gott nytt år fina kloka Emelie <3
Du har helt rätt i det. Jag kommer nog aldrig vara säker på mitt beslut - oavsett om jag skaffar barn eller inte. Oavsett vad jag gör kan jag alltid fundera på om jag verkligen gör rätt. Och om jag väljer att inte skaffa barn kommer jag kanske alltid undra om jag egentligen borde gjort det. Svårt, det där. Jag är, som du säger, något som vill bestämma och sedan vara säker och gå vidare i livet. Med detta är det omöjligt och därmed plågsamt.
RaderaVad fint att du ändå kan se den bilden, dig och barn, så tydligt! ❤
Helt fantastiskt att du och Linus kunde ta er igenom det. Jag är superumponerad. Ni är otroligt starka och klarade ni detta, så finns det ingenting ni inte klarar!
Stora mäktiga drömmar. Gott nytt år!
SvaraRaderaJust nu känner jag mig förvirrad, misslyckad och ambivalent. Jobba? Plugga? Vad är meningen med allt? Vem är jag? Vem vill jag vara? —> Prokrastinerar hela livet, gråter under bolltäcke på psyk, nyårsafton 2020. V i l l. I n t e. M e r.
Helt obegripligt svårt. Jag hoppas 2021 blir bättre, för oss alla ❤ Ta hand om dig, Sara, och ta all hjälp du kan!
RaderaÅh förlåt men lite skönt att läsa om att man inte är ensam att krisa lite. Heh. Men måste ju då dela med mig. Jag är säker på att jag vill ha barn men är inte redo än, men känns som ALLA blir mammor nu. Mwn min tid kommer. Iår är mitt mission att köpa en bostadsrätt själv. Känns så läskigt med räntor o lån och känner mig som ett barn som inte vet hur man gör. Det är väl min kris, kånns som jag är ett vuxetbarn, en fot i vuxenlivet och en i ungdomen.
SvaraRaderaVad häftigt!! Klart du kommer fixa det - det är mycket lättare än man tror. Tanken på det är svårare än något annat, för banken hjälper en jättemycket med allt sånt. Men jag kan verkligen förstå krisen. Också känslan av att man inte längre kommer undan med att vara ungdom, men också att ingen riktigt tar en på allvar (inte ens en själv) förrän man har barn...
RaderaHerregu vad skönt att man inte är ensam!! Det är en sån otroligt jobbig "mellanålder". Man kan försöka skaffa barn, spara pengar, köpa bostad osv osv. Men om man inte är varken redo eller vill vänta förlänge med något utav det då? Jag menar visst, hade jag blivit gravid idag hade jag blivit överlycklig trots att vi inte försöker, men samtidigt så är mitt mål att komma ifatt med allt efter min långa sjukskrivning, för att kunna ge ett barn fullt fokus när det väl är dags. Tomas är 12 år äldre än mig och även om jag inte försöker stressa över det, så gör jag ju det automatiskt. Samtidigt så mår jag bättre nu än på länge och vill "komma igång" i lugn takt eftersom jag vet att det är det som krävs för att jag ska hålla. Men någonstans blir jag ändå stressad och vill vara helt redo för 100% jobb typ igår.
SvaraRaderaJag är säker på att din dröm om Paris kommer uppfyllas sålänge allt runtomkring klaffar för dig <3 Du är målmedveten, inspirerande, ärlig och en sån intressant person Emelie.
PRECIS SÅ. Så jädra svårt... Säger Tomas något om det? Kan han hjälpa dig i din oundvikliga stress?
RaderaDu är så himla fin, tack ❤❤❤
Jadå, jag och Tomas pratar mycket om det. Han har ju en dotter på 9 år redan (tyvärr med en psykopatmamma), men han vill ha fler barn. Jag är lite mer såhär - hälsa, ekonomi, bostad och sen bilda familj. Medan han är - det löser sig. Frustrerande? Mycket! Men samtidigt så förstår han mig och respekterar det och vi går ju mot samma mål båda två. Älskar vår kommunikation, det hade aldrig gått annars.
RaderaVad viktigt och värdefullt att ni har den kommunikationsförmåga ni har! ❤
RaderaÅh känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag fyller 30 i år och har senaste tiden funderat myyycket på allt som är mitt liv, min relation, vill jag ha barn, vill jag bo utomlands, ”jag lever inte mitt liv som jag vill” varvat med ”jag är precis där jag vill vara”. Herregud det är tufft i denna ålder. Och på det känna sig lite ensam pga pandemi och mindre socialt sammanhang. Försöker också tänka att det är naturligt med en 30 års kris och perioder där man funderar över allting, men det är svårt. Vet inte vad jag kommenterade nu men vill säga att du inte är ensam om känslorna och tankarna <3
SvaraRaderaÅH tack för att du skrev detta!! Jag vet inte vad, men det fick mig att må bättre ❤
Radera