ät.-dejt och ångestpåslag av ett madrasskydd

Tjolahopp! Det blev onsdag och det var dejt! Kände mig som en skabbräv men satte upp håret i en tofs och så fick det vara med det! 

Det blev ju ät., såklart! (men det får vi se om det blir framöver, för nu öppnar Brödernas i Nyköping och det kanske blir en ny favorit?!). 

Jag kom minuten innan Emil och hann fotografera bordet. När han kom beställde vi in maten. (Notera Emils exalterade knutna händer, så ivrig att sätta igång!). 

ALLTSÅ GULLIS. Jag älskar dig! Så himla bra på att lyssna, komma med relevanta frågor, ha samstämmande åsikter och så genuint intresserad av allt mitt jobbtjafs jag babblar om. 

Han hade beställt en annan burgare än favoriten denna gång; The heartbreaker. Med lite grönsaker och stekt sidfläsk. God var den åtminstone, för jag fick smaka en bit! 

Jag tog ändå min stående favorit; oxfilépizzan.

Vi stannade inte mer än en timme på restaurangen och hann avverka alla aktuella samtalsämnen. Sedan ville vi skynda hem till vår bebis. Som nu verkar må bra och har inte kissat i sängen på jättelänge!

Därför valde vi att bädda om hela sängen med ny bäddmadrass, rena sängkläder och så det där plast-madrasskyddet som ska underlätta för olyckor i framtiden.

MEN.... Jag märkte att när vi gick för att sova att det kändes kallt och plastigt, och i ett tappert försök att lätta upp stämningen skämtade jag om att det var som att sova i en galonbyxa (inte helt osant). Försökte skaka av mig obehaget men jag kunde inte slappna av. Jag kände hur pulsen ökade med varje sekund jag låg där i mörkret och försökte sova. Det kändes plötsligt plastigare och plastigare (skenplastighet orsakat av ångestpåslag 🤷🏻‍♀️) och snart kände jag hur tårarna rann nedför mina kinder och jag var tvungen att säga till Emil att "det här går inte. Jag kan inte sova i det här. Jag vet att det är jättefånigt men jag får ångestpåslag"... av något SÅ litet och SÅ obetydligt. Men det gick helt enkelt inte. 

Efter att ha muttrat något om priset på madrasskyddet och eventuella risker med kissolyckor så hjälpte han mig att dra bort plastskyddet och kramade om mig. Stöttande, trots min ologik och säkerliga överdramatiska reaktion. Det tyckte jag var väldigt fint. Och viktigt. ❤