Fram till kl. 11, för då dök Jocke upp och vi skulle iväg på roadtrip till Mariefred! (Egentligen skulle Sofia varit med också men hon var sjuk 💔).
Vi spände fast både Jocksis och 'Nousen där bak, och så for vi iväg! Minou verkar högst fundersam till att få sällskap i baksätet 👇🏻
Mitt beslut att inte gå till gymmet visade sig ha varit i ödets tecken, för snart läste vi på nyheterna att det blivit stor vattenläcka i hela det området med hundratals kubik vatten som sprutat upp ur gatubrunnarna, och att gymmet hade svämmat in! TUR att slippa vara med om det! 😬
Istället åkte vi vidare på vägarna - grabbarna började bli hungriga och efter halva vägen stannade vi på McDonald's. Jocke och Emil tog varsin burgare och dryck, medan jag åt min naturella sundae. Säga vad man vill om Donken, men deras mjukglass är god!
Efter inhandling av fika och öl anlände vi till Mariefred och blev välkomnade av farfar och hundar som precis kom hem från sin promenad.
Och DÄR fick hundarna syn på mig 👇🏻
Vi klev in och det dukades upp fika. "Hur många vill ha kaffe och vilka vill ha te?"
Så slog vi oss ned bland wienerbröd och biskvier, och pratade gamla minnen med de där gamla rävarna. 🦊🦊
Pratade om Ramdala, om dramatik i området och min och min systers trassliga tonårstid. Fy, vad jag älskar dem. Alltid har de funnits där, lyssnat, alltid välkomnat en med öppna armar, alltid varit på ens sida, alltid gjort sitt allra allra bästa (som varit tusenfalt mer än nödvändigt) utan att någonsin klaga, tjata eller skuldbelägga. Utan dem tror jag varken att jag eller min syster funnits här idag.
Ett kort vilostopp hemma med mobiltid innan vi åkte mot middagsdestinationen: vi hade bokat bord på ät.!
Snart dök Malin upp, och hon hade med sig en journaliststudent från Göteborg som höll på att göra ett reportage om hennes narkolepsi. Han hade följt henne under hela dagen och skulle även vara med under middagen. Spännande, va!
Malin och jag delade på en chèvre- och rödbetspizza! Se, det är andra dagen i rad jag äter pizza med getost på. (Vadå periodare?).
Under middagen satt vi och bekantade oss med Paul, journaliststudenten, och frågade mycket om hans projekt. Det var supertrevligt, men jag kände där i slutet av middagen att jag började zona ut. Det hade varit extremt mycket socialt umgänge under dagen med farföräldrarna, faster och kusin, Jocke och så Malin med en helt ny främmande person.
Lite som Jocke beskrev det "det har varit en konstig dag idag", så nytt och utan rutin på något sätt.
Emil och jag fick skjuts hem efter att vi varit och handlat glass och mazariner (sistnämnda ett skämt gentemot stackars sjuka Sofia som ogillar mazariner... okej låter som ett otroligt elakt skämt såhär ur kontext men Jocke hade köpt biskvier också, som hon älskar!). Åt glass, såg på en dålig film. Sen blev jag superdupertrött och sov.
Hur är ni i långvariga sociala sammanhang? Blir ni också utmattade, eller får ni energi av det?
Jag blir också utmattad av långvariga sociala sammanhang, men har på senare år blivit bättre på att 1) undvika dem (går ju dock inte att alltid undvika) och 2) dra gränser för hur mycket jag orkar med. Och framför allt har jag insett att jag inte är ensam om att känna såhär, och att det är okej. Varför ska umgängets villkor dikteras av extremextroverta och varför är det extroverta egenskaper som alltid ska värderas högst i t ex anställningar? Tycker det är f e l.
SvaraRaderaAlltså SÅ RÄTT, Louice!! Håller med till 110%, verkligen! Jag har också blivit bättre på att dra streck för kvällar och säga ifrån och vara ärlig med att jag inte orkar mer (utan ständiga rädslan att folk ska tro att det beror på DEM medan det egentligen beror på mig och mina behov?). Tror mycket ligger i det - att man är rädd att göra folk ledsen eller att de ska ta illa upp, tror du inte?
RaderaJa, det tror jag också. Jag kan lätt få dåligt samvete för saker och ting (alltså verkligen för ALLT, minsta lilla grej) och ofta i sociala situationer. Men samtidigt, om alternativet står mellan att 1) träffa vännerna trots att jag känner mig socialt matt eller 2) stanna hemma och lyssna till vad jag vill, och få lite dåligt samvete, så är alternativ 2) ändå bättre på något sätt. För att det är något som jag vill, något som jag mår bra över.
RaderaTycker det är skönt att flera av mina vänner också är ganska introverta så att det finns en förståelse i kompisgänget över att alla inte alltid orkar och att det är okej, att det kommer fler tillfällen. Hur är det i ditt och Emils kompisgäng, finns den förståelsen där?
Hallå hallå hoppar in här i er dialog :) Som extrovert måste jag säga att det uppskattas så mycket när mina introverta vänner är raka och säger till när det är nog! Jag är som du Louice, och får dåligt samvete/blir ängslig kring typ ALLT. Jag tycker det är så skönt då när det finns en tydlighet kring saker, för då behöver man aldrig oroa sig för det osagda. De flesta av mina vänner är rätt extroverta men några är introverta och vi har lärt oss kommunicera kring det. Uppskattas SÅ mycket när de då säger rakt upp och ner att de är trötta och vill sätta punkt på umgänget (eller om man undrar om de vill ses och de svarar att de haft en lång dag och helst hänger i soffan själva). Då tror jag inte att det beror på mig utan vet liksom anledningen. Värre är det när man kanske känner av men inget sägs rakt ut.
RaderaSå med det sagt – bra att ni är tydliga med era behov! Ville mest peppa kring att det är fint och bra att känna efter vad man vill och vara tydlig med det för människorna i sin närhet :)
Vad fint med den inputen från en extroverts persons perspektiv! Jag brukar tänka att jag hellre ses när jag är pigg och har ork att engagera mig, än att jag ses och "slösar" bort den andra personens tid genom att vara trött och mest önska att jag befann mig hemma i soffan för mig själv. Likaså önskar jag ju att mina vänner ska vara alerta när vi ses (och inte typ vara stressade/känna sig sjuka/vara socialt trötta) (eller alltså inte i en sådan grad att de känner att de hellre skulle vilja befinna sig någon annanstans åtminstone). Men tror som sagt att det är viktigt att kommunicera hur man fungerar.
RaderaTycker det jobbigaste som introvert är i situationer med nya människor där man behöver ge ett trevligt intryck och har svårt att bryta sig loss, men brukar (om det är möjligt) försöka ge mig själv tid att vara för mig själv och bearbeta intrycken efteråt.
Vilken superintressant och superviktig diskussion! Verkligen nyttigt att höra det från er bådas synvinklar, My och Louice 😄 Håller även med er att det viktigaste för mig, är när en person tydlig kommunicerar vad den behöver, så att alla behov kan beaktas och respekteras.
RaderaI Emils gäng är de flesta extroverter, tror jag. De verkar kunna umgås typ varje dag utan stopp, haha. Men tack och lov gör de inte det för då hade jag kolavippat. Men Sofia är ju en sådan person som är superduktig på att säga NEJ NU ÄR JAG KLAR och det är fan underbart!!
Din farmor och farfar :')
SvaraRaderaJag är tvärtom, får energi av det! Blir utmattad av att vara ensam för länge, haha. Blir rastlös/ångestig och känslomässig utan någon annan än mig själv att förhålla mig till (borde dock öva på detta, men det gör jag automatiskt nu då min kille bor i Jönköping under vardagarna). Kan tycka att det är gött med typ en kväll själv efter mycket socialt umgänge, men sen är det nog!
De är finast :')))
RaderaSÅ spännande!! Kan inte ens tänka mig hur det är att leva så - så främmande? Men också rätt häftigt ju.
Jag blir så trött av att vara social, även om det är med personer jag älskar att umgås med. Till slut sitter jag och tänker drömmande på en tidpunkt när jag vet att jag kommer få vara hemma i mitt egna. Och det är det som får mig att faktiskt "stå ut" och även uppskatta det sociala. :)
SvaraRaderaJag är likadan!
RaderaEfter att ha skrivit gamla lösenordet säkert fem gånger är jag inne! 🙈 Guuuud vad mysig dag!! LÄNGTAR tills nästa gång de är dags och hälsa på dom och jag inte har corona-light! 🤪
SvaraRaderaHAHA ja, jag gör samma misstag stup i kvarten 😂... Kan vi inte boka in ett nytt datum i oktober??
RaderaJag blir otroligt trött av sociala sammanhang. Det är egentligen någonting jag insett på senare år, efter att ha pressat mig förbi all trötthet just för att "passa in" och vara som "alla andra", tills jag blev sjukskriven och fick autismdiagnos.
SvaraRaderaSådan viktig insikt! Så att du kan respektera och lyssna till det behovet hos dig <3
Radera<3
Radera